Hon hade alltid varit sådär. Mamma hade alltid vakat som en örn över allt jag gjort. Hon grävde upp allt om det var något man gick och tänkte på. Manipulativ, det var vad hon var.

Under hela vår ”kvällsmiddag” satt hon med lysande ögon och frågade ut mig om Wille. Hon undrade hur gammal han var, om han gick i samma klass som mig, vad hans föräldrar hette, var han bodde, om jag hade varit där, om han var trevlig, varför jag spenderade tid med honom, om jag hade känt honom länge och om jag var kär.

”I honom? Nej. Vad tror du? Får man inte umgås med någon längre?” svarade jag på den sista frågan.

”Nej då, men jag bara undrar liksom... han är ju den första du har haft hit”.

”Kanske för att det inte är så kul att ta hit folk när ni flyger som några örnar runt mina kompisar hela tiden.”.
Dessutom hade jag aldrig känt någon kille så pass bra att jag kunde ta hem honom.

”Det gör vi då heller inte”

”Gör ni visst. Ni skrämmer iväg varenda stackare.”

”Vi vill ju bara väl. Det vet du. Vi kan inte släppa in vilka som helst hit. Du vet att jag är rädd om vårt hem.

”Vad tror du att jag ska göra? Släppa in några vandalister? Eller kanske vargar?”

”Nejdå, jag vet att du inte skulle göra det, men ibland måste man bara hålla ett extra öga. Det är inte bara ditt hem. Det är vårt hem”.

”Bla bla... jag vet”, suckade jag, lade min tallrik i diskhon och gick upp till mitt rum.

Jag satte mig tungt på skrivbordsstolen och snurrade sakta runt ett varv på den.

Kände jag Wille? Det slog mig plötsligt. Han var verkligen den första killen som jag bjudit hem. Jag visste ju inte mycket om Wille. Nästan inget. Jag visste att han hade skilda föräldrar, ett halvsyskon, att han inte hade någon kontakt med sin riktiga pappa, att han var rädd för hundar och att han gillade att jävlas med folk och hitta på hyss? Var det allt? Okej. Jag visste ju var han bodde också, och dessutom hade jag varit där. Sarah visste nästan inget om Wille och var störtkär i honom. Lite skadeglädje fick man väl ändå ha, eller hur?

Jag varken såg eller hörde att Jim öppnade min dörr.

”Vad sitter du och flinar så löjligt åt?” frågade han och skrattade.

Jag ryckte till och tittade nästan förskräckt på honom.

”Eh...inget! Och vad gör du i mitt rum utan att knacka först?” hasplade jag argt ur mig.

”Oj, förlåt då. Jag trodde inte du var här. Jag tänkte bara lämna tillbaka din minnessticka till datorn. Lånade den”, sa han och lämnade minnsesstickan på mitt skrivbord.

”Jasså. Här lånar man utan att fråga lov. Idiot”, muttrade jag.

”Jamen förlåt så mycket då”, sa Jim och himlade med ögonen.

”Ut ur mitt rum”, morrade jag.

”Vilka humörsvängningar alltså...”, mumlade Jim.

Han flinade och gick lungt ut ur mitt rum. Jag flög upp från min stol och smällde igen dörren efter honom.

”Idiot”, ropade jag efter honom genom den stängda dörren.

Jag satte mig igen på skrivbordsstolen och satte på datorn. Medan jag väntade på att datorn skulle ladda klart kopplade jag löst den från skrivbordet och tog med mig den till sängen. Jag kastade mig på mage på sängen med fötterna mot huvudändan och placerade datorn i fotändan.

Tänk att Wille hade varit här. Här i mitt rum. På ett sätt så kändes det konstigt, men på ett annat sätt så var det bara så självklart. Han hade ju bjudit hem mig, så varför skulle inte han få komma hit då?

Datorn hade laddat klart och jag loggade in på msn.

Det kändes som om man blev överfallen av Sarah.

 

Sarah: Tja! Vad gör du?

Nadine: Inget speciellt...själv då?

Sarah: Ne, inget speciellt. Tråkar. Ser på tv. Förresten! Lovisa berättade att Andreas frågade om vi ville komma och festa hos Niklas på fredag.

Nadine: Vet Niklas om det då? Att Andras har bjudit oss?

Sarah: Jag tror det. Det lät som att det var Andreas och Niklas som planerade festen. Och förresten tror jag inte att Niklas har något emot att vi kommer. Vi går ju ändå i samma klass. :P

Nadine: Okej :)

 

Jag undrade genast om Wille skulle dit. Förmodligen skulle han.

Sarah: Tror du att Wille kommer?

Nadine: Antagligen. Han hänger ju alltid med de typerna i skolan. Varför frågar du? Orolig att han inte ska dyka upp? :P

Sarah: Tror du att Wille har något på G med någon?

Nadine: Haha! Du har nog minsann fått Wille på hjärnan. Tor inte att han har någon på G. Eller förresten. Jag minns en tjej som hängde efter honom förra festen.

Sarah: Haaa Haaa. Har du ingen själv att stalka efter?

Nadine: Öhh, nej. Killarna här i stan är bara så... Du vet. Speciellt killarna i skolan. Jag menar. De är så... Svårt att förklara. De finns bara där liksom.

Sarah: Fattar var du menar. Håller med, men vissa av dem är trots allt lite bättre. Wille är helt ok.

Nadine: Vem tror du kommer på festen? Hela klassen?

Sarah: I alla fall du, jag, Lovisa, Anna, Emma och Maria. Det kan hända att Jenny och Sofia från ettan också kommer pluss några fler. Men på jag har ingen aning om vilka killar som kommer att vara där.

Nadine: Åh... allvarligt Emma och de två ettorna?!

Sarah: Emma kommer, men jag är osäker när det gäller ettorna. Jag stör mig inte så mycket på Emma längre. Hon kan vara lite jobbig ibland, men tycker att hon har blivit bättre.

Nadine: Hmm.. Men allvarligt? Ettorna? Kan de inte liksom hålla sig till sina jämnåriga?

Sarah: Jag tycker att Jenny är helt okej, men Sofia kan vara lite störande. Det sägs typ att hon har varit med 50 % av killarna i ettan.

Nadine: Hmm.. har hör det. Jag hörde att hon över sommaren var jättemycket med Niklas och Tobbe.

Sarah: Biaaatch x)

Nadine: Hehe...

Sarah: Så. Har du fått reda på något om Wille nu då?

Nadine: Han har en lillebror. Visste du det?

Sarah: Nej det visste jag inte. Är inte hans föräldrar skilda?

Nadine: Jo, de är skilda, så hans lillebror är egentligen bara en halvbror.

Sarah: Jahaa, vad heter han då?

Nadine: Viktor. Skitsöt unge.

Sarah: Har du träffat honom?!

Nadine: Eh.. jo. Jag var hos Wille och räknade matte.

Sarah: Fy fan vad jag är avis på dig! Skitunge! x)

Nadine: Vadå? Det var inget speciellt. Han är väl precis som alla andra killar.

Sarah: Not! Han är faktiskt väldigt snygg egentligen.

 

Jag kunde väl inte hålla med? Stackars Sarah skulle väl tro att jag också var kär i Wille då, vilket jag inte var...

 

Nadine: Han är skitdålig på matte och L A T!

Sarah: Jag kan väl komma och hjälpa er med matte någon gång.

Nadine: Öh. Som om det skulle fungera. Det skulle väl sluta med något annat. x)

Sarah: Haha! Du? Alltså allvarligt nu. Jag tror Wille undviker mig.

Nadine: Tror jag knappast.

Sarah: Jamen sant. Han svarar inte på mina sms.

Nadine: Han kanske bara tycker att du är för ”rätt på” om du förstår vad jag menar.

Sarah: Vadå? Är jag rätt på?

Nadine: Nej... men han kanske är en kille som vill ta det luuungt, om du fattar :P

Sarah: Du kanske har rätt... Kan inte du få tag i hans msn? Jag tror inte han vill sända den till mig om jag frågar efter den.

Nadine: Kan jag väl :)

Sarah: Du är bäääst! Tack! <3

Jag tog upp min telefon ur fickan och knappade in ett meddelande som jag skulle sända till Wille. Jag undrade sedan om jag skulle säga att det egentligen var Sarah som ville ha hans sms, men då skulle han förstås undra varför inte hon frågade honom själv. Så jag skrev kort till honom: ”Din msn?”

Jag satte telefonen åt sidan i väntan på svar. Men efter en kvarts väntande gav jag upp.

Sarah: Så han har inte svarat ännu?

Nadine: Nepp, han kanske har telefonen på ljudlös eller något.... vem vet?

Sarah: Du? Alltså allvarligt. Du tror inte att Wille har något på G med en annan tjej?

Nadine: Nej, det skulle jag inte tro. Vem skulle det vara i så fall?

Sarah: Det förstås. Det finns ju inte så många okända tjejer här... om han inte har någon i Stockholm då.

Nadine: Du tänker för mycket. Försök inte för mycket, han borde nog fatta ändå att du gillar honom.

Sarah: Vi får väl hoppas på det.

Jag trodde inte att det skulle ta så här länge att gå hem från Nadine. Jag tittade på klockan i telefonen när jag svängde in på min gata, och konstaterade att det hade gått lite över en timme sedan jag började gå.

När jag kom in genom dörren kikade mamma ut i farstun.

”Var har du varit?” frågade hon.

”Ute”, sa jag.

”Med Nadine?”

”Typ.”

”Vadå typ?”

”Typ.”

”Du tog inte motorcykeln”, sa hon mer som ett konstaterande än en fråga.

”Nä”, sa jag.

”Så du gick?”

”Typ.”

Mamma himlade med ögonen och gick in i köket.

Efter att ha tagit av mina ytterkläder släpade jag mig in i köket och satte mig på en stol.

”Du ser slut ut. Hur långt har du gått?”

”Jag vet inte...jag gick i en timme.”

”Va? Du skojar!”, sa mamma och skrattade.

”Nä, det är sant. Eller egentligen blev det mer om man räknar vägen dit också.

”När började du motionera?” frågade mamma och rynkade pannan.

”Aldrig”, sa jag. ”Förresten,finns det någon mat?”

”Har du inte ätit något?”

”Nä..eller jo. Glass.”

”Får jag fråga var du har varit?”

”Först gick vi till Mackan och sedan till henne.”

”Till Nadine?”

”Men.... jaa...”, suckade jag över mammas trögtänkthet.

”Jaha”, sa mamma. ”Och Nadine bjöd på glass då förstår jag.”

Mammas nyfikenhet började bli riktigt irriterande, så jag bestämde mig för att hastigt göra några smörgåsar åt mig och gå in på rummet, men det blev inte som jag hade tänkt mig.

Efter en kort stunds letande efter något bröd, gav jag upp.

”Var är brödet?”

”Inte här i alla fall”, sa mamma. ”Du kan värma upp makaronilådan som vi andra åt av tidigare idag”.

”Är brödet slut?” frågade jag förtydligande.

”Typ”, sa mamma och flinade för att sedan gå sin väg.

Jag suckade irriterar. Jaha. Då var det bara att värma upp den förbaskade makaronilådan då.

Vid tio-tiden på kvällen satte jag mig i soffan för att titta på tv. Mamma satt med fjärrkontrollen i handen och bläddrade mellan några kanaler.

”Tittar du på något speciellt eller kan jag få fjärrkontrollen?” frågade jag.

Mamma fortsatte att bläddra lite till, och stannade då och då på någon kanal, antagligen för att se vad den handlade om.

”Hallåå?” sa jag, i ett försök att få någon kontakt med henne.

”Det här kan vi se på”, sa hon och satte fjärrkontrollen på armstödet bredvid sig. ”Unga mödrar”.

”Men guud”, sa jag och suckade. Jag reste mig upp och sträckte mig över över henne för att ta tag i fjärrkontrollen, men mamma var snabb och höll den längre bort från mig.

”Nej, det här vill jag se på”, sa hon.

”Men va fan...hallå?” Tror du verkligen att jag vill se på det där?”

”Åh! Titta va sööt!” sa mamma och nickade mot tv:n där det satt en liten bebis och skrattade i sin mammas famn. Hon ignorerade totalt min irritation.

”Neeh..”, muttrade jag.

”Jo, men se så söt”, sa mamma igen. ”Det ser nästan ut som dig när du var liten. Men du var snäppet sötare”. Mamma skrattade.

”Lägg av...”, suckade jag.

”Vet du... jag var nästan lika ung som den tjejen när jag fick dig”, sa mamma.

”Mmm...”

”Usch vad det var länge sedan”

”Mmm...”

Jag sjönk djupt ner i soffan och satte fötterna i kors på vardagsrumsbordet. Jag visste att hon avskydde att jag hade fötterna på bordet.

”Wille. Ta ner fötterna”

”Om du ger mig fjärrkontollen”, sa jag.

”Ta ner fötterna”, upprepade mamma bestämt.

”Fjärrkontrollen.” Jag höll ut ena handen mot henne på soffan, i väntan på att få fjärrkontrollen.

Mamma gav upp och gav mig den, och jag tog ner fötterna från bordet.

”Tack”, sa jag och bläddrade en stund tills jag lämnade på Navy CIS.

”Måste du titta på sånt där?” klagade mamma.

”Det är intressant”, sa jag.

”Lagomt. Det bara dör ju folk hela tiden”, sa mamma.

Jag satt redan försjunken i programmet, så jag brydde mig inte om att svara henne. Konstigt nog gick inte mamma. Hon tyckte tydligen också att det var rätt så intressant. När det blev paus startade hon åter igen babbelmotorn.

”Har du funderat något på körkortet?”

”Eh? Inte kanske just nu men...”

”Tänkte du skjuta upp det? Jag tycker du ska ta det då du fyller 18”, sa mamma.

”Mamma... jag menar. Jag har inte tänkt på det precis just nu. Jag sitter for God's sake å tittar på tv”, sa jag irriterat. ”Och ja, jag har tänkt på det. Tänkte att jag skulle gå och anmäla mig till teorikurserna snart”.

”Stefan och jag har diskuterat lite.”

Jag kände på mig att mamma hade något lurt på gång.

”Jaha, och vad har Stefan med mitt körkort att göra?”

”Han erbjöd sig att ge dig körlektioner”, sa mamma.

Mamma tittade inte på mig. Hon visste antagligen vad jag tyckte om idén och ignorerade därför min spyfärdighet mot allt som hade med Stefan att göra.

”Allvarligt? Med honom?! Aldrig.”, sa jag och fäste blicken bestämt i tv:n för att förtydliga att det var slutdiskuterat.

”Han lär ut mycket bättre än vad jag gör och dessutom kan han mycket mer om bilar och säkerhet och sådant. Kan du inte tänka på saken då? Jag vet inte om jag har tid heller att lära dig”, sa mamma och kan kände hennes blick stirra på mig.

Jag visste att hon egentligen hade rätt om den saken, att hon var urkass på bilar och säker körning, men ändå. Inte Stefan. Snälla. Inte Stefan.

Stefan dök upp i vardagsummet. Han hade antagligen suttit vid sitt skrivbord och arbetat över datorn, fram tills nu.

”Vad diskuterar ni?”, frågade han nyfiket.

”Willes körkort”, sa mamma.

Jag blängde på Stefan och mamma, sedan reste jag mig, kastade fjärrkontollen i mammas famn och gick in på mitt rum. Det här var så idiotiskt. Jag tänkte åter igen tanken som jag haft i huvudet sedan jag var 5. Varför kunde inte jag ha en egen riktig och normal farsa? För-i-helvete för farsor.

Det var kul att se reaktionen i Willes ansikte när vi gick in i vardagsrummet. Han hade tydligen trott att det rum som vi suttit och spelat playstation i var vardagsrummet. Jag fick mig allt ett gott skratt.

”Du skojar!” utbrast han när vi kom in i det egentliga vardagsrummet. ”Hur stort är det här huset egentligen?”

”Nu har du i allafall sett hela nedrevåningen...ja, förutom tvättrummet då”, sa jag.

Wille gick runt i rummet och drog ett finger på den vita byrån på vilken det fanns några fotografier och en vit porslinvas.

”Här har städerskan glömt att torka”, sa han och flinade retsamt. Han var förmoldigen överlycklig över att finna någon slags miss i ”presidenthuset”.

”Vilket bevisar att jag är totalt normal och inte presidentens dotter”, lade jag till.

”Normal?” Wille tittade skeptiskt på mig. ”Skulle inte tro det”.

”Och du är ju så fullt normal du då alltså?”

”Nehej då. Jag är så fullkomligt onormal. Med ett finare ord, originell”, sa han och gjorde en handgest som en vacker dam.

”Så Miss Ahlsén är originell hon?” sa jag, snarare som ett påstående än en fråga.

Wille lyssnade inte längre. Han hade hittat något så otoligt intressant som han nu stod och glodde på med stora ögon, precis som en fyraåring i en godisaffär. Detta var dock inget godis. Detta var vårt akvarium.

”Härrejävlar. Det är ju gigantiskt”, utbrast han efter en stund.

”Gigantiskt nog att ta en evighet att tvätta”, sa jag och suckade ”Jag skulle lika gärna kunna förgifta alla fiskarna, så att det inte blir jag som behöver tvätta ur det någon fler gång.”. Jag tänkte på alla gånger jag hade blivit tvungen att tvätta ur det och hur många vattenhinkar som man var tvungen att bära av och an.

Att bo i detta hus var en vardag för mig, en dröm för Wille.

Efter att han hade begrundat både plasma tv:n och akvariet färdigt började vi äntligen gå mot övervåningen.

Det gick snabbt att guida genom övervåningen. Mammas och pappas rum. Jims rum, där han förresten satt och spelade Counter Strike som vanligt. Ett badrum. Mitt rum. Ja, och förstås mitt badrum, bara för att han undrade vad som låg bakom den ”vanliga” dörren, då den inte såg ut som en klädskåpsdörr.

Wille förstod inte meningen med att ha ett eget badrum.

”Det finns ju ett badrum några få meter ifrån ditt rum”, sa han som motargument.

”Ja, men det använder Jim och ibland också gästerna, men de använder för det mesta det på nedrevåningen”, sa jag.

”Så ni kan inte använda samma badrum? Förresten? Vad använder dina föräldrar för badrum då? Du nämnde bara Jim” sa han.

”Mamma och pappa har eget. Man går in i det via deras rum”, sa jag.

”Vad är egentligen meningen med ett eget badrum?”

”Jag får ha alla mina saker ifred i mitt badrum. Ingen som rotar och stökar förutom jag själv”, sa jag.

”Rotar och stökar?”, fnyste han.

Han tyckte definitivt att jag var bortskämd. Han gick nu runt i mitt rum och tittade på mina tavlor, prydnader, böcker och allt annat som stod framme. Tur att det var städat.

”Så?” frågade jag efter en stund när han inte sa något.

”Vad?” frågade han utan att titta på mig. Han stod och läste en boks baksida.

”Vad tycker du om mitt rum då?”

”Ehm..”, började han, satte boken tillbaka i bokhyllan. ”...jag hade faktiskt förväntat mig ett typiskt rosa-lila rum med vita möbler och en massa Tokio Hotel- och andra band-släsh-pojk-affischer eller något likande.”

”Ja, möblerna hade du ju rätt i alla fall”, sa jag. ”Allvarligt? Rosa och lila? Trodde du verkligen det? Tokio Hotel? Seriöst?”

”Ja, typ”, sa han och ryckte på axlarna. ”Det skulle inte förvåna mig om du hade alla dina killaffischer gömda någonstans.”

”Jag är inte sån. Du missade förresten insidan av dörren”, sa jag och himlade med ögonen.

På innersidan av dörren hängde en rätt så stor Paramore-affisch.

”Nog är du allt lite bortskämd i alla fall.” Wille satte sig på min skrivbordsstol.

”Det är ju inte precis något jag kan göra åt”, muttrade jag och satte mig på sängkanten. Avslutat samtalsämne.

Wille tog tag i boken som låg på skrivbordet. Han läste baksidan på boken och rynkade pannan.

”Vampyrer? Är inte det här typ samma sak som går på bio just nu. Vad hette filmen nu igen?”

”Twilight”, svarade jag.

”Just det. Vad är det med den filmen egentligen? Vampyrer... låter inte speciellt intressant”, sa Wille och lade boken på skrivbordet igen.

”Twilight är skitbra. Du borde läsa boken. Den handlar om en tjej som flyttar till en ny stad och...”, började jag.

”Och så träffar hon på varmpyrer. Jag har sett trailern.” Wille avbröt mig. ”Den verkar inte speciellt bra. Jag förstår inte riktigt vad som är så häftigt med den.”

”Den är faktiskt jättebra. Du har ingen anledning att hacka ner på den”, sa jag och försökte försvara boken, filmen och framför allt drömkaraktären – Edward Cullen.

Wille fnös.

”Säg då tre saker som är så bra med den,” sa Wille.

Egentligen ville jag inte diskutera Twilight med Wille. Twilight var en drömvärld som jag gärna ville hålla för mig själv. Jag ville inte behöva försvara den. Wille skulle reta mig livet ut som jag räknade upp vad som var så bra med boken, men boken var värd sin chans.

”Vampyrerna...speciellt Edward Cullen, självaste kärlekshistorien och sättet som den berättas på. Den låter så verklig”, sa jag och beredde mig på att bli nerhackad.

Wille skrattade.

”Och du önskar såklart att självaste Edward skulle komma och överfalla dig”, skrattade Wille.

”Hmm...typ”, mumlade jag mest för mina egna öron.

”Vad är förresten så otroligt speciellt med den där killen?”

”Det fattar inte du trögboll”, sa jag. Det lät klent till försvar.

”Ägd”, skrockade han och lade på ett brett flin.

Jag räckte barnsligt nog ut tungan och spelade sur.

”Förresten? Vad blev det av det där med lapparna i postlådorna?” frågade Wille plötsligt.

”Öh...just det ja!”, sa jag och steg upp för att rota fram något att skriva på och några pennor. Skrivbordslådorna var en av de få sakerna i rummet som jag aldrig städade i. Alltid lika kaotiskt inuti dem.

”Men vänta... jag tror jag lade ifrån mig häftet typ på matbordet. Jag går och hämtar det”, sa Wille och var snabbt ute ur rummet. Jag fortsatte ändå att rota. Så här himla hopplöst kunde det väl ändå inte vara att hitta en enda penna som inte var en uttorkad tusch.

Efter en någon minut började jag undra om Wille gått hem, eller om han fastnat i fruktskålen i köket.

”Wille?” ropade jag en gång.

Inget svar. Kanske han gått på toan. Jag gick ut ur mitt rum och lyssnde efter något tecken på liv på nedrevåningen. Pappas röst. Mammas röst. Oh nej!

Jag rusade snabbt ner för trapporna och fann Wille i köket med mamma och pappa som stod och ”förhörde” honom.

”...så du är hundrädd? Har du alltid varit det?”

”Här är du ju!” sa jag när jag kom in i köket, för att rädda Wille. De vred alla på huvudet när jag kom. Wille hade ett lugnt ansiktsuttryck och jag tolkade det som att de inte hade hunnit fråga allt för lustiga/hemska frågor ännu.

”Hej mamma... pappa. Wille och jag ska just gå. Vi har suttit och...eeh...gjort färdig en presentation som vi ska ha till skolan, men nu är vi färdiga”.

”Varför så brottom? Vart ska ni förresten?” frågade mamma nyfiket. Hon gav mig blicken om att hon ville veta allt. Pappa såg mer orolig ut, som om han förväntade sig att Wille skulle dra iväg med mig på något fuffens och festande.

Jag drog med mig Wille till farstun.

”Det var trevligt att träffas”, sa Wille och började sakta backa mot farstun. ”Och jo, jag har alltid varit rädd för hundar”.

”Nadine, var inte ute allt för länge. Skoldag imorgon”, påminnde pappa mig.

”Nähä... är det sant?” frågade jag med löjligt stor sarkasm. Jag tålde inte att pappa bara inte kunde släppa taget om mig. Jag var ju nästan vuxen nu.

Wille och jag drog snabbt på oss jackorna och skorna för att gå.

”Jag kommer tillbaka om en stund”, ropade jag in i huset innan jag stängde ytterdörren.

”Gaaah... De är så himla jobbiga”, klagde jag inför Wille.

”Vadå? De ställde ju några frågor bara”, sa Wille lugnt.

”Ja, det hade inte varit bara några om jag inte hade kommit ner och stoppat dem ifrån att skämma ut mig och göra det pinsamt för dig.”

”Äh, jag tyckte de var trevliga.”

”Lagomt.”, muttrde jag och bytte samtalsämne. ”Har du någon penna? Jag hittade ingen i mitt rum.”

”Jo, jag har en”, sa Wille och drog den lilla pennan ut ur skrivblockets ryggringar. ”Har du några blondinskämt? De är alltid lika roliga att läsa...”

Wille tittade hastigt på mig.

”Oj sorry...glömde... att du var blond”, skockade Wille.

”Haahaa, den var bra”, sa jag och himlade med ögonen. ”Jag är egentligen inte helt blond. Blond med toner av ljusbrunt.

”Jaja, men dina blonda hårstrån är majoriteten. Majoriteten vinner alltid över minoriteten. Alltså är du blond”, sa Wille och flinade.

”Oh my gosh. Du har såå färgat håret”, sa jag i ett försök att äga ut honom.

”Från mörkbrunt, ja”, sa Wille och skrattade. ”Ägd!”

”Alltså, jag tror jag ska skriva 'hälsningar från William Ahlsén' på varenda lapp som jag skriver här näst om du inte slutar dra skit”, sa jag surt.

”Gör det du”, sa Wille och klottade ner något i skrivblocket.

”Vad skrev du?” frågade jag honom när han skrivit klart.

”Att det bor en äkta blondin i hus nummer 23, och att om de inte tror på mig så får de se efter själva, men att det kan hända att ingen öppnar för att blondinen inte hittar till dörren”, sa Wille.

Var han allvarlig? Han flinade inte.

”Alltså. Hit med det jävla blocket”, sa jag och ryckte det ur hans hand.

Wille skrattade.

Jag läste lappen och det stod:

 

”Jag ber er kolla eran källare. Såg en råtta springa över

gården för någon dag sedan. De bor väl inte hos er, eller?”

 

Idioten hade inte alls skrivit det han sagt. Han ljög bara. Jag var påväg att smälla häftet i bakhuvudet på honom, men han hann ducka.

”Gick du verkligen på det?” frågade Wille skrockandes och tog tillbaka blocket.

”Nä, men man vet ju fan aldrig med dig. Du verkar ju kunna göra lite vad du tycker, så man får ju vara på vakt”, sa jag och försökte verka skärpt.

Wille skrockade ännu.

”Det var inte alls roligt”, muttrade jag och sparkade i en liten sten som hoppade iväg framför mig där vi gick.

Wille stannade vid en postlåda och drog loss lappen från blocket och satte lappen i postlådan.

”Du...jag är inte så säker på att de har någon källare i det huset”, sa jag.

”Utan källare, desto roligare”, sa Wille.

”Förresten, jag tror att jag måste börja gå... hem”, sa jag.

”Så du följer inte med in till centrum?”

Trots att jag var aningen sur på Wille då han skämtat om mig, så kände jag ändå ett sug i magen när han frågade om jag inte skulle följa med in till centrum. Som om han gärna ville ha sällskap av mig på vägen. Annars skulle han väl inte ha frågat? Jag blev plötsligt också överumplad av tanken att Wille och jag faktiskt hade spenderat halva dagen tillsammans. Sarah skulle bli galen om hon visste.

”Eh jag tror inte det. Mamma håller väl på att göra maten just nu antar jag. Det blir en sen middag ikväll och jag tror inte hon blir så glad om jag missar den.” sa jag ärligt.

”Aha, okej”, sa Wille och nickade förstående.

”Vi ses väl imorgon?”

”Jag antar det”, sa Wille.

Det blev tyst en kort stund. Ingen av oss verkade ha något att säga.

”Jag ska börja gå jag nu...om jag ska komma hem någon gång”, fortsatte Wille.

”Okej...”, sa jag. ”Vi ses...”

”Jepp.”

”Hejdå.”

”Mm hejdå”, sa Wille och började gå.

Jag stod kvar en stund och såg hur han gick över vägen och försvann bakom hörnet i korsningen. Jag vägde också tanken om hur det skulle ha varit att följa med in till centrum. Min mage kurrade. Wille var säkert lika hungrig.

Jag började sakta traska iväg tillbaka hemåt, när min telefon plingade till i jackfickan. Jag tog upp den och läste meddelandet som tydligen var från Wille.

 

”Se efter... det går en gammal gubbe bakom dig.”

 

Såklart skulle han jävlas och försöka skrämmas. Jag tryckte på ”svara” och började knappa in ett ”Haa Haa väldigt roligt”, när jag plötsligt hörde ett ljud bakifrån. Jag hoppade till och svängde hastigt runt.

Min granne, Herr Björkgren stängde den vita grinden bakom sig till sin gård. Hans lilla Bischon Frisé trippade bredvid. Han var tydligen påväg ut på sin kvällspromenad med hunden.

”Hejsan!”, sa han när han såg att jag vände mig om. ”Skrämde jag dig?”

”Eh...nä, jag trodde att det var någon annan”, sa jag och skrattade till. Sedan skyndade jag mig iväg utan att kasta någon mer blick bakåt. Det där var verkligen läskigt. Såklart måste Wille ha skämtat utan att veta att Björkgren skulle dyka upp sådär bakom mig. Jag raderade det sms som jag höll på att skriva och och tryckte istället ner telefonen i jackfickan utan att svara Wille.

Genast när jag såg de stora egnahemshusen torna upp sig framför mig fick jag en kortslutning i hjärnan. Jag glömde bort varför jag befann mig här.

”Kommer du, eller ska du stå där och glo?” Nadine hade börjat gå mot det stora vita huset, men vände sig frågande om och stod nu och tittade på mig.

”Öhm..”, fick jag ur mig som svar, samtidigt som jag släppte huset med blicken och följde efter henne. Hon flinade åt mig.

”Vadå?” frågade jag.

”Har jag sagt nåt?”, frågade hon och började gå upp för trapporna fram till ytterdörren.

Nadine och jag hade gått ända från Mackan och hit. Vi hade diskuterat så mycket på vägen att jag nästan glömt bort att hon hade utmanat mig i Playstation 2, och det var just därför som vi nu stod utanför Nadines hem, slott, eller vad man nu kunde kalla det. Jag kunde nästan slå vad om att hon ville ”visa upp” sitt hem och samtidigt få skryta lite. Vi kunde ha gått hem till mig. Jag hade ju också Playstation 2, men av någon orsak hade jag gått med på att följa med hem till henne och köra ett race.

Jag kände mig genast lite skamsen när jag nu förstod varför Nadine inte gillade idén om att sätta en lapp – som informerade om ”Varför man inte ska kasta skit på grannens hus” - i det gula husets postlåda. Det var ju hennes granne. Jag borde ha fattat. Jag hade ju kört förbi här en gång tidigare. Tänk att jag inte fattade att vi var på hennes gata, när hon protesterade hejvilt till att sätta en ynka lapp i en enda postlåda. Alla som bodde här var rika fåntrattar, och vana vid att ha trevliga grannar. Självklart var Nadine rädd att få klagomål från grannarna. Vem vet? Grannarna hade kanske hemliga filmkameror installerade i sina postlådor, i alla fall verkade Nadine tro det.

 

Nadine öppnade dörren, men stängde den lika fort igen.

”Eh, just det”, sa hon ungefär som om hon snarare talade med sig själv istället för mig.

Jag tittade frågande på henne.

”Ludde”, sa hon.

Det tändes genast en lampa i mitt huvud. Monsterhunden.

”Han attackerar väl inte?” frågade jag. Min röst lät skrämd, även om jag försökte att inte visa det.

”Nej, men han gillar att hälsa på folk”

”Och vad menar du med det?”

”Han river sönder dig i småbitar och äter upp dig, såklart”, sa Nadine och bredde på ett smile som jag tolkade som hård sarkasm.

”Haa Haa. Jättekul.”, sa jag och blängde på henne.

”Jag går in först och stänger in honom i tvättrummet, sedan kan du komma in utan att bli uppäten. Bra va?” Mera sarkasm.

”Jaja, gå och stäng in monstret. Huvudsaken att jag inte behöver se det”, muttrade jag.

Nadine smet in och drog igen dörren. Man hörde hur hon med gäll röst talade med Ludde, gosade med honom. Hundens klor hördes mot golvet för varje steg han tog. Han hade säkert sylvassa klor. Klor som kunde tränga genom hud. Jag ryste av tanken och tryckte ner händerna djupt ner i jackfickorna.

Det blev tyst på insidan. Sedan öppnades dörren och Nadine ställde sig i dörröppningen.

”Lösenord”, sa hon och flinade.

”Ludde”, sa jag prövande och suckade.

”Hur visste du det? Tankeläsning?” frågade Nadine häpet och släppte in mig.

”Såklart du har monsterts namn som lösenord”, sa jag och himlade med ögonen.

Jag lämnade att stå och glo när jag kom in. Det beigefärgade klinkergolvet var så blankt att man kunde se sig själv i det. Härrejösses.

Nadine sparkade av sig sina skor så att de flög in i ett hörn under klädhyllan som var till höger. Till vänster stod ett vitt klädskåp som hade speglar som nästan täckte de tre skåpdörrarna. Längre fram i entréhallen fanns en vit trappa som gick till övervåningen. Varje trappsteg hade en form av heltäckningsmatta i beige, samma beige färgnyans som täckte golvet.

Nadine försvann in i ett rum till vänster. Jag försökte samla det som jag tagit in under den senaste sekunden, samtidigt som jag tog av mig mina skor. Jackan hängde jag på en klädhängare.

”Kommer du slöfock?” ropade Nadine inifrån huset.

Det här var hur fint som helst, åtminstone i mina ögon. Genom öppningen till höger kunde jag skymta ett mörkbrunt matbord med passande stolar runt om sig. Det måste vara köket.

Till vänster, dit jag styrde mina steg, var vardagsrummet. Soffor i mörkbrunt läder. Ett flertal bokhyllor som innehöll prydnader och böcker täckte rummets väggar. Jag lade märke till alla lexiko-liknande böcker som var fint radade i flera av hyllorna.

Såklart kunde jag inte missa den stora plasma tv:n som stod på ett brett tv-bord. Den täckte ju nästan en hel vägg. Okej, kanske inte hela väggen. Men den var så sjukt stor och platt i jämförelse med vår gravsten i vårt vardagsrum.

Nadine satt på golvet framför tv:n och försökte få igång spelkonsolen.

”Åhh...Varför ska han alltid koppla ur det efter att han har spelat?” suckade Nadine och kämpade med sladdarna till spelkonsolen. ”Idiot Jim..”, muttrade hon vidare.

”Ge mig sladdarna så kopplar jag i det”, sa jag och tittade på henne.

Hon gav mig villigt sladdarna och jag tryckte lätt i dem i tv:n.

”Hur vet killar sånt där? Har ni det installerat i hjärnan redan från födseln?” frågade Nadine och tog en speldosa åt sig.

”Ja, typ. Och så har vi ju några hjärnceller mer också än tjejer. Förutom jag då förstås. Jag är ungefär jämlikt med er. Annars skulle jag ju inte få använda invalidhissen.” sa jag och bredde på ett flin.

”Hmm... men ni har inte så mycket vett och etikett. Ni beter er ungefär som apor”, sa Nadine och skrattade.

”Apa kan du vara själv”, skrattade jag. ”Förresten är det inte alls svårt att koppla i en playstation i tv:n. Det är bara att koppla efter färgerna. Som ett tre-bitars pussel. Lättare kan det inte bli.

”Har du inte lärt dig att koppla i playstation än, Nadine?” frågade någon. En ny röst.

Jag vände mig genast om och fick se en sped blond kille stå och luta sig mot gaveln mellan hallen och vardagsrummet. Jag förstod ganska fort att det var Nadines bror. Jag var inte säker på om jag hade hört talas om honom tidigare. Jag visste inte att hon hade en bror. I alla fall kom jag inte ihåg att hon hade nämnt någon sådan. Det måste helt enkelt vara han. De var så lika. Samma ögon, samma näsa och nästan samma mun. Dock skiljde de sig åt eftersom han var kille och hon tjej. Skulle han ha varit en tjej skulle de säkert ha sett precis likadana ut.

”Stick och brinn”, muttrade Nadine och gav sin bror en mördande blick.

”Jag tänkte bara fråga om du åt den sista pizzan som fanns i frysen, eller finns den fortfarande kvar?” Killen satte armarna i kors och kastade en blick på mig medan han väntade på sin systers svar.

”Du kan väl se efter själv”, muttrade Nadine utan att titta på sin bror.

Så det var så här att ha syskon i sin egen ålder. Inte precis lockande.

Jag funderade någon sekund om jag kanske borde presentera mig. Skulle jag skaka hand? Var det så man gjorde i sådana här hushåll? Det kändes bara konstigt. Det var nog bara lättare att bara säga något. Skulle Nadine tycka att jag var konstig om jag drog ”trevligt att träffas” repliken. Troligtvis. Dessutom hade jag aldrig använt den, inte ens när jag träffade Stefan för första gången.

”Jaha, så det är du som är Jim”, sa jag och vände blicken mot honom.

”Jepp, det är nog så. Och du är?”

”Wille”, sa jag.

Nadine kastade en frågade blick på mig. Vem hade sagt att jag behövde presentera mig som William då alla ändå kallade mig Wille. Det var ju inte så att man kunde hitta en hög med intressanta saker om mig på Google om man slog in William Ahlsén.

”Ahaa, okej. Nice.” sa Jim och nickade svagt med huvudet. ”Ska du tävla mot Nadine i bilracing?” Jim kastade en blick på spelkonsolen.

”Hon påstår att hon kan klå mig, men jag tvivlar starkt”, sa jag.

”Jag kan visst klå dig”, sa Nadine och satte i en skiva i spelkonsolen.

”Haha, jovisst”, skrattade Jim fejkat åt Nadine och gick iväg.

”Vi får väl se”, muttrade Nadine och tryckte igång spelet.

 

Vi spelade först under tystnad. Jag kände på mig att Nadine hade fått tävlingsinstinkten över huvudet och jag försökte att inte ta det så allvarligt. När vi körde igenom samma bana för tredje gången så tröttnade jag på att spela ett rent spel. Jag körde på henne med flit och krashade min egen bil i fallet nedför ett stup, hon lyckades dock med nöd och näppe hålla sig på banan. Nadine skrattade. Jag gormade smått över incidenten, men mer på skoj.

När vi fjärde gången körde igenom samma bana började Nadine köra med samma taktik. Vi slutade tävla om vem som först var över mållinjen. Nu gick tävlingen ut på att krasha varandras bilar istället, utan att ”dö” själv.

Plötsligt åkte spelet på paus.

”Vad gör du?” frågade jag och tittade på Nadine.

”Vill du ha glass?” frågade hon överraskat.

Frågan kom så plötligt att jag först inte visste vad hon riktigt erbjöd.

”Glass?” frågade jag, att upprepa ordet högt för mig själv.

”Ja?”

”Okej”, sa jag och nickade.

”Kom”, sa hon och reste sig. Hon började gå mot köket och jag följde efter. Jag kom igen att tänka på monsterhunden. Jag undrade för en sekund om den fortfarande var inne i tvättrummet. Ett hårt skall från någonstans i huset fick mig att rycka till.

”Har du alltid varit rädd för hundar?” frågade Nadine och kastade en blick på mig samtidigt som vi kom in i köket – lika fint som det jag redan sett av huset.

”Eh..typ”, sa jag.

”Och du har aldrig blivit biten?” frågade hon?

”Nä, hurså? Måste man bli det för att ha en orsak att vara rädd?”

”Nej, men det brukar vara en vanlig orsak”, sa hon lungt och öppnade frysen och tog ut en låda med glasstrutar. ”Choklad eller vanilj?”

”Choklad”, sa jag och drog ut en av stolarna till matbordet för att sätta mig.

”När jag var sju år hade vi en granne som hade en jakthund. Du vet en såndär korthårig fläckig och stor hund. Hunden råkade vara lös en dag när jag gick hem från skolan. Jag såg den först när jag gick in på vår gård. Då sprang jag allt vad jag kunde in genom dörren. Jag var ensam hemma och livrädd att den skulle ta sig in. Den satte sig utanför dörren och och skällde tills mamma kom hem.” Det bara flöt på. Var kom det där ifrån? Varför berättade jag?

”Oj, stackarn. Du måste ha varit livrädd”, sa Nadine och fick ett underligt och allvarligt tonfall.

”Jag var skitskraj.”

”Inte så konstigt att du har fobi för hundar. Är det samma sak med de små hundarna? Alltså är du rädd för dem med?” frågade hon och satte sig mittemot mig på andra sidan av matbordet. Hon rev försiktigt loss lite papper från det som var omlindat runt struten och släppte ner det på bordet. Jag tittade facinerat på samtidigt som jag tänkte ut ett svar på frågan.

”Nä, men de är ändå hemska. De har så hårt skall. Man flyger ju i taket varje gång som de...” jag ryckte till. Såklart skulle Ludde skälla precis när jag talade om hundskall. Nadine skrattade.

”Förlåt, men det ser så lustigt ut när du rycker till för varje skall”, sa hon och försökte pressa tillbaka sin munterhet.

”Tack för glassen förresten”, sa jag för att göra ett slut på samtalet om mig och de förbaskade hundarna.

”Varsågod”, sa hon och log.

Det blev tyst en stund.

”Varför är Ludde i tvättrummet?” ropade Jim någonstans inifrån huset.

”Släpp inte ut honom!” ropade Nadine tillbaka.

”Försent!” hörde man Jim ropa.

En isande känsla spred sig i blixtfart från nacken och ner utefter ryggen. Monstret var löst. Jag kände mig paralyserad.

”Shit”, sa Nadine och flög upp från stolen och sprang ut ur köket.

”Ludde! Nej! Vänta!” Jims röst ekade nästan i huset när han ropade efter hunden som nu sprang löst. Jag kunde höra klorna mot golvet när Ludde sprang. Jag vände och vred på huvudet för att se om jag kunde finna en lösning. Hoppa ut genom fönstret? Klättra upp på köksbänken? Stå på stolen?

”Nej!” ropade Nadine argt och sedan hördes en duns och ännu ett skarpt ”nej”.

”Dum hund! Fy!” gormade Nadine. ”Varför släppte du ut hunden?!” Från att ha gormat på hunden hörde man nu att Jim fick sig en utskällning.

”Vadå? Inte visste jag att han inte fick vara löst? Han har ju alltid gått löst! Är det någon ny regel eller nåt?” Jim var nästan lika duktig på att gorma som Nadine.

Jag stängde ut deras gräl från mitt huvud. Jag kände inte för att äta resten av glassen. På något skakiga ben reste jag mig upp och gick fram till diskbänken och öppnade en skåpdörr under diskhon – där jag antog att skräpet fanns. Jag slängde glassen och tryckte ner den bland soporna, så att den inte skulle synas och tvättade händerna efteråt.

Nadine kom tillbaka.

”Ursäkta, Jim var som vanligt en idiot och klantade sig”, sa hon och suckade. Sin glass hade hon tydligen ätit upp och hon gick fram till matbordet för att plocka upp pappret som hon lämnat där.

”Var är Ludde?” frågade jag.

”I tvättrummet, igen”, sa Nadine och drog ett djupt andetag som efter en språngmarsch.

”Du? Jag kom på en sak som vi skulle kunna skriva på de där lapparna som vi ska sätta i postlådorna”, sa Nadine.

Det plötliga ämnet som hon tog upp fick mig att aktivera hjärnan lite mer.

”Jaha, vadå?” frågade jag.

”Vi skulle kunna skriva att det springer en stor schäfer löst här i trakten, och att om någon ser den så ska de inte klappa den eller försöka fånga den, för att den sprider rabies”, sa Nadine och flinade. ”De blir säkert vettskrämda”.

Jag brast ut i skratt. Det var det bästa hon hade sagt idag. Det var en suverän idé. Jag drog fram skrivblocket ur bakfickan och slängde fram det på matbordet.

”Men först vill jag ha en rundtur i presidentvillan”, sa jag och flinade.

Nadine tittade först frågande på mig men fattade sedan vad jag menade.

”Presidentvillan? Haha...det var ju något nytt”, sa hon och skrattade. ”Jaja, men jag antar att du inte vill se tvättrummet då.”

”Jo, jag är allergisk mot tvättrum.”

”Jo, jag tycker att jag har hört det någonstans ifrån”, sa Nadine och spelade med.

Måndagen måste vara veckans värsta dag. Man orkar aldrig stiga upp, vilket gör att man aldrig slipper på toaletten, vilket leder till att man inte hinner klä på sig, och inte nog med det kommer man för sent till skolan. Den här måndagen råkade faktiskt vara ett undantag. Jag steg upp i tid, jag slapp in på toaletten, jag hann klä på mig och jag hann i tid till skolan. Ett mirakel! Detta kan ändå bero på att jag inte har kunnat sova på hela natten, vilket på något konstigt vis gjorde att det var lättare att stiga upp.

Måndagen började som vanligt med Ylva och hennes pladder. Ingen orkade egentligen lyssna på henne, förutom nördarna som inte har annat att göra på lektionerna. Vi ”normala” elever lyssnar på musik, kastar flygplan och skickar sms. Att vi har sämre betyg än nördarna berodde inte på det, absolut inte.

Jag satte mig på min vanliga plats i rummet och tittade mig omkring. Sarah plats var tom eftersom hon var sjuk och låg hemma i feber. Troligtvis är det inte svininfluensan, men man kan väl aldrig vara riktigt säker. Helgens fest råkade väl göra så att hennes immunförsvar hade sjunkit. Även Wille var borta, men det var inte så förvånansvärt.

Jag tittade på klockan. En minut tills lektionen skulle börja. Så här tidig har jag aldrig varit på en vanlig skoldag och jag var stolt över mig själv.

”YES!”, hördes det från dörren och en sekund senare ringde skolklockan som meddelade att lektionen skulle börja.

”JAG HANN!” Jag vände mig mot dörren och såg Wille göra en segergest samtidigt som han stod framlutad och hämtade andan.

”PLING PLONG”. Skolklockan ringde i samma stund han ropade ut sitt segertjut.

”Kanske William, som för en gångs skull verkar vara i tid, flyttar sig från dörren och sätter sig på sin plats, så att jag kan komma förbi och påbörja lektionen.” Ylva hade dykt upp bakom honom och med en road min gick hon fram till katedern medan Wille flinande snubblade fram till sin plats. Dagen hade börjat.

Stödlektionen i matte var lika slö som vanligt. Vi gav Martin våra tre papper med uträkningar, varav Wille hade gjort ett papper.

”Men ser man på, Wille har varit en gentleman och inte låtit Nadine göra hela jobbet. Duktigt hörni!”

”Jag kan bara jag vill!” påpekade Wille.

”Och när han orkar.” inflikade jag. Lektionen fortsatte i vanlig takt. Martin pratade på om sitt, medan Wille nästan somnade i stolen bredvid. Jag fick slå till honom flera gånger så han vaknade till.

”Ja ni ungar, ni har jobbat bra idag, så därför tror jag att ni inte får några uppgifter tills nästa måndag! MEN, ni ska kolla igenom anteckningarna. Tack för idag!” Wille och jag nästan sprang ut genom dörren.

”De där lektionerna är rena sömnpillret.” konstaterade Wille.

”Det syntes på dig. Du var sekunder från att börja snarka.” svarade jag.

”Tack för blåmärkena by the way.” sade han.

”Inga problem!”

”Åhh, måste hämta Viktor. Glömde ju helt bort det.” fortsatte Wille.

”Hur kunde du glömma bort det, Viktor som är så söt!” utbrast jag.

”Viktors söthet har ingenting att göra med om jag kommer ihåg sådana saker. Kom med och hämta honom då, om du tycker att han är så gullig.”

"Ookej, jag har ju inget annat för mig idag.”

Sagt och gjort. Vi satte kurs mot hans motorcykel och han räckte instinktivt mig en hjälm, sedan satte han en hjälm på sitt eget huvud.

”Jag tänkte att du kanske inte har en egen. Du får låna den, vi sitter ju ändå fast med matten och det går snabbare att komma hem med motorcykeln.” Killar, alltid lika praktiska. Måste erkänna att det var ganska smart av honom att ta med en extra hjälm. Men det tänker jag inte säga åt honom. Han kanske låter det stiga honom åt huvudet.

Han parkerade motorcykeln utanför huset och vi började promenera mot dagiset.

”Så, alltså. Hur länge har du dansat?” frågade han.

”Jag har dansat sedan jag var liten. Började med balettlektioner, sedan blev jag mer och mer intresserad av street dance. Så, kanske 10 år eller liknande.” svarade jag.

”Det syns på dig. Att du dansar alltså. Eller, du e liksom atletisk. Typ.” mumlade han fram.

”Tack. Eller något.” En pinsam tystnad uppstod. Som tur hade vi hunnit komma fram till dagiset innan någon av oss kläckte ur sig en annan pinsam replik.

”Wille, Willeee!” Viktor sprang glatt fram till oss. Det var en fin dag, så tydligen hade dagistanterna bestämt att barnen skulle vara utomhus.

”Wille, vi fick goooooodis idag!” utbrast Viktor.

”Wow Viktor, det var ju kul! Ska vi hämta din väska?” Han tog sin bror i handen och lät Viktor leda honom till bänken där de hade fått sätta sina väskor. Wille var väldigt ansvarsfull när det gällde Viktor. Det var häftigt att se en sådan sida hos honom också.

”Nadine är ocksåå häär! Hej Nadine!” Viktor hade just upptäckt att jag också var med och sprang glatt fram till mig. Han slog armarna om mitt ena ben, vilket jag uppfattade som en kram. Sedan drog han sig snabbt tillbaka och började generat klia sig i huvudet.

”Hejsan Viktor! Har du haft det bra på dagiset idag?”

”Jaaaaa vi fick goooodis!” upprepade han.

”Okej Viktor, då går vi. Ska du vinka hejdå åt Margit, det var ändå hon som bjöd på godis.” sade Wille. Viktor vinkade glatt åt dagistanten.

”Tack Marjgit för gooodiset!”

Det var än en gång fullt sjå att hålla koll på Viktor på hemvägen. Igen hade han hittat en sten som han glatt visade upp för mig och Wille. Han blev rädd för en pinne som såg ut som en mask och tänkte nästan ramla ner i ett dike. Det var ett under att vi kom hem i säkert tillstånd.

”Snart får jag mitt körkort! Då slipper vi sådana här promenader.” utbrast Wille stolt!

”Jag vet.” svarade jag roat.

”Hur då?”. Han vände sig förvånat mot mig.

”Du berättade det på festen.”

”Jaha. Det var ju. Pinsamt.” Han rodnade och jag tyckte nästan synd om honom. Observera, bara nästan.

Jag undrade om jag skulle be honom skjutsa hem mig. Vi hade ju hämtat Viktor, matat honom och lekt färdigt. Hans mamma hade kommit hem och övertagit skötandet av Viktor, så egentligen hade jag inte så mycket mer att göra där.

”Du, kommer du med till Mackan en sväng? Jag måste ha batterier.” frågade Wille. Jag var lite tveksam till att umgås med Wille så här utan att ha matten som ursäkt. Sarah skulle inte bli så glad om hon upptäckte det. Det var lätt att prata med Wille, han hade bra humor, så det var inte så ansträngande att umgås med honom. Men ändå. Det var fel. Fel fel fel!

”Ah, visst.” hörde jag ändå mig själv säga. Fasen Nadine!

När vi väl hade kommit till Mackan såg jag att Rickard än en gång var i kassan.

”Nämen titta! Rickard-ponken står i kassan! Kanske vi ska lura honom än en gång!” Wille grinade och tittade med stora ögon på mig.

”Nej. Nej, och åter nej! Du kan INTE tvinga mig att flörta med honom igen Wille, du FÅR inte! Jag TÄNKER inte!” Tanken på att tvingas komma på med dåliga raggningsrepliker för att sedan lämna stackars Rickard vid disken än en gång var inte lockande.

”Det är lugnt, vi får ta det en annan gång bara!” flinade Wille. Jag antar att han inte tänker ge upp nu när han har hittat en bra avledningsmanöver.

”Jag väntar utanför.” sade jag.

”Som du vill.” svarade han och slank in genom dörren. Jag gömde mig bakom en buske, vände ryggen mot fönstret och hoppades av all min makt att Rickard inte skulle se mig genom fönstret.

”BUUUUUUUUUUUUUUUUH!” Jag kände hur två händer tog tag i min midja och när min hjärna uppfattade faran skrek jag till det högsta jag kunde. Sedan kände jag trycket runt midjan släppa och ett gapskratt hördes bakom mig. Jag vände mig om och såg Wille kippa efter andan.

”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!” Wille låtsades härma mig, viftade på armarna och sprang runt på ett väldigt löjligt sätt. Jag vet inte om han skulle härma flickor eller vad han tänkte, men det såg i alla fall inte klokt ut.

”Du din! Tänk så trodde någon att du… typ.. våldtog mig eller något!” Jag rasade mot Wille, men kämpade med all kraft emot skrattattacken som var på väg. Han såg så löjlig ut där han sprang på och viftade.

”Nämen, kom igen! Det var sååå klockrent! Du skulle ha sett din min!”

”Typiskt pojkar att göra någonting sådant. Skrämma vettet ur en stackars flicka.”

”Jag har en idé.” sade Wille plötsligt och ignorerade mitt utbrott. Han såg finurligt på mig och visade upp vad han hade handlat. En penna och ett litet häfte.

”Du tänkte väl inte räkna matte nu eller?” frågade jag honom.

”Nejdu. Vi ska skriva några meddelanden. Sedan ska vi leta upp några postlådor!”

”Vi? Vadå vi?” Jag tittade på honom med en fundersam min.

”Det är inte roligt att göra det själv. Dessutom så är två hjärnor bättre än en!” sade han och blinkade åt mig.

”Du har ju ändå bara en halv hjärna, så du kommer att behöva hjälp att komma på vad du ska skriva.” Det här var definitivt inte lika brottsligt som att stjäla godis, men ändå tillräckligt badass. Det här kunde bli kul.

”Hej! Vad gör du?

Har du tänkt göra något speciellt ikväll?

Tänker på dig...”

 

Suck. Sarah igen. Det här började bli riktigt jobbigt. Hon hade tydligen inte alls förstått att jag inte alls ville ha något med henne att göra. Det var andra gången idag som hon sände samma meddelande. Säkert hade hon trott att meddelandet inte hade kommit fram, då jag inte hade svarat första gången. Jag tänkte inte svara nu heller.

”Vem var det?” frågade Lucas som gick bredvid mig. Vi var på väg att möta upp några av hans vänner bakom en bilhall.

”Ingen”, mumlade jag och satte undan telefonen.

”En tjej?” frågade Lucas, för nyfiken för att bara låta bli.

”Mmm...” Jag kunde inte ljuga för honom.

” Så?” fortsatte Lucas, ”Är hon någon...” Han var nog på väg att fråga det som jag inte ville att han skulle dra upp.

”Nej.” Jag avbröt honom genast. ”Hon är ingen.. okej?” Jag ville göra klart för honom att hon inte var någon. Ingen alls.

”Jaja.. men vad vill hon då?” frågade Lucas.

”Hon vill ha mig. Men jag vill inget av henne. Hon är bara irriterande”, sa jag och sparkade i en sten framför mig. En bit ilska sköt iväg stenen några meter framför mig.

Lucas märkte min reaktion och införde ett nytt samtal.

”Förhoppningsvis kommer Jonte ut ikväll. Han drar alltid en massa dynga. Hur kul som helst.”

”Jonte vem?” frågade jag. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare.

”Han går i en skola på andra sidan stan. Har bara känt honom några veckor. Störtskön typ. Lite knäpp förstås...”, sa Lucas.

I slutet av gatan som vi gick på vände vi in på en mindre gata som ledde oss in bakom några gamla höghus och hallar. Det här stället hade jag aldrig varit på tidigare. Under ett svagt ljus från en av hallarna stod tre killar. Alla tre med huvorna uppdragna över huvuden. Två av killarna stod och rökte och blåste då och då ut små moln av rök. Killarna vände sig mot oss när de såg att vi kom. Låga mumlanden hördes från dem.

”Tja Luken”, sa Ronny när vi var på pratavstånd. Ronny kände jag från förut. Han var oftast med ut på stan när jag hälsade på Lucas.

”Tja”, sa Lucas och tryckte sin näve mot Ronnys näve.

”Jaha, titta vad katten har släpat med sig”, sa Ronny och skrattade åt sitt dåliga skämt.

De två andra killarna. En med avrakat hår och utländska drag och en annan med spretigt blondaktigt hår med en massa olika nyanser på sina slingor.

”Wille, Jonte och Ferra”, sa Ronny och pekade först på mig, sedan på blondinen och sist på killen med utländska drag. ”Så. Nu vet ni vad ni heter. Let's go girls”. Alla började skratta och Ferra slog på skoj till Ronny i bakhuvudet.

Ferra och Ronny släckte sina cigaretter och trampade på dem.

”Jonte, du är skyldig mig en sprayburk”, sa Lucas.

”Ja fan. Jag ska nog betala tillbaka. Lovar”, sa han och drog upp skjutdörren till en gammal bilhall.

En hund på långt håll började skälla. Jag ryckte snabbt till, till det hårda skallen. Det hördes på dess skall att den var stor. Förhoppningsvis inte lös.

”Säg inte att du är rädd för mörker”, sa Jonte och flinade åt mig.

”Nä. Men jag lovar att jag ska skydda dig om Spiderpig kommer”, svarade jag och flinade.

Jonte drog inte upp dörren så mycket, eftersom den förde med sig ett hemskt gnisslande ljud. Vi gick alla in genom den smala öppningen och samlades i en klunga strax innanför dörren.

”Ficklampan, Jonte”, sa Ronny. Det var så mörkt att man bara kunde urskilja det som den person som stod i ljuset från dörröppningen – Lucas.

”Här!”, sa Jonte och räckte över en liten lampa åt Ronny.

Ett klickande ljud hördes några gånger, men Ronny verkade ge upp med att försöka få på lampan.

”Idiot! Det fungerar ju inte!”, gormade Ronny lågt.

”Ja, men jag hade inte tid att testa den. Den är inte min”, sa Jonte. Jag kunde svagt se hur han ryckte på axlarna i mörkret.

Jag rotade fram min telefon ur jackfickan och tryckte av knapplåset. Displayens starka ljus lyste upp alla våra ansikten.

”Wow...det...var ju bra”, sa Ronny. ”Den duger”, sa han och tog av sig ryggsäcken som han hade på ryggen. Metallburkar skramlade i ryggsäcken.

”Pax blå!” sa Jonte och nappade snabbt åt sig en blå sprayburk från ryggsäcken när Ronny dragit upp dragkedjan på den.

”Fan heller. Du får ta den burk som lämnar”, väste Ronny och knyckte sprayburken ur handen på Jonte.

”Ssshh! Det kommer nån!”,väste Lucas genom en viskning. Han stod blickstilla och höll upp ett pekfinger.

”Jag hör inget”, sa Ferra och böjde sig ner mot ryggsäcken med sprayburkarna.

”Inte jag heller”, sa Jonte.

”Men sssshhh!!”, sa Lucas igen.

Utanför hördes hur fotsteg närmade sig.

”Hallåå? Är det någon där?” En manlig röst hördes utifrån en bit ifrån. Antagligen stod han utanför en av de andra bilhallarna.

”Snabbt...längre in”, viskade Ronny och drog snabbt fast dragkedjan på ryggsäcken. ”Wille först. Lys med telefonen”.

Jag lyste med telefonen in i mörkret i bilhallen och började snabbt gå åt det hållet. Här och där låg järnskrot och jag försökte att inte trampa på det ifall det skulle ge ifrån sig ljud.

Jag hörde hur de andra följde efter med snabba steg.

”Men idiot! Se efter hur du går!” hörde man hur Ferra väste åt någon bak i ledet”.

Alla fem hann gömma sig bakom de rostiga tunnorna inne i hallen precis innan skjutdörren till hallen drogs upp och en man ställde sig i dörröppningen.

”Hallå? Är det någon här så kan ni genast leta er ut härifrån!” ropade mannen.

”Wille! Släck telefonen!” viskade Lucas knappt hörbart. Jag tittade snabbt ner på min telefon som lyste upp det som var runt mig. Jag var snabb att trycka displayen mot jackan så att ljuset försvann.

”Hallåå?” Mannen hördes ännu en gång.

Efter ett par långa sekunders väntande hördes ett högt gnisslande ljud. Mannen drog igen skjutdörren. Inte nog med det kunde man höra rasslande kedjor. Han måste ha låst dörren med kejor.

”Fan”, muttrade Ronny och steg upp. Från sitt gömställe.

”Nåja”, nu får vi arbeta ostörda”, sa Lucas och steg upp han med.

 

En stund efteråt kom hela bilhallens takljus på. Ronny stod glatt längst bort i hallen och flinade stolt.

”Tänk då jag visste att strömbrytaren var här någonstans!” ropade han.

”Såklart du visste!” ropade Lucas tillbaka. ”Du var ju här igår!”

 

Efter mycket skratt och stoj hade vi använt upp flera sprayburkar. Resultatet blev en hel vägg full av vackra graffitmålningar.

”Wow Wille! Du är ju en mästare på det här!” utbrast Lucas. ”Du har övat hemma i Stefans garage, eller hur?” frågade han.

”Haha! Där har du en idé!”, sa jag och skrattade.

”Du kommer hit nästa helg också så tar vi nästa hall i bruk också, eller?” frågade Ronny och plockade ihop de tomma srayburkarna som vi hade lämnat på marken.

”Vad har du skrivit?” hördes Ferra fråga av Jonte.

”Whatever”, sa Jonte stolt och gick en bit ifrån väggen för att begrunda sitt fina mästerverk. Ferra började skratta hysteriskt.

”Jonte! Man stavar inte ”whatever” sådär!” sa Ferra och slog Jonte i ryggen.

”Joho! Det gör man väl?” frågade han. Hans ansikte blev plötslig allvarligt och han vände sig mot oss som att få bekräftelse på att han stavat rätt.

Jag tittade på de fina kantiga och tjocka boksteverna som han hade gjort. Där stod. ”Wathevher”. Jag började skratta.

”Jonte! Hur går det i skolan egentligen? Jag visste att du var dålig på engelska men inte SÅ dålig” sa Lucas och skrattade han också.

Stackars Jonte såg så liten ut där han stod och tittade på sitt ”Wathevher”. Man såg till och med hur han om och om tänkte igenom hur ordet stavades. Till sist blev han röd i ansiktet och gick fram till en av sprayburkarna som låg på marken. Men röd färg drog han ett långt streck över sitt verk och under det som skulle ha varit hans mästerverk skrev han ”Whatever” - rätt den här gången.

”Nog visste jag allt att jag stavat fel" sa han. Jag ville ju bara jävlas med er”, fortsatte han och flinade stolt.

”Jovisst”, sa Lucas och fortsatte att skratta.

 

Att slippa ut var lite problematiskt. Vi var tvungna att slå sönder ett av de två återdammade fönstren och krypa ut den vägen. Jag var den som skulle krypa ut sist, eftersom jag hade den starkast lysande telefonen, och var därför tvungen att sätta av strömbrytaren och sedan gå till fönstret för att krypa ut.

Precis innan jag kröp ut kom jag på en sak.

”Vänta lite! Kasta hit en sprayburk. En sprayburk kom in genom fönstret och ramlade ner på tunnan framför mig, den som jag sedan skulle stå på för att krypa ut. Jag tog tag i sprayburken och sprayade strax under fönstret in ett ”ursäkta”. Sedan kastade klättrade jag upp på tunnan och kröt ut genom fönstret för att sedan göra ett litet hopp ner på marken.

”Vad gjorde du?” frågade Lucas.

”Inget speciellt”, sa jag och flinade och satte sprayburken i handen på honom.

 

Samma kväll bestämde Jonte att det var fest hos honom. Vi blev väl 10 pers allt som allt hos honom. Bäst kom jag ihåg tre tjejerna som också kom dit. De frågade ut mig om allt och inget. De ville veta allt om Nackra. Precis allt. Samtalet flöt bättre på efter ett par öl – tyckte jag i alla fall.

”Jag kommer och hälsar på någon gång! Du får ta med mig på en rundtur i Nackra”, sa tjejen med de otroligt stora bruna ögonen.

”Nu kom jag på en sak!” sa tjejen med de långa glittrande benen. Jag slår vad om att det var glittrande strumpbyxor hon hade på sig. För inte kunde väl ben glittra sådär annars heller. ”Du kan ju ha fest nästa helg, och så bjuder du in oss tio som är här!”

”Ingen dålig idé. Verkligen ingen dålig idé. Men fan. Ja just det. Det var ju SteFAN. Han skulle nog inte tillåta det. Det blev nog inget av den festen.

”Men duu? Du kan ju ta med en souvenir från Nackra nästa gång du kommer hit.”, sa den tredje tjejen.

Vad menade hon? Souvenir? Vi hade inga sovenirer i Nackra. Kanske en gammal kaffekopp från café Mackan? Jag skrockade åt tanken. Tjejerna skrattade med utan att veta om vad de egentligen skrattade åt.

En stund senare började tjejerna prata om att gå ut och dra lite frisk luft. De gick ut, men frisk luft kunde man inte kalla det eftersom de stod och rökte.

Min telefon började piipa och härja i jeansfickan när jag just precis skulle fråga något av Jonte. I displayen stod det att ett meddelande var mottaget. Jag tryckte upp meddelandet och läste det. Såklart. Sarah. Igen. Men fan heller. Nu fick hon väl ändå ge sig! Hon behövde väl inte vara så här jävla envis. Jag såg framför mig hur hon satt och skrev meddelanden med ett smile på läpparna. Jag ryste. Varför hon? Varför inte någon annan? Typ... äh. Nån annan.

Jag fick en idé. Nadine kunde hjälpa mig. Jag letade upp hennes namn bland mina kontakter och tryckte utan tvekan på gröna luren. Efter ett par signaler svarade hon.

”Hallå?” Nadine lät frågande. Som om hon absolut inte förväntat sig att jag skulle ringa. Nåja. Det kanske inte var väntat precis.

”Alltså du Nadine. Vad är det med henne eller?” frågade jag. Hon måste ju kunna svara på vad som var felet med Sarah.

”Med vem?” frågade Nadine.

”Nå den där stalkern som skickade SMS-et! Jag trodde jag gjorde det klart för henne att det inte kommer att funka. Kan du inte säga åt henne att hon typ, ska sluta skicka eller något?” sa jag och väntade på svar. Hon skulle säkert kunna hjälpa mig.

”Nej du, du får minsann säga det själv”, sa Nadine.

Jag blev tyst för en sekund. Vad sade hon riktigt? Att jag skulle göra det själv?

"Men kom igen, hon fattar ju inte!" Jag försökte igen.

"Kom igen, är du så feg?" frågade Nadine. Hennes röst ändrade tonläge.

Jag var minsann inte feg. Jag blev något irriterad och brydde mig inte om att diskutera vidare. Hon fick väl bara dra någonstans...ja hur hette det där ordspråket nu igen? Äh. Någonstans var tillräckligt bra.

”Jaja. Får se hur jag gör den här gången nu då. Hej då.”, sa jag. Jag kom mig inte för att trycka av samtalet. Det skötte Nadine efter att ha sagt hejdå.

Någon som verkligen behövde ett ”hejdå” var minsann Sarah. Och minsann skulle hon få det. Minsann.

”Vad gör du?” frågade Lucas och slog sig ner i soffan bredvid mig.

”Jag...var nyss påväg att gå ut och dra lite frisk luft”, sa jag. Jag reste mig upp och gick mot balkongen där de tre tjejerna stod och skapade moln.

Jag önskade att det kunde vara helg alla dagar. Tänk vad mycket man fick uträttat på helgerna. Man sov alltid tillräckligt, man var väldigt social och ens föräldrar slapp det där ”får-jag-inte-gå-tillbaka-till-sängen-och-somna-om-för-jag-vill-inte-till-skolan-uttrycket”.

Fredagskvällen handlade mest om Idol. Jim och jag körde en bror och syster-kväll, och jag kan fortfarande inte förstå hur han gick med på att kolla Idol. Han kommenterade allt, som en typisk kille, och låtsades veta bättre än alla andra, som killar brukade göra. Jag och Jim hade inte mycket tid för varandra nuförtiden, så lugna kvällar som den här uppskattades av både mig och honom, trots att valet av aktivitet kunde störa den ena parten.

Lördagen spenderades däremot i tjejgängets sällskap, som bestod av mig, Sarah, Lovisa, Anna, Emma och Maria. Amanda kunde tyvärr inte komma eftersom hon hade fått feber. I lågstadiet hade vi gått i samma klass, men vi splittrades senare i högstadiet. Sarah, jag och Lovisa hade hamnat i samma klass, medan resten hade spritt ut sig i parallellklasserna. Nu i gymnasiet har vi äntligen återförenats!

Vi skulle samlas hos Sarah klockan sju på kvällen och vi hade även införskaffat några alkoholhaltiga drycker, eftersom vi skulle spela ölspelet. Lovisas storebror hade varit extra snäll och köpt några cider var åt oss, men vi betalade ju förstås för dem.

Mina föräldrar kunde inte skjutsa mig på kvällen eftersom de själva skulle ut på någonting. Middag med jobbet, eller hur det nu var. Jag kunde inte be Lovisas, Annas eller Marias föräldrar att komma och hämta mig eftersom det skulle ha inneburit en relativt lång omväg för dem. Då återstod bara Emma. Emma Wrede, och det är just det jag kände när jag såg henne. Vrede alltså. Kemin mellan mig och den här tjejen fanns helt enkelt inte och jag stod endast ut med henne för att Sarah verkade gilla henne. Hon har inte gjort någonting speciellt som fått mig att inte gilla henne, det var bara hennes sätt att vara som inte passade mig. Men man kan väl inte gilla alla, eller hur?

Kvart före sju var jag färdigt påklädd med mina ciderburkar gömda i min enormt stora väska, så att ingen kunde se dem och skvallra åt mina föräldrar. Om jag hade haft en cider skulle det inte ha varit en så stor sak, men fyra stycken var en tillräcklig mängd för att mina stackars föräldrar skulle flippa ur.

Väl i bilen pratade Emma på om hur kul det ska vara med tjejkväll. Hon och hennes mamma konverserade glatt på om ditt och datt, medan jag föredrog att sitta tyst och titta ut genom fönstret. Emma tjattrade på och frågade en massa om mitt dansande, om Jim och om allt mellan himmel och jord och jag svarade så gott jag kunde. Hon betedde sig helt annorlunda än vad hon brukade göra i skolan och jag undrade vilket som var hennes riktiga jag. Den snälla, lugna Emma, som hon var nu och som jag insåg att jag gillade, eller den snobbiga typen som jag annars inte orkade med?

”Nadine, hur är det, är Sarahs föräldrar hemma ikväll?” frågade Emmas mamma.

”Jag vet inte, det kan hända. Fast, jag tror inte att de vill vara hemma när ett gäng 17-åriga flickor invaderar huset.” Emmas mamma skrockade och svängde in på Sarahs gård. Deras hus var litet och mysigt. Jag spenderade ganska mycket tid där, så jag kände mig verkligen hemma. Deras hus var rött med vita knutar och hade endast ett plan. En liten trappa ledde vägen upp mot dörren och det lyste i de små fönstren, som såg ut som tavlor som hängde på husväggen. Detta var mitt andra hem i princip.

”Tack för skjutsen!” sade jag artigt åt Emmas mamma och stängde bildörren. Jag och Emma styrde våra steg mot ytterdörren. Vi hann knappt nå översta trappsteget när Sarah slänger upp dörren.

”MAMMA OCH PAPPA ÅKTE IVÄG, VI ÄR HELT ENSAMMA!” Sarah hoppade upp och ner av iver. Sarah vände sig mot mig och tänkte säga någonting men Emma hann före.

”YES!” Emma sprang fram och kramade om Sarah.

”NU SKA DET FESTAS!” ropade hon och sprang smidigt in genom dörren. Sarah ryckte på axlarna, gav mig en kram och vi gick in. De andra hade redan kommit och de hade även hunnit leta upp reglerna för ölspelet.

”De där reglerna börjar bli tråkiga. Kan vi inte hitta på egna regler?” sade Lovisa. Vi andra höll med. Vi hade spelat ölspelet så många gånger nu att vi hade tröttnat på det en och samma som man skulle göra. Genom att lägga till saker som att man skulle nämna en snygg kille, skolkamrat eller kändis spelade ingen roll, vid varje klunk, ändrade vi reglerna så att de blev mer intressanta. I stället för att hälla ut lite av innehållet i ett glas när man får en kung, ändrade vi till att man skulle dricka fyra klunkar och sedan skicka ett SMS till den kille som man tyckte var sötast. När vi var färdiga med att fixa till reglerna, satte vi oss vid köksbordet, drog fram ciderburkarna och satte igång. Gissa vem som skulle sköta kortpacken, om inte Emma.

”Okej Nadine, du fick en tvåa. Vem ska ta klunkarna, och ska de nämna en kändiskille eller en skolkamrat?”

”Lovisa, du får ta båda, och nämn först en kändiskille och sedan en skolkamrat.” Jag log mot henne och blinkade.

”Ooooh..” hördes det från de andra. De här reglerna verkade passa vårt tjejgäng perfekt. Vi var alla lika ”utsatta” och jag glömde nästan bort att jag inte gillade Emma så mycket.

”Oj. Snyggaste kändiskillen måste vara Johnny Depp” hon tog en klunk medan vi andra fnissade. Vi visste alla att Lovisa var lite svag för Johnny Depp, speciellt efter Pirates-filmerna. Men vi höll alla med att han var snygg.

”... och snyggaste skolkamraten måste vara.. ” hon tystnade. Hennes ansikte ändrade färg till en rosa nyans, som avslöjade att hon rodnade. Sedan fortsatte hon.

”.. Anders..” I didn’t see that one coming! Anders var inte riktigt min stil, men han var söt och dessutom singel. Heja Lovisa!

”Då vet vi det!” Emma tog upp kortpacken och vände upp ett kort åt Sarah. En kung. Sarah skruvade på sig och drack snabbt fyra stora klunkar cider, som om hon på något vis önskade att hon kunde slippa det här. Hon tog upp sin telefon, började knappa på knapparna och gav sedan telefonen åt mig.

”Ska jag läsa högt?” frågade jag och hon nickade.

Högst upp stod det. ”Wille”. Ingen överraskning där inte.

”Wille alltså.” sade Maria. ”Hörde att han är i Stockholm över helgen.” Jag nickade.

”Fille och Wille pratade om det i fredags. Han skulle till någon Linus, Lukas, eller vad nu killen hette.” sade jag.

”Jag hörde det också.” insköt Sarah försiktigt. ”Men läs vidare nu då.” Jag harklade mig och började läsa.

”Hej Wille. Hur är läget ikväll? Är allt bra i Stockholm?” Sedan var det slut.

”Bra, skicka det nu!” Lovisa och Anna fnissade och verkade vara mer ivriga än Sarah att skicka det där SMS-et. Jag gav tillbaka telefonen åt Sarah och nickade uppmuntrande. Hon såg lite nervös ut.

”Det är ett bra meddelande. Inte för stelt, men inte för avslappnat heller! Det är bara att skicka det nu!” Jag försökte muntra upp henne, vi hade ju ändå kommit överens om de här reglerna tillsammans. Hon tryckte på den gröna knappen och SMS-et sändes iväg. Vi fortsatte med vårt spel och fick nämna fler snyggingar. Ungefär fem minuter efter att Sarah hade skickat meddelandet till Wille, ringde min telefon. Jag tog upp den, ursäktade mig och sprang ut till vardagsrummet. Först då såg jag att det stod ”Wille” på displayen. Det var Sarah som skickade SMS-et, inte jag så varför i all världen ringer han till mig?

”Hallå?”

”Alltså du Nadine. Vad är det med henne eller?” hördes det i luren. Han lät lite trött. Musik och prat hördes i bakgrunden, så han måste vara på någon fest eller liknande.

”Med vem?” jag låtsades inte förstå.

”Nå den där stalkern som skickade SMS-et! Jag trodde jag gjorde det klart för henne att det inte kommer att funka. Kan du inte säga åt henne att hon typ, ska sluta skicka eller något?” Det lät som om han hade druckit en del, dock inte lika mycket som på festen hos Fille.

”Nej du, du får minsann säga det själv.” svarade jag. Jag ville inte bli inblandad, detta är mellan Sarah och Wille. Att Wille inte fattar att jag är på Sarah sida är bara synd för honom. Han suckade.

"Men kom igen, hon fattar ju inte!" fortsatte han.

"Kom igen, är du så feg?" frågade jag honom.

”Jaja. Får se hur jag gör den här gången nu då. Hej då.”

”Hej då.” Jag avslutade samtalet och gick in tillbaka till köket.

”Vem skulle säga vad själv?” frågade Emma.

"Vem är feg?" fortsatte Anna.

”Vad är det här för korsförhör? Hmm. Min kusin hade lite problem.” Jag satte mig ner på min plats och vi fortsatte spela en stund till. Lovisa fick den andra kungen och skickade ett SMS till Anders, jag avslöjade att min kändiscrush är Taylor Lautner, Emma fick den tredje kungen och skickade ett SMS till en random typ som ingen kände och det visade sig att både Anna och Maria tyckte att Antti var söt.

När vi alla hade druckit upp två cider var förflyttade vi oss till soffan för att titta på en film. What a girl wants med Amanda Bynes råkade gå på TV så vi bestämde oss för att se den i stället för någon nedladdad film. Jag gick på WC innan filmen började och kom tillbaka precis när första scenen drog igång. Killen i filmen var så klart en snygging, så diskussionerna började igen om vilken kändiskille som var snyggast. Överlag var filmen bra, en typisk romantisk komedi som passade en tjejkväll som denna. När filmen var slut drog Sarah iväg med mig till köket.

”Har du en kusin som heter Wille?” frågade hon direkt.

”Va? Ja, alltså jo.” Det tog en stund innan jag kom ihåg att Wille hade ringt OCH att jag hade sagt att det var min kusin.

”Verkligen?” Sarah såg lite skeptisk ut.

”Jao. Han eh.. bor i Stockholm. Han.. öhm.. hade lite problem med sin flickvän.” sade jag och hoppades att Sarah skulle tro mig. Jag visste att jag gjorde fel som ljög, men jag ville inte att Sarah skulle tro att jag hade någonting mer att göra med Wille än matten. Jag visste hur mycket hon gillade honom.

”Okej.” Hon såg fortfarande tvivlande på mig men verkade acceptera min förklaring.

”Förresten, hur visste du att han hette Wille?” Jag började undra hur hon hade kommit på det. Hon såg generad ut.

”Jag snokade i din telefon. FÖRLÅT NADINE! Jag ville bara veta om Wille hade ringt till dig i stället för till mig.”

”Det är lugnt.” Jag log mot henne och gav henne en kram. ”Kom nu, nu ska vi festa lite till! Vi har ju faktiskt hela två cider var kvar!”

Ett papper. Jag kände igen pappret. Jag väcklade ut det och såg teckningen jag hade ritat förra gången hon bar här. Jag tittade på Nadine och rynkade pannan för att sedan titta på pappret igen. Vad skulle hon med det här klottret till? Visst, det föreställde henne, men ändå. Det var ju bara klott.

”Äh...den här skiten”, sa jag och skrollade ihop pappret. Jag gick fram till papperskorgen som stod under skrivbordet.

”Nej snälla, jag vill ha den”, sa Nadine och skyndade sig efter mig och sträckte sig efter det ihopskrynklade pappret.

”Till vadå?” frågade jag och tittade på henne.

”Ge mig den”, sa Nadine och såg allvarlig ut. Hon sträckte ut handen mot mig. Det kändes som om det var ett vapen som hon väntade på att få, precis som om jag var någon brottsling.

”Whatever...”, sa jag och kastade pappersbollen över ryggen, så att den landade på golvet. Jag gick fram till min gamla cd-spelare för att trycka på play-knappen. Den började genast spela låtarna på min senaste inköpta Muse-skiva.

Nadine var snabb att plocka upp pappersbollen från golvet. Hon satte sig på sängen och vecklade varsamt upp pappret och försökte med handen släta ut teckningen. Jag satte mig mig på skrivbordsstolen och vek upp den bärbara datorn som stod på skrivbordet.

”Ärligt talat William. Du är en gud på att rita”, sa Nadine utan att släppa teckningen med blicken.

Om jag ändå hade kastat teckningen tidigare. Inte för att det var fel med att få beröm, men det kändes så löjligt. Jag visste ju att jag ritade bra, men inte ville jag skylta med det i alla fall.

”Wille”, rättade jag henne.

”Jaja...du är en konstnär i alla fall”, fortsatte hon.

”Äh”, sa jag, vände blicken mot datorn iegn för att sätta på den. Datorns lilla fläkt började genast snurra.

Nadine brydde sig inte i mig och satt nöjt och granskade teckningen.

”Det likar ju till och med mig”, sa hon och tittade på mig.

”Så du säger det...”, sa jag. ”Och jag som trodde att jag ritade av en struts”.

”Haa haa” sa Nadine med sarkasm i rösten och räckte ut tungan åt mig. Jag skrockade.

”Nä, kanske jag ska skjutsa hem dig nu.” Det var ingen fråga.

Nadine svarade inte utan satte in teckningen i en av sina skolböcker.

”...eller. Förstås. Jag vill ju ha konstnärens autograf. Man vet ju inte när du dör, du kanske blir känd”, sa hon och flinade. Hon kom fram till mig och räckte mig en penna och teckningen.

Jag suckade och tog emot teckningen för att klotta dit ett slarvigt ”Wille” i det nedre vänstra hörnet på teckningen.

”Tack”, sa Nadine och stoppade glatt in teckningen i skolboken igen för att sedan sätta boken i väskan.

”Nu kan vi dra”, sa hon och hängde skolväskan över axeln.

 

Helgen kom fort på. Jag hade absolut ingen lust att stanna hemma, och tog därför närmaste tåget in till Stockholm till min utflyttade polare Lucas. Han flyttade för från Nackra för ungefär två år sedan, men vi brukade ses på helgarna ibland. Detta var en sådan helg. Fille som också brukade följa med blev sjuk, så han kunde inte komma.

Tågresan tog oftast inte längre än en timme, och jag fick tiden att gå lite fortare med musik i öronen som spelades från min ipod. Landskapet utanför fönstret susade förbi. Det var omöjligt att koncentrera blicken på något som låg nära rälsen utan att bli snurrig efter en stund, så jag kastade min blick mellan träd, hus och landskap längre bort.

Tåget stannade. Detta var en av de sista stationerna innan man kom in i Stockholm. Jag kände plötligt en svag puff i axlen och vände genast blicken mot det som puffat i mig. En klunga med emo-tjejer hade slagit sig ner på några närliggande säten, och en av tjejerna hade inte fått plats nog på andra sidan av tågvagnen så hon satte sig därför bredvid mig - den enda plats som låg närmast hennes kompisar.

Tjejerna såg ganska lika ut. Svartaklädda med klickar av skrikande färger. En av tjejerna hade knallrosa hår och liknade mer en seriefigur utav Manga-sorten än en människa. Tjejen bredvid mig hade korpsvart hår och var svartmålad runt ögonen. På ena handen hade hon en lime-svartrandig handske med avklippta fingrar. Handsken nådde nästan ända upp till armbågen. Runt andra armen hängde ett tiotal svarta läderarmband och några silverfärgade kedjor. Hennes svarta läderjacka slutade vid armbågarna och gick inte längre ner än till midjan. Inte för att det störde mig, men jag kunde inte låta bli att fundera över vad som kryllade i dessa tjejers huvud eftersom de hade valt denna klädstil. Den drog i alla fall till sig uppmärksamhet. Kanske var det de enda de ville ha? Utav tristess flyttade jag åter blicken ut genom fönstret och satt så tills tåget rullade in på Stockholm Central.

Tjejen som suttit bredvid mig tittade på mig när hon steg upp, ungefär som om hon inte hade lagt märke till att hon suttit bredvid någon. Deja vu, eller vad det kallas. Jag hade sett henne förut, men jag kunde absolut inte komma på var eller när. Tanken slogs bort ganska fort när jag kom ut på perrongen. Alla röster och ljud från rullande väskor och flåsande tåg och allt annat runtomkring mig påminde mig om vart jag skulle gå.

 

Lucas smilade stort när han såg mig komma gåendes in på gallerian. Han steg upp från träbänken där han satt och släppte ner sin kära skateboard på marken. Han började mer och mer se ut som en äkta stockholmsskejtare, vilket jag egentligen inte ville medge, eftersom jag också såg en stor del av mig själv i honom.

”Tjeeenare Wille!” ropade han genom gallerian och kom gåendes emot mig. Typiskt honom att göra sig hörd över hela gallerian.

”Tjena grabben!”, sa jag när jag kommit lite närmare.

Lucas puffade sin skateboard framför sig med foten och höjde handen när han kom tillräckligt nära mig för att göra en high-five och den traditionella handskakningen.

”Synd att inte Fille kunde komma”, sa Lucas och plockade upp sin scateboard från golvet.

”Äh, han klarar sig”, sa jag.

”Så. Hur är livet? Hörde att du har något på G med någon”, sa Lucas och bytte därmed samtalsämne.

”På G? Jag? Eeh.... det skulle jag inte tro”, sa jag och tittade på honom.

”Ja, det sa Fille i alla fall när jag chattade med honom”

”Det har inte slagit dig någon gång att han bara talar skit?” frågade jag. Undrar varifrån Fille hade fått det där. Jag skulle minsann ta reda på det när jag kom hem igen.

”Fille? Ja, han säger mycket och lite till...hehe”.

Lucas och jag började gå hem till hans familjs lägenhet som inte låg allt för långt borta från gallerian och tågstationen. Det var en riktigt hemtrevlig lägenhet där han bodde tillsammans med sina föräldrar och sin lillebror Anton.

Anton var fyra år yngre än Lucas och de liknade inte alls varandra till varken utséendet eller sättet. Anton var inte alls intresserad av skejtandet utan höll sig till sin fotboll. Jag hade inte sett Anton på nästan hela sommaren och jag blev därför nästan chockad av hur mycket killen hade vuxit från när jag senast hade sett honom. Han såg inte alls ut som någon Anton längre. Jag började fundera om Anton hade ändrat stil och intresse också, då han såg ut som han gjorde. Han hade nu svart hår och gick klädd i en svart Metallica t-shirt och ett par svarta slitna jeans. Jag hann bara se Anton i förbifarten i farstun, då han var påväg ut.

”Ska du ut nu igen?” frågade Lucas Anton när Anton började dra på sina converse-skor. Anton svarade inte. Inte heller tittade han upp på mig. Det var inte det sättet jag var van vid att bli bemött utav Anton.

”Tja Anton.” Jag försökte mig på en hälsning.

”Jo, hej”, sa han och kastade en snabb blick på mig. Det var den hälsningen. Vad var det med unga tonåringar nuförtiden?

”Har du 50 spänn?” frågade Anton Lucas och drog på sig en svart läderjacka.

”Nä, det har du väl själv”, sa Lucas och ignorerade sin brors utstäckta hand. Istället tog han av sik skorna och placerade sin skateboard bredvid skohyllan.

Anton suckade och försvann ut genom dörren. Man kunde höra hans steg som försvann ner i trapphuset.

”Anton har...förändrats”, sa jag och tog av mina skor, ryggsäcken och jackan.

”Jo...”, svarade Lucas och suckade. ”Det hände såhär”, sa han och knäppte en gång med fingrarna. ”Det måste vara den där bruden som har påverkat honom.”

”Har han en tjej?”, frågade jag nyfiken som jag var.

”Hmm.. jo.”, svarade Lucas. Han bytte ganska fort samtalsämne. ”Hungrig?” frågade han och tittade på mig. Antingen var han hungrig eller så ville han bara inte snacka om sin brors flickvän då han inte själv hade någon. Avundsjuka kanske?

”Visst”, sa jag och följde med honom ut i köket.

Jag vet inte hur länge Nadine och jag satt på McDonalds. Egentligen spelade det ingen roll, eftersom jag inte hade något emot att inte hinna med matte ikväll. Innerst inne visste jag att uppgiften måste vara färdig tills måndag, men minsta tanke på matte skulle få mig att falla ihop som i ett narkolepsianfall.

Mätt och belåten efter att ha ätit upp hamburgaren lutade jag mig bakåt mot ryggstödet på bänksoffan. En låg rapning pressade sig ut ur mina lungor.

”Usch”, sa Nadine och grimaserade. ”Det är äckligt”. För att reta henne extra pressade jag med flit upp mera luft genom lungorna så att ännu en rapning tryckte sig fram.

”Men sluta...folk tittar ju”, väste Nadine tyst mellan tänderna.

”Har du ens provat?” frågade jag och flinade retsamt.

”Nä, och jag tänker inte försöka”, muttrade hon och började plocka upp papper och små tomma pepparpåsar från bordet för att sätta dem på brickan.

”Men prova då”, sa jag. ”Det hjälper om man dricker cola före, för det innehåller en massa luftbubblor”.

”Är du tokig? Jag tänker inte försöka...” sa Nadine och tittade med stora ögon på mig. En rynka dök upp mellan ögonen på henne. Jag skulle minsann inte ge mig.

”Fegis..”, sa jag och flinade.

”Idiot”, sa Nadine och reste sig för att gå iväg med brickan.

”Ska du inte ha de sista?” frågade jag och pekade på hennes mugg med coca cola i när hon var påväg förbi mig. Hon stannade.

”Nä...hurså?” frågade hon och tittade undrande på mig.

”Va bra”, sa jag och tog muggen från hennes bricka. Istället placerade jag min tomma mugg där hennes hade stått. Nadine tittade frågande på mig och suckade efteråt när hon fattade vad jag tänkte göra.

”Kom nu...”, sa hon och suckade igen. ”Vi måste få matten gjord ikväll. Annars får vi den aldrig färdig”.

”Kommer...”, sa jag och reste mig. Jag bar den skräpfyllda brickan med ena handen och Nadines coca cola-mugg i den andra fram till en skräptunna för att hälla av brickan. Coca colan tog jag med mig ut.

Nadine marscherade iväg mot min motorcykel en bit före mig. Framme vid motorcykeln ställde hon sig med armarna i kors för att vänta på mig. Antagligen var hon smått irriterad också.

”Varför tar det sån tid?” suckade Nadine uppgivet när jag äntligen var framme vid motorcykeln. Jag svarade inte utan räckte fram coca cola-muggen åt henne.

”Ska du ha det sista?” frågade jag henne.

”Nä”, sa Nadine och blängde irriterat på mig. Hon verkade extra stressad över mitt handlande, vilket jag utnyttjade ännu mer.

”Är du säker. Detta är din sista chans. Tar du enmiljonersfrågan eller låter du bli?” frågade jag och tittade lurigt på henne för att skojja med henne.

”Men kom igen...”, sa Nadine och slokade med sina axlar. ”Du drar ju bara ut på tiden”.

”Okej. Skyll dig själv”, sa jag och sög upp det sista ur coca cola-muggen med ett sörplande ljud för att sedan träffsäkert kasta muggen i en närliggande soptunna. Nadine suckade irriterat för hundrafemtioelfte gången och satte på sig min motorcykelhjälm, sedan tittade hon på mig med en menande blick. Det här var hur kul som helst att jävlas med henne. Jag drog in andan och svalde.

”Kom nu...”, sa Nadine. Det såg ut som om hon nästan givit upp på att jag någonsin skulle starta motorcykeln så att vi skulle komma iväg.

”Vänta... nu.. nu kommer den..”. En lång högljudd rapning pressade sig fram ur mig och sedan började jag skratta.

”Alltså... vafan...”, sa Nadine och kunde till slut inte hålla sig från att skratta, i alla fall lite. ”Usch...”.

”Men visst var den bra?” frågade jag och väntade på ett erkännande, samtidigt som jag satte mig på motorcykeln och startade motorn.

”Usch...”, sa Nadine igen och klättrade upp bakom mig på sitsen.

”Men den var bra”, sa jag igen – det var ingen fråga - och tittade över axeln.

”Det var äckligt...”, sa Nadine. Jag gav mig inte.

”Och bra”, tillade jag.

”Jaja.. den var suverän”, erkände hon till sist. ”Men köör nuu!”.

Nöjd och belåten körde jag iväg från McDonalds-parkeringen och hem till mig.

Inte kunde jag förvänta mig att Wille skulle vara annat än försenad. Han kom 25 minuter för sent. Jag visste inte riktigt om jag skulle vara glad över att han alls kom ihåg att han skulle hämta mig eller om jag skulle vara arg över att han kom sent. Sedan åkte vi inte ens hem till honom och räknar matte, utan körde till MCDONALDS? Nåja. Jag åt ändå bara ett litet mellanmål före danslektionen så min mage kurrade fruktansvärt högt. Jag tänkte ändå inte låta honom komma undan.

”Ska vi inte räkna matte?” frågade jag.

”Inte på tom mage, och din mage verkar i alla fall hålla med mig.” svarade han. Varför måste han ha rätt? Jag orkade inte säga emot längre, dels för att jag fortfarande var småsur på honom, dels för att han faktiskt hade rätt.

”Vad var det som uppehöll dig då?” frågade jag.

”Jag sköt Fille och Anders. Ägde ut dem totalt!” Vad snackade han om att han sköt på Fille och Anders?

”Först så försökte han, alltså Fille, kasta en granat på mig, men han missade totalt! Sedan sköt Anders honom i ryggen och det var så klockrent, för Fille missade mig och träffade sig själv i stället, så det blev liksom som en hämnd.. Sedan kom vi inte längre för att jag kom på att jag skulle hämta dig.” Kasta granater. Skjuta folk i ryggen. Hämnd? Det kunde inte handla om någonting annat än playstation.

”Playstation?” frågade jag.

”Ja, vad trodde du? Vi är inga galningar som har granater hemma och hämnas på varandra sådär.”
”Nej, nej, det var inte det jag menade.”

”Vad menade du då?” han stannade upp och tittade undrande på mig.

”Att jag skulle klå er alla tre i playstation.” Det var faktiskt sant. Jag och Jim kunde sitta och spela i flera timmar. Från början var det endast nybörjartur, men jag insåg snabbt att det var min talang, det där att vinna över självsäkra killar i playstation. Wille skrattade åt min kommentar.

”Inte i världen att du skulle klå oss! Möjligtvis Fille, men vem klår inte honom liksom?”

”Det där tar jag som en utmaning!” Min tävlingsinstinkt tog över och jag skulle någon gång visa dem vad jag går för. Min mage kurrade än en gång, och det var inte bara Wille som hörde det, gubben som stod före oss i kön vände sig också om. Jag kunde inte hålla mig och brast ut i skratt. Wille skrattade så att han nästan fick andnöd.

”Nu är du väl glad att vi kom hit, eller hur?” sade han och fortsatte att skratta. Jag nickade och gick fram till disken när det var min tur. Jag beställde min osthamburgare, tog nummerbrickan och gick och valde ett random bord som råkade vara ledigt. Plötsligt hörde jag skrik bakom mig.

”NADIIIINE!” hördes det över hela McDonalds. Jag vände mig om och såg Sarah sitta några bord bort med Lovisa och Amanda. De sprang fram till mig och kramade om mig, som om jag inte hade sett dem på flera år.

”Är du här ensam?” frågade Lovisa. ”I så fall kan du sätta dig med oss!”

”Wille är också här, vi ska räkna matte. Fast jag vet inte var han är, han stod ju bara bakom mig i kön.” sade jag och tittade runt mig i försök att se honom.

”Jag tyckte att jag såg hans motorcykel utanför.” sade Sarah. Kunde hon t.o.m. urskilja vilken som var hans? Såg inte alla motorcyklar exakt likadana ut, men med olika registerplåtar då förstås?

”Han kommer väl snart. Killen är ju känd för att vara sen vet ni!” sade jag och försökte mig på ett skämt.

"Hur går det annars med matten?" frågade Sarah försiktigt.

"Alltså, vi räknade kanske 2½ uppgift, sedan gick det inte längre." svarade jag. Jag vågade inte nämna för dem att vi för det första gick till Mackan tillsammans, och för det andra stal godis. Det skulle vara så lätt för dem att börja anta att det är någonting mellan mig och Wille, men det är det ju inte. Det får det inte vara, speciellt p.g.a. Sarah.

”Vi ska dra nu, vi skulle bara äta glass. Men vi syns! Lycka till med matten!” sade Lovisa och sedan gick de iväg. Med detsamma de steg ut genom dörren dyker Wille upp ur tomma intet.

”Var har du varit?” frågade jag.

”De hade slut på coca cola. Jag väntade tills de hade fyllt på.” svarade han.

”Kunde du inte ha tagit någon annan dricka då?”

”Nepp. Så du säger att du klår oss alla i playstation?" frågade han sedan.

"Jepp!" svarade jag lika kort som han hade svarat mig.

"Men du är ju tjej.."

"Vaddå, skulle inte tjejer kunna slå killar i playstation?" Intressant tanke han hade. Och helt osann.

"Det var inte så jag menade. Du verkar inte vara en sådan tjej som spelar playstation."

"Hur är en typisk playstationspelande tjej då?" Det här var en intressant diskussion. Stereotyper fanns överallt, men att det fanns riktlinjer på hur man ska vara för att vara en tjej som spelar playstation, det trodde jag inte.

"Jamen du vet. Vara lite pojkig, typ. Du är inte så pojkig av dig. Du är ju en riktig tjej!" svarade han.

"Nämen, tänk att du har märkt det!" I samma stund kom min hamburgare och jag sparade ingen tid, utan högg in direkt. Vi fick fortsätta vår diskussion en annan gång. Wille hade t.o.m. hämtat ketchup. Hur fasen hade han hunnit med det? Wille slösade inte tid han heller, utan stal av mina pommes frites när han trodde att jag inte såg.

”Heeey, sluta äta mina pommes frites!” utbrast jag.

”HICK!” hickade Wille som svar och han hickade väldigt högt. Jag började skratta så att jag nästan satte i halsen.

”Ups.” sade Wille. Det hade låtit så fruktansvärt roligt och jag hade skrattat så mycket att tjejen som kom och gav Wille hans hamburgare tittade underligt på mig en bra stund innan hon fattade att jag bara skrattade och inte led av andnöd eller liknande.

”Jaja, ät dina pommes frites nu, de blir kalla.” Wille fnissade åt sitt lustiga ljud och stämde in i skrattet. Kanske matte med honom inte blir så himla hemskt ändå?

Femton minuter kvar. Ynka femton minuter. Jag hade stirrtävling med klockan tills jag kom på att det var meningslöst. Den vann överlägset. Jag var tvungen att blinka innan klockan segt flyttade sin långvisare ett steg framåt. Pennan i min hand borrade hål i pappret, på vilket det var meningen att jag skulle svara på några frågor angående den industriella revolutionen. Historia brukade vanligtvis vara ganska intressant, men nu var det på vippen till att lägga sig längst ner på listan.

Jag tittade runt i klassen för att konstatera att det bara var ett fåtal som faktiskt gjorde uppgiften. Fille satt med hörlurar i öronen så att det svagt hördes en dov takt bakom mig. Jag kastade ett öga på klockan igen. Tretton minter kvar. Jag tittade på första frågan på uppgiftspappret, utan att egentligen läsa den. Mitt rutiga häfte som låg uppslaget framför mig skrek efter att få bli något annat än tomt.

Jag började dra några streck i häftet som snart såg ut som en lång korridor. Korridoren fick svartvitt rutigt golv som gjorde ett djup i bilden. Efteråt ritade jag på pappret in en stor klocka som påminnde om klockan som fanns i vårt klassrum. En ensam figur vars siluett syntes lång borta i korridoren, ritade jag också in. Innan jag visste ordet av ringde det ut. Jag plockade, eller rättare sagt sopade mina saker ner från pulpeten och rätt in i väskan.

”Du, kommer du med till Anders? Vi tänkte dra dit en sväng”, sa Fille medan vi gick ut ur klassrummet.

”Göra vad?” frågade jag.

”Kanske spela loss på hans gamla playstation 2”, sa Fille och ryckte på axlarna.

”Okej”, sa jag. Jag hade egentligen ingenting annat för mig nu heller.

”Då ska jag fan bevisa att jag kan slå dig i bana 9 med den långsammaste bilen”, sa Anders och drog upp Filles huva över huvudet på honom”.

Fille vände sig hastigt om och gjorde samma sak på Anders som försökte dra sig undan.

”Ja,det kanske du gör när du kopplar ur min dosa, men tro inte att jag går på det någon mer gång...idiot”, sa Fille och tryckte armbågen i sidan på Anders.

”Äh, snorungar, er slår jag lätt”, sa jag och slog till båda två i bakhuvdet när jag gick mellan dem, för att sedan sätta spurt på benen och kuta ut ur skolan med Anders och Fille hack i häl. Ibland passade vi verkligen in på ett dagis alla tre.

 

Vi brukade hänga rätt ofta hos Anders, mest när vi gick i högstadiet. På senaste tiden hade det minskat. Han hade alla möjliga och omöliga spel man kunde tänka sig på playstation 2. Visst kunde det låta löjligt, men hade man inget bättre för sig så hade man inte det. Man fick liksom en ganska bra hjärnrensning av att sitta där och tävla i olika race-och skjutspel.

”Men IDIOT, jag stod ju bakom det där huset. Du kan ju fan inte kasta in en handgranat dit då”, öste Fille ur sig åt mig när jag sprängde ett av de små trähusen i skjutspelet som vi spelade. Jag började skratta åt Filles försök att skjuta mig.

”Hur går det Fille, är du pissed off?” retades jag med honom.

Plötsligt blev Fille skjuten i ryggen och dog, och var då tvungen att börja om från början i spelbanan.

”Haa Haa! Där fick jag dig allt!” ropade Anders.

”High Five!” sa jag och vände handflatan mot Anders, som slog i den med sin.

”Lögnare! Jag ska då allt ta kål på er två”, sa Fille och låtsades vara arg, men utbrast snart i skratt då han i full hast skulle kasta en handgranat åt mitt håll men träffade en bergsvägg, vilket gjorde att handgranaten studade tillbaka och sprängde honom själv i stället. När vi alla hade skrattat en stund åt Filles klåperi, kastade jag en hastig blick på den lilla digitala klockan som stod på tv-bordet.

”Stämmer den där klockan?” frågade jag och blev genast allvarlig.

”Nä...”, sa Anders.

”Hoh... tur... Jag trodde jag var sen”, sa jag och pustade ut.

”...den går ca 15 minuter efter”, fortsatte Anders. Hjärtat hoppade nästan upp i halsen på mig.

”VA SA DU?!” utbrast jag och tittade med stora ögon på honom.

”Den går typ 15 minter efter”, upprepade Anders och tittade frågande på mig.

”Jag måste sticka”, sa jag och flög upp på benen och skynadade mig iväg.

”Vart ska du?” ropade Anders efter mig.

”Han ska och dansa balett... i TRIKÅER!”, ropade Fille efter mig och skrattade. Jag hade inte tid att slå ner Fille, det fick vänta tills i morgon. Det här hände bara inte, men såklart skulle det hända. Hon skulle hata mig, vilket skulle sluta med att hon absolut aldrig mer skulle hjälpa mig med matten. Jag skulle bli tvungen att gå om kursen ENSAM. Det ödet ville jag inte ha. Jag skulle sluta som gatusopare. Okej, kanske inte det, men... I ALLA FALL.

Jag pressade min motorcykel hårdare än vad jag hade bordat göra. Jag körde om några bilar på raksträckorna, men var tvungen att sakta in när jag nådde centrum, annars skulle det nog ha gått illa. Jag började automatiskt söka med blicken utefter gångbanorna när jag närmade mig danslokalen. Kanske skulle jag råka få syn på en tjej med svart läderjacka, om det nu var så att hon bar den idag. När jag fick syn på danslokalen efter en kurva fick jag också syn på någon som stod utanför med händerna i fickorna. Det var hon. Hoh... hon hade väntat.

Jag stannade motorcykeln bredvid ingången till lokalen där Nadine stod och tig snabbt av mig hjälmen.

”Du är sen...”, sa Nadine utan att röra en min.

”Jo.. eeh. Jag vet”, sa jag och räckte hjälmen åt henne. Hon tog tyst emot den, tryckte ner den på huvudet och spände fast den. Sedan satte hon sig upp bakom mig på motorcykeln och grep tag om min midja.

Hon verkade något arg och tyst. Äh...jag skulle nog överleva. Jag startade motorcykeln och körde iväg. En sugande känsla i magen påminde mig om att jag var hungrig, och i stället för att åka hem till mig styrde jag motorcykeln i riktning mot McDonalds restaurangen som fanns i ändan av stan. Jag hoppades att Nadine inte hade något emot hamburgare, för det hade inte jag i alla fall.

Jag stannade upp för en sekund och tittade på vårt hus. Ett stort vitt hus, med en trappuppgång och balkong som vände mot huset med de enorma fönstren. Det var ett ganska dumt drag av grannen, alla kan ju se vad som händer där inne. Vissa saker borde de censurera, det finns ändå minderåriga här runt omkring.

        Jag hörde Willes motorcykel där någonstans bakom husen och vad gör han inte om susar brummande förbi just när mamma öppnar dörren.

WRRRRROOOOOOOOOOOMMMMMMMMMMMM!

        ”Vilket hemskt ljud. Tänk Nadine om någonting skulle hända! Ja dagens ungdomar, nog ska de pröva på allt nog. Motorcyklar. Hmpf. Tur att vi inte lät dig skaffa en sådan, eller hur Nadine?”

        Jag nickade och låtsades hålla med. Innerst inne hoppades jag att hon aldrig skulle få reda på att jag för bara 5 minuter sedan hade suttit bakom Wille på hans motorcykel. En fråga jag också ville undvika var ’var har du varit.’.

        ”Var har du varit annars, jag försökte få tag på dig?” frågade hon. Typiskt.
”Med.. några kompisar. Vi läste läxor ihop och eeh.. åt godis..” Det var ju sant i alla fall. Mamma verkade acceptera min förklaring och gick iväg till sitt arbetsrum där hon tillbringade i princip hela kvällen med att leta efter.. Vad kallades det nu igen? Motbevis? Nåja, något advokat-ord var det i alla fall.

 

        I samma stund som jag stängde dörren efter mig ringde min telefon. Jag kände inte igen numret och undrade vem det kunde vara.

        ”Nadine” svarade jag när jag lyfte på luren.
        ”Öööääheeej..” hördes det från andra ändan. Det lät som Wille, men jag var lite osäker.
        ”Ja, hej.”
        ”Ja, alltså. Det är Wille.” Okej, jag hade rätt.
        ”Det var det jag gissade.” Jag undrade samtidigt varför han ringer till mig. Vi hade ju ändå bestämt när vi skulle göra matte nästa gång och allt.
        ”Ja, alltså. Jag ville bara kolla att du fick mitt nummer. Jag har ju ditt, så. Det är mer rättvist nu. Typ. Jämställdhet, du vet.” Jag skrattade åt hans dåliga försök att förklara sig.
        ”Jag fattar!” svarade jag. Plötsligt började jag undra om jag skulle skriva Wille eller William i telefonboken. Jag känner inte honom tillräckligt bra för att skriva Wille, men ändå känner jag honom tillräckligt bra för att skriva William. Om jag skriver efternamnet då! Men jag vet inte vad han heter i efternamn. Ändå tjuven? Skulle det vara något? Jag märkte först nu att det hade blivit tyst i luren.

        ”Du. Föredrar du Wille eller William?” frågade jag, men vågade inte nämna det där om Tjuven.
        ”Vad?” fick jag som svar. ”Varför undrar du det?” fortsatte han.
        ”Det var bara någonting jag undrade över. Telefonboken, du vet.”
        ”Wille. Wille är bättre. Om du skriver William kanske någon tror att du e kompis med prins William! Vilket kanske inte är så fel det heller men.” Skratt hördes i luren.
        ”Okej. Wille it is.” Då var det problemet över i alla fall.
”Jaa men. Det var typ bara det jag ville. Vi syns väl. I morgon.”
”Det gör vi. Hejdå.”

        Jag knappade in Wille, trots att det var grymt frestande att skriva dit Tjuven i stället.

        Resten av dagen gick extremt fort och tisdagen var inte heller någonting att hurra över. Ylva förklarade för oss att hon var missnöjd med våra prestationer i inlämningsuppgifterna och höll kvar blicken extra länge på Wille. När jag tittade åt hans håll såg jag att hans ansikte hade förvridits i någon konstig grimas, som jag tolkade till att han inte ens hade gjort uppgiften. Därför får vi en ny uppgift och chans att förbättra oss. Vi får se hur det går.

        Onsdagen däremot gick långsammare än vanligt. Jag hade enorm träningsvärk från kvällen före, eftersom vår danslärare hade kört extra hårt med oss. Som om inte det var nog, råkade jag komma för sent till första lektionen igen. Till och med WILLE hade varit på plats! Gissa om jag skämdes. Jag skyllde på att väckarklockan inte ringde, men den historien är inte helt sann. Den hade ringt.. och ringt.. och ringt.. Men på något vis lyckdes jag stänga av den och somna om. Det faktum att jag satt sent uppe fastklistrad vid youtube, det är en bisak som inte egentligen har någonting att göra med förseningen. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv.

        Idag står dans efter skolan på schemat och sedan bär det av till Wille. Undrar om han minns att vi bestämde att vi skulle göra matte igen idag. Det var ändå hans fel att vi inte fick det färdigt. Han och hans godissug.

Vid maten satt jag med tjejerna och det diskuterades vilt om var nästa fest skulle hållas. Vissa skulle iväg till Stockholm, trots att de inte slapp in någonstans, medan andra skulle på någon hemmafest. Jag hade ännu inte bestämt någonting, men Stockholm blir det definitivt inte. Jag såg Wille sitta vid ett annat bord inte så långt härifrån och bestämde mig för att påminna honom om vad vi bestämde senast.
        "Jag måste fråga Wille en grej, jag är strax tillbaka" sade jag åt Sarah.
        "Vadå, vad ska du fråga honom?" Sarah blev med detsamma på allerten och tittade förvånat på mig.
        "Jag berättar när jag kommer tillbaks." Medan jag gick mot bordet där Wille satt hörde jag hur hon tjattrade på bakom mig. Jag låtsades inte höra.
        "Wille. Du kommer väl ihåg matte idag? slängde jag ur mig och insåg först efteråt att hela bordsgänget stirrade undrande på mig.

        ”Ja just det, jag visste att det var någonting som skulle hända idag.” suckade han.
        ”Lugn, jag är lika entusiastisk över matten som du är. Men du kommer väl och hämtar mig? Annars slipper jag inte dit.”
        ”Ja, vi säger väl så.” Fille satt bredvid Wille och följde vår konversation intresserat och med stora ögon.
        "Till danslokalen. Minns du det nu då?" Wille glömde bort saker och ting precis lika ofta som han kom försent. Vilket var alltså ganska ofta.
        "Danslokal? När har du börjat dansa?" Wille gav Fille en ilsken min men Fille fortsatte bara.
        "Kan ni tänka er Wille i TRIKÅER!" Fille tog upp sin servet, vecklade ut den och började med svanlika rörelser vifta med armarna i luften. Det såg inte lika graciöst ut så att man egentligen kan kalla det svanlika rörelser. Kråklika kanske låter bättre. Det var i alla fall tillräckligt för att få resten av deras bordskamrater att vika sig av skratt. Wille nickade mot mig och vände sig sedan mot Fille för att slå honom över huvudet. Jag gick tillbaka och förklarade för Sarah om mitt och Willes lilla matteproblem.
        "Jaha. Just det. Jag hade glömt bort det där." Hon såg nästan lättad ut. Jag hade inte berättat för henne om min och Willes lilla stöldutflykt, vilket var ett ganska smart drag insåg jag nu. Hon hade nog inte kommit över Wille än.

Nåja. Skjutsen till Wille var i alla fall fixad. Nu ska vi banne mig se till att få matematiken överstökad också.

Det kändes lite konstigt att just ha dragit in Nadine i mitt liv. Okej, hon var ju inte precis någon stor del av mitt liv...Vad tänker jag? Hon ÄR ingen del av mitt liv. Vi bara har mattekursen tillsammans vilket gjorde att jag var tvungen att släpa med henne hem till mig. Jag kan inte rå för att jag har beroendet av att gå till Mackan varje kväll. Jag brukade bara stjäla godis då och då med Fille. Nadine hade ju bara varit något slags hjälpmedel för att planen om att stjäla godis skulle fungera ikväll, eftersom Fille inte var med.

”Du, ge mig påsen. Jag var faktiskt medbrottsling”, sa Nadine och sträckte sig efter påsen som jag gick och höll i.

Jag vaknade ur min tanke och var tillbaka på trottoaren på väg hem, med Nadine gåendes bredvid mig. Hon sträckte sig efter påsen som jag höll i höger hand, medan hon själv gick på vänster sidan om mig. För att retas lite med henne lyfte jag påsen upp i luften så att hon skulle bli tvungen att hoppa för att nå påsen.

”Wille, ge mig påsen!” Nadine drog i ärmen på mig och jag gav upp.

”Ta den då”, sa jag och flinade. Nadine muttrade något och tog emot påsen. Hon hällde ut lite godis i handen och var på väg att ge tillbaka påsen till mig.

”Äh, ta den du. Jag har ändå ätit min del”, sa jag och satte händerna i jackfickorna.

”Säkert?”, frågade hon.

”Ja, ta den. Jag kan inte ta med den hem, då blir Viktor arg om han ser att jag har godis. Han blir hyperaktiv av sånt där”, förklarade jag.

”Okej”, sa Nadine och skrattade. Hon hällde tillbaka godiset i påsen av det som hon hällt ut i handen, sedan tryckte hon ner påsen i jackfickan.

 

Tillbaka hemma hos mig hämtade Nadine sin väska från mitt rum och gick tillbaka till farstun för att sedan ringa hem efter skjuts. Precis som hon kom på att hon behövde ringa efter skjuts blev hon stel i ansiktet.

”Fan. Jag har inte sagt åt de där hemma att jag är här”, sa hon och fick bråttom att hitta telefonen. Med snabba händer rotade hon fram den ur väskan och tittade med skrämda ögon på displayen.

”Vadå?” frågade jag för att få någon reaktion från henne.

”...mamma har ringt..”, mumlade Nadine. Nadines ansiktsuttryck visade att hon desperat försökte komma på en idé om vad hon skulle säga när hon kom hem.

”Kan du inte bara säga som det är... eller?” frågade jag.

”Är du tokig? De kommer döda mig. De vet inte om att jag har mattestöd”, sa Nadine. ”Jag kan säga... att vi gör ett projekt. Ja, det är en bra idé. Det kan jag säga, och att jag är hos...typ...en klasskamrat.” Jag skrattade inombords. Hennes sätt att ljuga var bara för genomskinligt.

”Vad flinar du åt då?” fräste hon. Tydligen råkade jag le.

”Hehe.. inget”, sa jag. ”Förresten, ska du ha skjuts hem? Jag antar att ingen kommer att hämta dig”, sa jag i ett försök att få henne på andra tankar.

”Eh, ja, jag antar att det blir så...alltså att du måste skjutsa hem mig”, sa hon. Vi gick ut till motorcykel och jag räckte automatiskt min hjälm åt Nadine. Hon tog lika automatiskt emot den och satte den på huvudet. Trots att hon spänt fast den utan problem tidigare idag stod hon nu nervöst och fumlade med spännet under hakan. Stackars nervösa typ.

”Åh...hur vad det här nu igen?” Nadine stampade i marken och suckade så att det blev immigt på insidan av hjälmen. Jag skrockade.

Jag vippade upp hjälmvisiret på hjälmen.

”Låt mig..”, sa jag. Hon släppte spännet och jag spände lätt fast hjälmen med ett klick.

”Tack...”, mumlade hon och fällde ner visiret igen. Trots att visiret var immigt kunde jag se att hon rådnade. Jag ville kasta mig på marken och skratta, men jag fick hålla mig. Istället partajade godiset i magen på mig. Jävligt konstig känsla det där...

Eftersom jag inte hade en aning om var Nadine bodde fick hon vifta med armarna bakom mig för att visa riktningen. Genast efter att ha visat riktningen åt ett håll i en korsning tog hon krampaktigt tag om min midja igen för att inte åka av.

Efter den kyliga åkturen hem till henne var mina öron och kinder helt röda och kalla. Ett tecken på att hösten var på väg. Jag stannade motorcykeln en bit ifrån huset, för att inte hennes föräldrar skulle se vad Nadine kom åkandes på. Nadine hoppade av och spände upp hjälmen för att dra av den, själv satt jag kvar, men vred av motorn på motorcykeln. Hon ruskade på huvudet och drog fingrarna genom sitt mörkblonda vågiga hår. Undrar om håret var strävt eller mjukt.

Nadine såg på mig och började skratta.

”Du kommer att bli sjuk om du ska skjutsa mig fler gånger i den här kylan. Alltså.. jag menar...förstås OM det kommer att hända. Alltså såklart det händer. Nej, alltså jag menar att det kanske händer... att du skjutsar mig fler gånger... eftersom vi har matte... ja du vet”, sa hon. Nu hade hon inte hjälmen att gömma sig bakom längre. Hela hennes ansikte flammade upp.

Jag bara flinade, trots att jag var full av skratt inombords.

”Men du? Hur gör vi med grupparbetet? Vi är ju inte precis färdiga”, sa Nadine i försök att byta samtalsämne och få mig att glömma det hon nyss sagt.

”Ehm...är du helt upptagen inne i veckan?” frågade jag.

”Ja, jag dansar tisdag, onsdag och torsdag, som jag sa tidigare.

”Men efter då?”

”Efter dansandet?” frågade Nadine, som om hon inte hade tänkt på det tidigare.

”Ja?”

”Det...kanske går. På onsdagar slutar jag typ vid 5 tiden.”

”Jag kan ju typ plocka upp dig...eller nåt”, sa jag.

”Eeh.. okej. Var då? Vid danslokalen?”

”Ja, jag tror jag vet var den ligger. Inne i stan precis bredvid målarfärgsbutiken?”

”Jo, det är där”, sa Nadine. ”Men tänk om det blir ändringar då. Ibland händer det att vi dansar längre än till 5.” Hon tummade nervöst på axelbandet på sin väska och tittade åt sidorna som för att försäkra sig om att hennes familj inte råkade se henne. Hur kunde man vara så nervös över något?

”Hmm... jag skulle ju typ kunna ta ditt nummer, så att jag kan ringa dig ifall det blir ändringar”, sa jag. Det var ju inte så att jag skulle börja ringa till henne var och varannan dag. Detta var ju bara ett ”i fall om”.

”Ja, bra idé!”, sa Nadine. Hon började rabbla upp sitt nummer medan jag tryckte in den i min telefon. ”Du har ett e i slutet av ditt namn eller hur?

”Ja, det har jag. Allvarligt...visste du inte det?”, frågade Nadine.

”Hur skulle jag veta? Det är ju inte så att jag sitter och skriver ditt namn överallt jämt och ständigt som kanske du gör.

”Det förstås...”, sa hon. ”Men nu måste nog jag gå”

”Okej”, sa jag och tryckte ner min hjälm över huvudet. Jag drog upp hjälmvisiret.

”Ja... men... hejdå”, sa Nadine och började gå hemåt. Jag undrade för en sekund vilket av husen hon bodde i. Det stora vita som såg ut som ett mindre slott eller huset som befann sig strax bredvid och såg ut att vara ett modernare hus med vassa knutar och kanter med ett litet runt fönster precis bredvid dörren. Det huset hade dessutom fönster på ena väggen som sträckte sig från taket till golvet.

Jag drog ner visiret och sparkade igång motorcykeln så att den började brumma och tryckte på gasen så att jag med en sladd kom upp i en rätt så hög fart. Jag körde snabbt förbi Nadine och såg i bakspegeln hur hon vände upp mot ett av husen. Jag kom på att jag inte hade provringt till henne ännu för att testa om hon hade gett mig rätt nummer. Jag fick göra det när jag kom hem.

 

Åhhh, menar Wille allvar eller? Ska JAG flörta med RICKARD? Det strider mot alla mina planer att undvika honom till varje pris. Wille hade haft en idé och jag hoppas för hans skull att det är en förbannat bra idé.

        Jag steg in genom den plingande dörren och tittade åt Rickards håll. Han sken upp och vinkade glatt medan han betjänade en kund. Vad var det Wille sa att jag skulle göra? Ja just det, ta en chokladstång. Jag gick mot godishyllan och tog första bästa chokladstång. Det fanns för många att välja mellan för att jag skulle orka kolla igenom alla.

        ”Hej Nadine!” Rickard log mot mig så att hans perfekta tandrad syntes.

        ”Eh. Hej Rickard..” svarade jag. Hur fasen flörtade man med en person man inte ens gillade? Jag hörde plinget från dörren och visste att det var Wille som hade kommit in.

        ”Hej.” sade Rickard som den gode försäljaren han var.

        ”Tja..” hördes Willes röst där bakom godishyllorna. Jag vände mig om och mötte Willes blick. Han höjde på ögonbrynen och vände sedan blicken mot godispåsarna. Då slog det mig. Wille ville att jag skulle flörta med Rickard så att han skulle få stjäla GODIS?

        ”Eheh.. heh..” var det enda jag fick fram efter min upptäckt, så jag lade snabbt chokladstången på disken och hoppades att Rickard inte tittade åt Willes håll. Andas lugnt Nadine.

        ”Du vill inte ha det vanliga idag eller?” frågade Rickard och fyrade av ett perfekt leende.

        ”Jag tror jag håller mig till chokladen idag.” Jag försökte mig på ett leende men jag tror att det främst såg ut som en ful grimas.

        ”Du.. eh.. snyggt mönster.. på tröjan alltså..” Snyggt Nadine. Jag hörde en hostning som försökte dölja ett skratt. Wille hade roligt åt mig där bakom hyllorna. Rickard verkade i alla fall ta min osäkerhet som ett tecken på att jag var nervös. Det var jag, men inte för den anledningen han trodde.

        ”Jag antar att det måste vara någonting bra med jobbtröjorna, tack!” sade han och skrattade. Jag skrattade också och började låtsas leta efter pengarna.

        ”8 kronor blir det för den där chokladstången!” sade Rickard.

        ”Ah hejdå!” hördes det från Wille.

        ”Det blev inget kaffe den här gången, va?” retades Rickard med Wille och hade tydligen inte märkt någonting.

        ”Näe, det får bli en annan gång!” svarade Wille och jag hörde plinget från dörren som betydde att Wille hade gått ut.

        ”Han, den där Wille, han är ofta här. Stor kaffekonsument och det passar oss utmärkt!” skrattade Rickard. Jag skrattade med honom och tvinnade håret så där som blondinerna på TV brukar göra när de flörtar med någon. Jag kände mig hur löjlig som helst.

        ”Åh, typiskt!” utbrast jag teatraliskt och slog ut med händerna.

        ”Vadå?” frågade Rickard.

        ”Jag har inga pengar. Glömde plånboken i mammas bil idag. Typiskt, och jag som var så chokladsugen! Nåja, jag ska väl gå bort med den här.” sade jag och gjorde ansats till att gå iväg med chokladen och sedan snabbt som fasen gå ut genom dörren. Planen skulle ha lyckats om inte Rickard stoppade mig i sista sekunden.

        ”Duu..” började han. ”Vi säger så här, chokladen bjuder jag på den här gången.” Han blinkade mot mig och log. Jag log tillbaka men inte utav tacksamhet.

        ”Tack Rickard. Jag ska gå nu, måste hem.”

 

        Jag vände på klacken och nästan sprang mot dörren. Bakom mig hörde jag Rickard ropa efter mig.

        ”Vi ses väl!” Jag vinkade åt honom och gick ut. Förbaskade Wille, som tvingade mig att göra det här. Och hade han faktiskt tagit en godispåse? Hur i världen kunde Rickard ha missat det där? Mina flörtkunskaper var inte så goda att det gick så där smärtfritt!

        ”Pssst!” hörde jag någon viska runt knuten. Jag visste att det var Wille och gick med bestämda steg fram till honom. Jag vågade inte ropa högt ifall det skulle höras ända in till caféet.

        ”Wille, din idiot! Du stal en godispåse!” jag halvviskade istället. Wille stod med en Djungelvrålpåse i handen och såg nöjd ut.

        ”Tänk så skulle han ha märkt det! Fattar du inte vilka konsekvenser det skulle ha inneburit för oss?” Wille bara skrattade åt mig och tyckte tydligen att jag överdrev.

        ”Kom igen, det är ju bara en godispåse. Rickard-pånken får se det som.. ett lån! Vi lånar en godispåse av honom och vi 'ger tillbaka' genom att du flörtar med honom! ” Jag suckade. Ett lån? Jag orkade inte spekulera i frågan utan försökte förtränga det faktum att jag är medbrottsling till stöld av en Djungelvrål-godispåse.

        ”Jag fick en chokladstång gratis i alla fall” berättade jag för honom och visade den. Jag hade i min nervositet tagit ett helt okänt märke och Wille tog stången ur min hand innan jag ens insett att den var borta. Han tog en tugga av den och grimaserade stort.

        ”Du kunde åtminstone ha valt någonting gott Nadine! Här, ta den du!” Jag smakade själv på den och kunde ingenting annat än att hålla med. Ödets ironi. Jag får en gratis chokladstång men kan inte ens välja en ordentlig sort. Chokladstången fick sin plats i första bästa skräpkorg och vi högg in på godispåsen, som lyckligtvis innehöll gott godis.

        ”Snygg replik annars. Mönster på tröjan, det hade inte ens jag kunnat komma på!” sade Wille och brast ut i ett högt skratt.

        ”Håll käften, det funkade i alla fall! Du skulle nog inte ha gjort det bättre själv!” försvarade jag mig.

        ”Nej, kanske inte. Rickard är straight och det är jag med, så det är väl dömt att misslyckas!” han fortsatte att skratta.

        ”Håll käften.” upprepade jag. Willes skratt smittade av sig och jag började fnissa.

        ”Fasen, vi kom faktiskt undan med det här!” Det pirrade i hela kroppen och det kändes som om jag hade fått en adrenalinkick av det hela. Att ta en godispåse var inte hela världen, de hade ju massor av godispåsar på Mackan, de märker väl inte om en är borta.

        Allting går med samarbete, det hade jag och Wille bevisat. Hoppas bara att matten går lika bra.

Det här var ju nästan roligt. När jag slängde mig på sängen igen försökte jag på allvar att räkna den första uppgiften av matteuppgufterna. När jag tänkte efter måste det ha sett sjukt ut när jag hade sprungit runt som en barnunge med ett papper i högsta hugg, för att bli jagad av Nadine som absolut skulle ha tag i pappret. Det fattades bara att någon ur klassen spionerade. Av bara tanken kastade jag en hastig blick ut genom fönstret. Nej, nu var jag bara löjlig. Varför skulle någon spionera genom fönstret?

        ”Försök räkna något nu då så att vi blir klara. Jag tänker inte göra hela arbetet själv”, muttrade Nadine, fortfarande lite sur över att hon inte hade sett mitt klottpapper.

        ”Håller på”, sa jag och vände ner blicken mot pappret, som fortfarande var blankt med bara rutor på.

        Dörren öppnades. Viktor kikade in.

        ”Hej”, sa han och smilade brett.

        ”Hej”, sa Nadine och tittade upp från sitt häfte. Inte ett minsta tecken på att ha varit sur syntes i hennes ansikte.

        Viktor kom in och satte sig i sängen bredvid mig.

        ”Vad jöö ni?” frågade han.

        ”Vi räknar matte”, sa jag. ”Tror du att du kan gå? Snälla?”

        ”Men jag lovaj att sitta tyst”, sa Viktor.

        I samma stund kikade Stefan in i mitt rum.

        ”Viktor, kom med här. Vi ska inte störa dem när de gör läxorna”, sa han och vinkade åt Viktor att följa med honom.Viktor hoppade ner ur sängen och skuttade iväg.

        ”Hur går det förresten?” Stefan tittade undrande på mig.

        ”Det går”, sa jag utan att titta upp från mina papper. Jag tänkte inte visa mig trevlig mot honom bara för att vi hade främmande här.

        ”Säg till om ni behöver hjälp”, sa Stefan och vände blicken mot Nadine istället eftersom jag inte tittade upp på honom. Jag ville nästan kräkas av den vänlighet han försökte erbjuda.

        ”Jag tror nog vi klarar oss, men tack för erbjudandet”, sa Nadine och log.

        ”Men säg till om ni behöver hjälp...”, sa Stefan och tänkte tillägga något, men jag avbröt honom snabbt.

        ”Förresten...så är vi klara nu, så vi ska gå.” Jag samlade hastigt ihop mattepappren. Nadine tittade först frågande på mig, men fattade vinken och började osäkert samla ihop sina papper.

        Stefan stod oförstående kvar vid dörrkarmen när vi skynade oss ut ur rummet. Jag traskade iväg mot farstun med Nadine hack i häl.

        Det förvånade mig att Nadine inte frågade vart vi var påväg. Kanske hade hon sina aningar. Först när vi var ute på gården och jag började gå ut mot gatan smög hon fram frågan.

        ”Tjaa...till Mackan..”, sa jag utan att bry mig om hennes reaktion. Jag behövde min dagliga dos på Mackan.

        ”Okej”, sa Nadine och ryckte på axlarna. Hon sa inte emot i alla fall.

        Efter att vi hade gått en stund under tystand bröt sig Nadine genom den.

        ”Du gillar inte honom, va?” frågade hon lite försiktigt. Hon tittade på mig som om hon väntade sig någon slags större reaktion ifrån mig.

        Varför gjorde tjejer så här? Nu skulle hon antagligen börja fråga ut mig om ditt och datt precis som en kvinnlig Dr Phil. Men det snacket kom aldrig. Tack gode Gud. Istället började hon rota i sina fickor.

        ”Letar du efter något?” frågade jag.

        ”Nja, typ”, sa hon. ”Äh...skit. De ligger antagligen i skolväskan...”, mumlade hon mer för sig själv.

        ”Vadå?” frågade jag. Typiskt tjejer att prata för sig själv.

        ”Min plånbok”, förklarade hon.

        Jag kom plötsligt på att jag inte heller hade med min. Skit också.

        ”Okej. Då är vi två om det”, sa jag och flinade.

        ”Men då är det ju meningslöst..”, suckade hon. Hon försökte antagligen få mig att vända, men de tänkte jag inte göra. Jag hade inte lust att gå tillbaka så här fort.

        Vi närmade oss Café Mackan och kunde se att det var ganska tomt inne i caféet. Snart skulle väl Mackan gå i konkurs, det skulle förmodligen också bli min undergång.

        ”Åh nej...”, suckade Nadine och jag kunde höra att henne stanna där hon gick snett bakom mig. Vad nu då?. Hennes blick var riktad mot cafét.

        ”Vad är det nudå?” frågade jag lite irriterat.

        ”...jag tål inte han där i kassan... Rickard heter han”, sa hon och drog upp sin huvan på sin huvtröja. ”Måste vi gå in dit?”

        ”Vadå? Är det något problem?” frågade jag.

        ”Han är typ...sådär...han bara flörtar med mig hela tiden”, sa hon och. En rynka dök upp mellan ögonen på henne, som om hon var något irriterad eller bekymrad.

        Detta fick mig att skratta.

        ”Så du tycker att han är jobbig?” frågade jag henne. Hon tyckte tydligen inte alls att det var kul att jag skrattade.

        ”Han är faktiskt väldigt jobbig”, muttrade hon och satte armarna i kors som för att säga att hon vägrade ta ett till steg närmare cafét.

        Jag fick en idé som från en klar himmel. Den kunde verkligen fungera smärtfritt om hon samarbetade. Jag och Fille hade ju gjort det förr, men inte på detta sättet då precis.

        ”Jag har en idé!”, sa jag.

        ”Vadå?” frågade Nadine. Hennes ton berättade att hon inte var allt för glad i en ”idé”.

        ”Men du måste lova att samarbeta”, sa jag. ”Lovar du?”

        ”Jag vill veta vad idén är först”, sa hon.

        ”Det säger jag inte förrän du lovar.”

        ”Meen...då lovar jag inget”, sa hon.

        ”Jaha, men då går jag in utan dig då...”, sa jag, ryckte på axlarna och började gå mot cafét.

        Jag räknade ner i huvudet tills hon skulle ge efter. Det skulle inte ta allt för länge. En, två.. tre.

        ”Nej, men vänta... säg då vad jag ska göra. Jag lovar att samarbeta”, sa Nadine och sprang ikapp mig.

        ”Så du lovar?”, frågade jag henne och flinade.

        ”Mmm... men säg då vad jag ska göra.”

        ”Du går fram till disken tar typ någon av chokladstängerna på sidan av disken och sätter den på disken. Sedan låtsas du leta efter dina pengar i fickorna. Han kommer förmodligen att fråga dig om du hittar några pengar. Sedan börjar du flörta med honom...” förklarade jag.

        ”Flörta?! Men...” försökte Nadine.

        ”Du lovade... Du kan typ ”ojja” dig över att du var så sugen på choklad... Ja.. vad som helst, bara du inte låter honom släppa blicken ifrån dig”, sa jag och smilade stolt över min plan.

        ”Men...” började Nadine.

        ”Du lovade..”, sa jag och låtsades bli lite sur.

        ”Å vad ska du göra då?” frågade hon mig.

        ”Jag sköter min del bara du sköter din del av jobbet.”

        ”Okej då... men jag hatar dig”, muttrade hon.

        ”Kör till!, sa jag och skrattade. ”Du går lite före mig så kommer jag om några sekunder”.

        ”Glöm inte det...”, sa hon och började gå baklänges mot cafét. ”..jag hatar dig”.

        Jag visade tummen upp och flinade. Det här skulle bli sjukt roligt.

Åka hem till honom. Hem till..Wille. Det var ju hans förslag, men det känns ändå lite underligt. Jag har inte varit hemma hos en kille ensam förut. Alltid hade någon kompis varit med och för det mesta hade det gällt fester. Vi kom ut på skolgården och jag följde efter Wille. Jag kände mig som en hund när jag följde honom hack i häl för att försöka hinna med. Han är mycket längre än vad jag är, så man kan ju tänka sig skillnaden i steglängden. Han stannade plötsligt framför en motorcykel och vände sig mot mig.

        ”Du har väl ingen hjälm, antar jag.” sade han. Jag skakade på huvudet och såg med en skrämd blick på motorcykeln. Jag kände mig som ett skrämt rådjur. Wille verkade märka min osäkerhet för han skrattade till och såg på mig som om jag hade fallit från planeten Mars eller någonting.
”Har du aldrig kört på en motorcykel förut?” fick han fram efter att han hade skrattat en stund.
        ”Njaaeee… Har aldrig behövt köra en.” Jag tänkte absolut inte säga någonting om att mina föräldrar förbjöd motorcyklar och allt som hade med dem att göra. Han satte på sig hjälmen, satte sig gränsle över motorcykeln och nickade åt mig att jag skulle sätta mig bakom honom. Jag skakade än en gång på huvudet.
        ”Utan hjälm? Är du tokig?” frågade jag honom. Jag såg hur han himlade med ögonen inne i hjälmen, tog av den och räckte mig den med en suck.

        ”Här.” Jag tog tveksamt emot den, satte den på huvudet och gränslade motorcykeln.
        ”Håll i hårt för nu kör vi!” Var menade han att jag skulle hålla i? Plötsligt skrålade motorcykeln till och vi började röra på oss. Instinktivt lade jag armarna om midjan på honom och höll fast mig för allt vad jag var värd. Han verkade inte bry sig så jag antog att det var det han menade med att jag skulle hålla i hårt. Att köra motorcykel var inte så farligt som jag trodde att det skulle vara och jag erkänner att det kändes bra att jag hade motbevisat mina föräldrar. Tro ändå inte att jag kommer att berätta för dem om den här turen. Jag hoppas bara att ingen i stan kände igen mig där jag satt bak på motorcykeln. Tack och lov för den enorma hjälmen. Vi hade inte alls kört en lång stund innan Wille svängde in på en gård och vi steg av motorcykeln.

        ”Det här ser inte ut som ett dagis.” sade jag.
        ”No shit?” svarade Wille. ”Här bor jag. Vi kan inte hämta Viktor på motorcykeln, eller vad tycker du? Kom nu så går vi, dagiset är inte långt härifrån.” Wille började gå mot vad jag antog var dagiset och jag följde än en gång efter. Precis som han hade sagt låg inte dagiset långt från deras hus och vi var snabbt framme. Jag stannade utanför dagiset och antog att Wille skulle föredra att gå ensam in.
        ”Inte ska du väl stå här ute? Kom nu..” Han verkade vara lite irriterad på min konstanta osäkerhet.
        ”Wille, Wille, Wille!” hörde jag en röst ropa och jag såg hur en miniatyr-Wille stog och drog i Willes byxben.
        ”Wille, ja klättlade heeeeelt sälv ida!” sade grabben och såg väldigt stolt ut.
        ”Vad duktig du var! Du måste visa mig någon gång.” Viktor såg väldigt nöjd ut och skuttade sedan iväg.
        "Viktoor.. Kom och klä på dig." Wille försökte desperat få Viktor att klä på sig, åtminstone skorna. Viktor tittade med en busig blick på Wille, sprang mot honom och slank förbi. Jag såg att Willes tålamod höll på att ryka, men ändå höll han sig under mycket bra kontroll. Jag hade aldrig sett Wille så tålmodig förut.
        ”Wille?” viskade Viktor plötsligt. ”Vem e hoooon?” sade han och pekade på mig. När jag mötte hans blick slog an blygsamt undan den och gömde sig bakom Willes ben.
        ”Viktor, det här är Nadine, hon är.. en skolkamrat!”
        ”Willeee?” sade Viktor och drog i Willes byxa för att få Wille att böja sig ner till honom.
        ”Ja?” Han satte pekfingret i munnen och fnissade.
        ”Wijjeee. Hon e söt!” sade han och tittade med stora ögon upp mot Wille. Wille skrattade, och jag kunde inte komma fram till om det var ett ironiskt eller ett glatt skratt. Jag hoppades på det sistnämnda.

        Promenaden hem tog dubbelt längre än promenaden dit, främst p.g.a. att Viktor sprang och plockade blommor, plockade gräs, plockade stenar och till och med plockade burkar. Det var ett fullt sjå att hålla reda på honom, men ett roligare och gladare barn hade jag nog inte sett på länge.
        "Nadiiiin" ropade Viktor. Jag visste inte om han ropade efter mig eller om det bara var något random ljud som han uttryckte känslor med. Jag sneglade på Wille som tittade nyfiket på mig.
        "Du.. Viktor vill dig något.." sade han. Jag vände mig mot Viktor och böjde mig ner i samma stund som han kom springandes mot mig.
        "Titta!" sade han och räckte mig en sten. "Fin sten! Du.. hihihi.. du kan få den.." fnissade Viktor.
        "Tack så mycket Viktor!" svarade jag och satte den i jackfickan. Viktor blev glad och skuttade iväg och gömde sig bakom Willes ben igen. Wille stirrade på mig med ett roat ansiktsuttryck, skrattade till och började gå hemåt igen.

        När vi efter mycket om och men äntligen hade kommit hem, fixade vi mat åt oss och åt Viktor. Vi kunde däremot inte börja på med matten förrän Willes föräldrar kom hem och kunde ta hand om Viktor. Gissa om de var förvånade att se mig.

        ”Eh.. Det här är Nadine.” Wille presenterade oss och jag fick ett gott första intryck av hans mamma. Wille liknade henne väldigt mycket. Stefan var en respektingivande man. Jag blev nästan lite rädd för honom. Men bara nästan. Han var även Willes styvfar, alltså var Viktor och Wille endast halvsyskon. Likheten mellan dem var ändå slående.
        ”Vi ska göra ett grupparbete.. I matte.” svarade Wille kort när Stefan frågade vad vi skulle göra och drog sedan iväg med mig till sitt rum. Willes rum var ett typiskt pojkrum. Rummet gick i svart och blått, var ostädat och motorcykelplanscher och planscher på halvnakna kvinnor var uppsatta på väggen. Wille såg att jag stirrade förvånat på den sistnämnda planschen och drog snabbt ner den från väggen.
        ”Fille.” sade han bara och ryckte på axlarna. Det förklarade saken.

        Jag kunde inte sitta i Willes säng och jobba med matten, för där satt redan Wille. Förresten kan jag inte heller annars arbeta i sängar, det är för mjukt och skönt för att jag skulle kunna koncentrera mig. Därför valde jag golvet. Matteuppgifterna var inte så svåra egentligen, men jag antar att två hjärnor är bättre än en. Eller.. Willes hjärna räknas bara som en halv, så 1½ hjärna är bättre än endast en kanske man borde säga.

        "Du.. Har du räknat uppgift 1? frågade Wille efter att vi hade suttit och räknat en bra stund.
        "Vaddå, är du bara på uppgift 1 ännu?"
        "Neejdå, vad tror du om mig.. Ändå uppgift 2?"
        "Jag är på uppgift 3 nu.." svarade jag. Jag började bli lite misstänksam mot det här.
        "Wille, har du alls gjort någon uppgift?" frågade jag.
        "Neeej. Jag tänkte att eftersom du redan har räknat dem..." Han hade ju suttit och klottrat någonting, det hade jag sett själv.
        "Vad har du sysslat med då?" Wille vände på pappret med den klottrade sidan vänd nedåt.
        "Wille, får jag se!" Nyfikenheten tog över och jag kastade mig efter pappret. Wille var dock snabbare. Han tog pappret och sprang runt i rummet medan jag försökte hinna ikapp honom. Till slut tvärnitade han och jag sprang rätt in i honom. Han flinade, skrynklade ihop pappret och kastade det i ett mörkt hörn bakom en hög med kläder.
        "Strunta i det då!" Jag låtsades vara besviken och satte mig ner på min plats på golvet igen. Jag stirrade turvis på pappret och på klockan. 45 minuter hade gått och jag hade löst två uppgifter. Jag kan i alla fall trösta mig med att det var två mer än Wille.
        Kommer vi någon gång att få det här gjort?

Jag slutade hoppas på att första timmen skulle ta slut, då klockan knappt ändrades något alls. Sarah försökte desperat få min uppmärksamhet genom att sitta och stirra på mig eller genom att sända sms efter sms till mig. Någon gång då och då skrattade hon till så att flera i klassen vände på huvudet för att se vad hon höll på med. Jag lärde mig fort och slutade att titta på henne.

        När det blev rast försökte jag skynda mig med att plocka ihop mina grejer, men såklart kunde inte väskan samarbeta med mig – dragkedjan hakade upp sig och några böcker försökte hoppa ur väskan. Självklart blev Sarah och jag ensamma i klassrummet. Hon skulle aldrig låta mig gå sist ut ur klassrummet ensam.

        Sara var snabbt framme vid mig. Hon plockade upp de självmordsbenägna böckerna som landat på golvet och gav dem till mig. Hon smilade brett och tittade djupt in i mina ögon.Var fick hon kämpkraften ifrån? Hon måste ju vara desperat stackarn. Hennes hjärnceller hade säkert fått sig en rejäl dos av ”Wille”, alltså mig, på festen.

        ”Du?”, sa Sarah och tittade med strålande, glittrande och energisprudlande ögon på mig. ”Ska vi hitta på något efter skolan?”

        Jag visste nästan att hon skulle föreslå det.

        ”Jag har mattestöd”, sa jag. Tack gode gud för mattestöd.

        ”Jaha.” En del av energin i henne lugnade ner sig.

        ”Du?” började hon igen. Nu tittade hon upp lite osäkert på mig. ”Alltså, jag skulle vilja veta... Är det något på G mellan oss?” Jag kunde se en gnutta lidelse i hennes ögon.

        Det där var jag inte beredd på.

        ”Ehm...”, fick jag ur mig. Bra Wille. ”Jag kan säga så här. Jag vet inte direkt vad som hände på festen och känner mig ganska vilsen i denna diskussion. Så, jag har lite svårt att svara på frågan.” Duktigt. Nu skulle jag snart få en örfil.

        ”Okej...”, sa hon och log svagt. ”Jag kan påminna dig lite...”. Hon tog ett steg närmare mig så att jag kunde känna hennes andedräkt i mitt ansikte. Femton, fjorton ...tolv...tio... nio centimeters mellanrum fanns det mellan våra ansikten. Hon nuddade min kind med sin ena hands fingertoppar. Jag skyggade.

        ”Eeh... förlåt Sarah. Jag... jag kan bara inte”, sa jag och drog med mig min halvöppna väska i flykten ut ur klassrummet. Med snabba steg skyndande jag iväg mot trappan efter de andra eleverna. Fy jävlar vilken dag det här skulle bli. Jag ryste till flera gånger vid tanken på vad som skulle ha kunnat hända om jag inte hade rusat ut ur klassrummet. Inte så konstigt att jag hade fastnat vid henne på festen. Jag hade ju inte precis varit i ett friskt tillstånd.

        Under den följande timmen när vi hade engelska kände jag hur en skuldkänsla försökte krypa över mig. Den gjorde så att jag kände mig tvungen att kasta en blick åt Sarahs håll bara för att se om hon verkade stött. Det var svårt att avgöra. Hon satt nämligen och snabbgjorde läxan före läraren skulle gå igenom den. Vilket påminnde mig om att jag borde göra samma sak.

        Någon gång efter matrasten fick jag ett sms av henne.

        ”Förlåt, men jag gillar dig hemskt mycket”

        Jag kastade bara en snabb blick på meddelandet för att sedan trycka ner telefonen djupt ner i jeansfickan.

         ”Hallååå?! Lyssnar du? This is Fille speaking!” Fille viftade med handen framför mina ögon. Jag tittade hastigt upp.

        ”Ja, jag lyssnar”, sa jag och blängde på honom.

        ”Såg inte ut så”, sa han och blängde tillbaka. ”Nå... i alla fall...”, fortsatte han och påbörjade sitt eviga babbel om någon ljudinspelningsapparat som han provat någon dag tidigare.

        Det var nästan en lättnad att stiga in på sista lektionen för denna dag, vilket var mattestöd. Jag gick in i klassrummet och dängde ner mig på en stol långt bak i klassen, varifrån jag sedan var tvungen att flytta mig på Martins order. Lite rätt hade han i alla fall eftersom det skulle vara svårt att samarbeta för mig och... Nadine, eftersom det hörde till en stor del av planen, så... jag dängde mig ner bredvid Nadine istället. Tur att det var hon och inte Sarah, för då skulle jag väl antagligen bli våldtagen.

        Lektionen gick rätt så bra. Inte kan man påstå att jag fick upp några olösta matteknutar i skallen, men jag hade i alla fall rätt kul. Tjejen hade ju humor och allt, tills hon skämtade om mig, mitt minne och Sarah.

         ”Nej, det ska vara en tvåa där”, sa Nadine och pekade på en liten fyra i mitt klottiga mattehäfte.

        ”Tvåa hit och tvåa dit...det spelar väl ingen roll”, sa jag och suddade för femhundraelfte gången.

         ”Jo, det är just det som det gör”, sa Martin som hade hört vad jag hade sagt. ”Allt spelar roll i matte”, sa han och fortsatte med att rätta några läxförhör. Det var meningen att jag och Nadine skulle räkna på egen hand en stund.

         ”Precis. Där hörde du. Allt spelar roll i matte. Så... Wille? Hur är det med minnet nu då?” frågade Nadine retsamt.

        ”Bra... hurså?”, muttrade jag och sopade alla de små bitarna som lossnat från mitt sudd, över på hennes papper.

        ”Kan du sopa de där någon annanstans i fortsättningen?” frågade hon surt och sopade i sin tur av sitt papper med handen.

        ”Nä”, sa jag. ”Om jag sopar det åt andra hållet så hamnar allt i min väska, och det vore ju synd.”

        ”Så...”, började hon, eller ska man säga fortsatte? ”Hur är det mellan Sarah och dig nu då?”

        ”Du det... det ska du inte lägga dig i”, sa jag och sopade över lite mera suddrester till hennes papper, som hon sedan lätt blåste bort.

         ”Jag vet också en del ska du veta”, sa hon och knackade försiktigt med sin penna i tinningen.

         ”Vadå?” frågade jag och blängde på henne.

        ”Ja, mycket som inte du vet”, sa hon, fnissade och såg hemlighetsfull ut samtidigt.

        ”Du... du skulle bara...”, började jag hotande.

         ”Våga säga något?”, frågade hon och höjde ett ögonbryn. Hon vann överlägset. Jag hade ingen makt. Hon visste mer än mig. Jag satte upp handen, som för att visa att jag gav upp. Hade jag kunnat, hade jag backat bakåt.

         ”Jag vill inte höra”, sa jag och tittade ner i mina meningslösa ekvationer och satte händerna för öronen. Förmodligen såg det ganska barnsligt ut, men det var på fullaste allvar.

        Nadine fnissade och fortsatte en stund till med att räkna sina uppgifter tills Martin tyckte att det räckte för idag.

         ”Ni verkar ju komma bra överrens, så mycket som ni talar. Jag funderar nu på att ge er detta”, sa Martin och räckte över några papper till Nadine. Nadine skummade snabbt igenom pappren för att sedan ge dem till mig. Det var matteuppgifter. Grupparbete. Hoppets stjärna föll pladask inom mig.

        ”Jag trodde ni skulle ha svårare att komma överrens, men eftersom ni verkar ha mycket att tala om så kan ni ju lika bra börja göra ert första grupparbete redan nu, så kommer vi igång ordentligt med arbetet. Ni har ändå en hel kurs att ta igen på endast dessa få måndagstimmar”, sa Martin samtidigt som han packade ihop en bärbar dator som stod på hans kateder. ”Vi ses nästa måndag, då ska första grupparbetet vara klart. Ni får ursäkta mig. Jag har lite bråttom. Hejdå”, sa Martin och susade iväg.

         ”Jahaa. Så det menar han”, sa jag och kände min något halvdöd.

         Nadine plockade lugnt ihop sina grejer och satte varsamt ner dem i sin väska medan jag mest öste ner mina grejer i min väska. Jag började fundera när det skulle vara möjligt att göra grupparbetet. Helst ville jag ha det gjort så fort som möjligt för att sedan vara fri ifrån det resten av veckan.

        ”Du? Jag tänker igenom mitt schema. Jag har dans nästan alla kvällar i veckan förutom fredagar och måndagar och inget över helgen förstås. Och vem ville räkna matte en fredagskväll? Inte jag i alla fall. Tror du att vi kan göra dem nu?” frågade Nadine medan hon sköt in stolen under bordet och betedde sig allmänt uppfostrat.

         ”Lika bra att få det undanstökat, antar jag”, sa jag och suckade.

         ”Var?”, frågade Nadine.

         ”Vadå var?” frågade jag.

         ”Var ska vi göra grupparbetet?”

         Jag funderade en stund. Ja, just det. Viktor. Jag skulle bli tvungen att hämta hem Viktor från dagis idag och då skulle det inte fungera att göra grupparbetet någon annanstans. Fan.

         ”Jag antar att vi blir tvungna att dra till mig. Måste hämta brorsan först...”, sa jag.

        ”Okej”, sa Nadine lite osäkert. ”Vi kan göra grupparbetet någon annan dag om du vill...?” sa hon. Hon var definitivt osäker över min idé att komma hem till mig, precis som om det vore en förbjuden idé eller lite läskigt.

         ”Hurså?” frågade jag.

         ”Är det okej för din del då?”, frågade hon osäkert. ”...att jag kommer med hem...till dig?”

        ”Ja, det var ju jag som föreslog det in the first place. Har du något bättre förslag dit jag kan släpa med en 4-åring?” frågade jag lite irriterat.

        ”Nä, jag antar att jag inte har det..”, sa hon och följde med mig ut ur matterummet. Det här skulle bli en lång kväll. Kanske inte lika lidande som dagen hade varit, men lång i alla fall.

Applåderna blev högre och högre och jag såg hur en efter en ställde sig upp. Publiken verkade vara i extas. Jag såg mamma, pappa och Jim på första raden och även de hade ställt sig upp. De såg ut att vara stolta. Jag och resten av dansarna tog varandra hand i hand och gick ända fram till scenkanten för att buga oss. Publiken började även stampa av iver, ovanligt rytmiskt. Stampandet gick så småningom över till ett bankande.
        ”Bank, bank, bank” lät det. Bankandet blev högre och högre och samtidigt blev människorna, stolarna och strålkastarna allt suddigare.

        ”Bank, bank, bank” lät det på dörren. Jag slog snabbt upp ögonen.
        ”Jaa, kom in.” Vilken bra dröm det där var. Tänk om man skulle få chansen att faktiskt stå på en scen och uppleva stående ovationer. Längre kom jag inte i mina funderingar förrän jag såg mamma stå mitt i rummet.
        ”Nadine, upp med dig!” sade hon.
        ”Vadårå?” mumlade jag sömnigt.
        ”Du börjar skolan om fem minuter, upp med dig nu!” Fem minuter. Nej, det kan inte stämma, jag hade satt alarmet på 07.30. Jag kollade på klockan. 08.26 var den. Alarmet hade ringt, men jag hade tydligen bara stängt av det. Något minne av det hade jag inte, men jag hade väl fortfarande varit försjunken i drömmarnas värld. Snabbt hoppade jag ur sängen och tittade runt mig. Mina ögon hittade ett par jeansbyxor och en vanlig t-skjorta, som jag drog på mig. Nästa station: farstun.
        ”Mamma, kan du skjutsa mig?” ropade jag medan jag drog på mig skorna. Jag hade inte tid att äta någonting och att borsta tänderna fanns inte i min ordbok den här morgonen. Jag sprang till köket och tog ett tuggummi i stället. Jag sprang stressigt på en stund innan jag hade hittat alla saker som jag behövde.
        ”Javisst!”. fick jag som svar. Tur att mina föräldrar inte är så elaka så de skulle låta mig GÅ till skolan en sådan här morgon.

        Trots att jag hade fått skjuts av mamma hade jag kommit 10 minuter för sent. Min hjärna hade aldrig varit så här fungerande på morgonen som den var nu. Hiss eller trappor? Jag hade ganska bra kondition, men hissen lät ändå mer lockande. Jag gick mot hissen och såg att dörren höll på att stängas. Snabbt sprang jag fram och lade foten emellan. Gissa vem som stod i hissen och också hade kommit för sent om inte Wille. Inte hade han gjort några uppgifter heller, men det var inte så förvånande.

        Sarah hade äntligen fått ett svar av Wille. Hela söndagen hade hon knapprat på telefonen och varit lika besviken varje gång hon inte hade fått ett svar. Jag blev glad för att hon var så glad. Jag hoppas bara att det inte går fel mellan henne och Wille.
        "Kolla!" sade hon glatt. "Jag skrev försenad igen och han svarade "tydligen!"
        "Han har säkert någon tvångstanke att komma försent alla morgnar." svarade jag och försökte vara lite lustig. Sarah skrattade, så det verkade ha lyckats i alla fall.
        "Varför kom du försent då?" frågade Sarah.
        "Försovde mig. Satte av alarmet, vände mig om och somnade om. Drömde en härlig dröm som jag inte ville vakna upp ur!"
        "Jaha. Jag ska börja ringa dig varje morgon klockan 07.00 så du kommer upp ur sängen." svarade Sarah retfullt.
        "Åhhh, en mardröm att tvingas vakna klockan 7 ju, det får du INTE göra!"
        "Flickor, nu blev det lite för mycket ljud där borta." Ylva verkade inte så glad. Vi vände uppmärksamheten mot tavlan och låtsades följa med. Jag var fortfarande i drömmarnas värld och jag vet att Sarah absolut inte tänkte på det som Ylva ville att vi skulle tänka på.

        Måndagen var lika slö som alla måndagar och det kändes som om jag hade tillbringat två dagar i skolan i stället för några timmar. Sista lektionen var ändå snabbt avklarad och jag styrde mina steg mot Martins rum, inte särskilt glad över att vara tvungen att lämna i skolan och räkna matte en timme. Jag hälsade åt Martin, som satt vid sin kateder, och satte mig ganska långt fram i klassrummet.
        ”Jaha, Wille är lite försenad, men det är väl ingen stor nyhet.” sade Martin. Jag småskrattade för mig själv. I samma stund kom Wille in i rummet.
        ”Försenad? Vad menar ni?” sade han och log stort medan han gick och satte sig längst bak i klassrummet. Väldigt praktiskt tänkt av honom.
        ”William, kanske du ska komma och sätta dig här framme så att jag inte behöver springa fram och tillbaka?” En suck hördes från bakre delen av klassrummet och plötsligt hördes en duns i stolen bredvid mig. Martin började på.
        ”Okej, hör ni, minns ni vad derivatan är för någonting?” frågade Martin. Wille var ovanligt snabb att svara.
        ”Är det inte något med typ högsta punkten och sådär liksom, streck typ?”
        Det här skulle bli en lång timme.

Jag såg inte mycket av Stefan under resten av söndagen efter att jag hade spytt i farstun. Han höll sig förmodligen undan för att inte ta livet av mig, vilket han förmodligen skulle ha gjort om han hade fått syn på mig. Jag höll mig också undan – på mitt rum – men inte av någon annan orsak än att jag mådde ”skit, piss och gröna ärter”, som mamma brukade kalla det, när jag var liten och hade magsjukan.

        ”Wille! Det ingäj!” Viktor kom springandes in på mitt rum med min telefon i högsta hugg. Jag tog emot telefonen och tittade på displayen. Srah ringer, stod det. Vem tusan är Srah?

        ”Ska du inte svaja?” frågade Vikort och tittade frågande på mig.

        ”Nä, jag tror inte det”, sa jag.

        ”Vajföj inte?” frågade Viktor och kröp upp i min säng bredvid mig.

        ”Jag är inte säker på vem det är som ringer”, sa jag.

        ”Men svaja då! Då fål du ju veta”, sa han. Han hade så sant, men innan jag hann börja överväga att kanske svara så slutade telefonen att ringa.

        ”Ässdå. Du hann inte”, sa Viktor och tittade på den nu svarta displayen. Vikort kom snabbt på andra tankar och skuttade iväg ut ur mitt rum. Om man ändå hade samma energi som han.

        Någon sekund efter att telefonen hade ringt fick jag ett sms från samma nummer där det stod:

        ”Hej trögboll! Varför svarar du inte? Har försökt nå dig ett par gånger... Du har väl inte ångrat dig?”

        Vem den här personen än var, så verkade han/hon smått galen. Var jag förföljd? Några mardrömsliknande tankar började dyka upp i mitt huvud. Vad i hela fridens namn kunde jag ha gjort på festen hos Fille? När hade jag fått en kontakt i telefonen som hette ”Srah”? Och vem var det?         Jag satt som förstelnad i sängen. Jag som hade börjat känna mig bättre till mods, och nu kunde nästan känna av spysmaken i munnen igen.

        Kanske kunde jag ringa Fille och fråga om han visste vem jag hade suttit med under lördagskvällen. Jag hann bara börja leta upp Filles nummer i telefonen när jag fick ännu ett sms av samma mystiska person. Meddelande från Srah.

        Med viss tröghet öppnade min telefon upp meddelandet som jag hade fått. Inte undra på att det tog så länge för telefonen att ladda, när det visade sig att jag hade fått en bild i meddelandet. Jag tittade chockat på bilden och grimaserade.

        ”Vafan??!!”, kläckte jag ur mig och tittade närmare på bilden.

        Bilden föreställde mig och... Sarah?! ...som hånglade!!! Jag satt i någon minut och stirrade på bilden innan jag slängde telefonen ifrån mig så att den landade lite längre bort i sängen. Jag steg upp och började nervöst gå av och an i rummet. Nej, nej, nej....NEJ! Varför?! När?! Hur?! Jag stannade. Så här många tankar i huvudet skulle snart skapa kortslutning i skallen på mig.

        Magen svängde sig ut och in. Hinken på golvet i mitt rum blev min räddning.

 

        Tro inte att jag sov mycket den natten. Morgonen kom och jag var så gott som tvungen att ta i tu med det jag själv förorsakat – Sarah.

        Som vanligt kom jag sent till skolan och drog med viss ånger upp skoldörren för att gå in. Luften kändes tung och trög, men jag gick vidare mot invalidhissen för att ta mig till svenskarummet. Jag var precis påväg att dra igen hissdörren när någon lade sin fot emellan. För en sekund fick jag för mig att det kunde vara Sarah som sett när jag gått in i hissen och i så fall var jag fast nu... Som tur var var det inte Sarah. Det var Nadine. Oj, jag kom faktiskt ihåg hennes namn för en gångs skull.

        ”Sorry”, sa Nadine andfått.. Hon log och smet snabbt in i hissen. Jag log tillbaka och tog ett steg åt sidan så att hon skulle få bättre plats, med sin stora axelväska till skolväska som hängde över hennes axel. Hon tryckte igång hissen.

        Ingen av oss sa något innan hissen stannade på rätt våning och vi letade oss ut ur den.

        ”Har du gjort skrivuppgifterna som vi fick till läxa?” frågade Nadine när vi började gå mot svenskarummet.

        ”Ehm...nä”, sa jag och försökte minnas när vi hade fått den läxan. ”Har jag missat något?”

        ”Ja, just ja. Du missade ju hela den lektionen. Säkert får du göra den tills imorgon då”, sa hon och log.

        Efter att Nadine och jag hade gått in i klassrummet och ursäktat oss för vår sena ankomst satte vi oss på våra platser. Jag satt längst bak bredvid Fille och Andreas, medan Nadine och Sarah satt vid fönstersidan av klassrummet. Jag vågade knappt titta åt deras håll, men ändå kände jag mig tvungen, eftersom jag på sätt och vis var skyldig Sarah det. Hon smilade så fort jag tittade på henne, någon sekund efteråt satt hon och knaprade på telefonen. Jag kände på mig att det vilken sekund som helst skulle pipa i min telefon som låg i min bakficka och drog snabbt fram telefonen för att möjligtvis hinna sätta den på ljudlös, men det hann jag inte.

         ”Sablar...”, mumlade jag och kände att jag hade några blickar riktad mot mig. Sarah fnissade borta i hörnet.

         Jag läste meddelandet från henne.

        ”Försenad igen? :)”

        Jag knaprade snabbt in ett svar.

        "Tydligen”

        Sarah vände sig om mot Nadine för att sedan visa sin telefon åt henne. Typiskt. Sarah höll väl på att sprängas av lycka av att jag änligen hade svarat på hennes sms.

        Jag tittade ner på min telefon och gick in på min kontaktlista. Bläddrade fram till namnet ”Srah”. Tryckte på ändra namn. Skrev in ”WARNING”.

         Det här skulle bli en lång dag.

Festerna hos Fille brukar vara ganska bra för att vara hos just honom. Hans organisationsförmåga har inte någonsin varit på topp, så att han lyckas ordna en bra fest är en stor bedrift! Tyvärr finns det ju alltid någon som får i sig lite för mycket av det goda och den här gången var det Wille. Tur att Sarah kunde ta hand om honom, för ingen verkade bry sig ändå. Jag tyckte lite synd om Sarah när Wille inte verkade minnas någonting av vad som hade hänt under kvällen. Jag har inte sagt någonting åt henne om mitt och Willes möte vid toaletten, utan jag lät henne glädjas över kvällens händelser. Jag visste att jag var den som skulle få höra alla ingående detaljer morgonen efter, eftersom Sarah skulle sova över hos mig efter festen.

        ”NADINE!” hörde jag någon ropa. Jag vände automatiskt huvudet åt det håll rösten kom från och såg att det var Lovisa.

        ”Kom och dansa!” sade hon glatt och drog upp mig. Lovisa visste vilka mina svaga sidor var.            Efter svettiga timmar på dansgolvet (eller vardagsrumsgolvet) och några alkoholhaltiga drycker i magen var det dags att ta sig hemåt. Jag kunde inte för allt i världen hitta Sarah, som skulle med hem. Jag såg Fille plocka tomburkar och gick fram till honom.

        ”Jag är fan rik efter ikväll!” sade han nöjt. Småskrattandes åt Filles glädje över tomma burkar försökte jag diskret fråga om han hade sett Sarah.

”Vaddå, har du tappat bort henne?”
        ”Hon ska med hem, men jag hittar inte henne någonstans.”
        ”Sist jag såg henne var hon med Wille i badrummet i alla fall.” Ja, samma här.
        "Tack ändå Fille."         Jag tog ännu en rundtur i huset och försökte tänka på ställen där Sarah kunde vara. Vardagsrummet, check. Köket, check. Gästrummet, ej check. Jag gick dit och det första jag såg var Wille som satt framlutad med huvudet i händerna och såg allmänt besvärad ut. Det var först några sekunder efter som jag lade märkte till Sarah, som satt bredvid och försökte på något vis trösta honom. Det hela såg egentligen mycket komiskt ut, men Sarahs uttryck var så allvarligt att jag inte vågade skratta. Wille verkade i alla fall må bättre än vad han gjorde på toaletten för någon timme sedan.

        ”Sarah, vi ska hem nu.”
        ”Men jag kan inte lämna honom så här? Kolla på honom ju, han ser ju inte ut att må bra!” Jag tittade på Wille och såg hur hans röda ansiktsfärg blev starkare. Var han generad eller bara allmänt irriterad?
        ”Fille tar nog hand om honom, kom nu, Lovisas storebror väntar på oss, det är han som är skjutsen hem.” Motvilligt steg Sarah upp och följde mig till farstun. Wille såg på mig med ett uttryck jag inte kunde placera. Lättnad kanske? Innan Sarah steg ut genom ytterdörren sprang hon fram till Fille, som försäkrade henne om att han absolut ska ta bra hand om Wille. Var det bara jag, eller såg det ut som om Fille blev lite ledsen när Sarah snackade på om Wille?

        När jag slog upp ögonen morgonen efter kändes det som om mitt huvud skulle sprängas. Bakfylla? Det kan väl inte stämma, jag drack ju inte så himla mycket. Men då kom jag ihåg, Sarah hade suttit halva natten och berättat vad hon och Wille hade gjort hela kvällen. Hur de först hade hånglat på soffan, sedan tagit egobilder med hennes kameratelefon, hånglat lite till och till slut hade Wille tuppat av. Mitt huvud hade varit överbelastat med information och tänk er när man kl. 6 på morgonen ska agera psykolog. Man ska tillsammans med sin bästa vän försöka analysera allt som killen hade gjort under kvällen. Han hade armen om hennes axlar, hade han det av ömhet eller för att återfå balansen? Fortfarande hade jag inte berättat någonting om Willes minneslucka, främst för att jag för Sarahs skull hoppas att han minns åtminstone någonting från festen.

        "Nadine, är du vaken?" hörde jag en sömnig röst säga från mitt golv.
        "Jag tror inte det." svarade jag lika sömnigt. Plötsligt såg jag en brun kalufs sticka upp.
        "Gårdagen var SÅ BRA!" En duns hördes och kalufsen försvann.
        "Aj.." hördes det från golvet. Sarah hade i sin iver kastat sig ner på madrassen och tydligen slagit i någon kroppsdel.
        "Det liksom, pirrar i magen! Som när han lade armen om mina axlar! Jag trodde att jag skulle DÖ! Och sedan när vi satt i gästrummet, stackarn kunde inte få fram ett enda ord, han måste verkligen ha mått dåligt."
        "Ja, verkligen synd. Om honom, menade jag!" skyndade jag mig snabbt att säga. Sarah verkade inte förstå min dumma formulering för hon fortsatte att drömmande berätta om sin underbara kväll.
        "Sedan våra egobilder, och jösses vad söt han var på dem! Såklart ser han ju lite borta ut, för det var han ju men ändå! Och så när han kysste mig... " Sådär lät det ända tills hon åkte hem. Jag svarade "Jaha" "Ja just" "Okej" "Nämen, verkligen?" och sådana saker när det behövdes. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, Willes blick hade sagt mer än tusen ord.

        Resten av söndagen kommer att spenderas genom att än en gång agera psykolog, och sedan i panik försöka göra svenskauppgifterna tills i morgon. Jag visste att jag inte skulle ha skjutit upp det där. När ska jag någonsin lära mig?