Festerna hos Fille brukar vara ganska bra för att vara hos just honom. Hans organisationsförmåga har inte någonsin varit på topp, så att han lyckas ordna en bra fest är en stor bedrift! Tyvärr finns det ju alltid någon som får i sig lite för mycket av det goda och den här gången var det Wille. Tur att Sarah kunde ta hand om honom, för ingen verkade bry sig ändå. Jag tyckte lite synd om Sarah när Wille inte verkade minnas någonting av vad som hade hänt under kvällen. Jag har inte sagt någonting åt henne om mitt och Willes möte vid toaletten, utan jag lät henne glädjas över kvällens händelser. Jag visste att jag var den som skulle få höra alla ingående detaljer morgonen efter, eftersom Sarah skulle sova över hos mig efter festen.

        ”NADINE!” hörde jag någon ropa. Jag vände automatiskt huvudet åt det håll rösten kom från och såg att det var Lovisa.

        ”Kom och dansa!” sade hon glatt och drog upp mig. Lovisa visste vilka mina svaga sidor var.            Efter svettiga timmar på dansgolvet (eller vardagsrumsgolvet) och några alkoholhaltiga drycker i magen var det dags att ta sig hemåt. Jag kunde inte för allt i världen hitta Sarah, som skulle med hem. Jag såg Fille plocka tomburkar och gick fram till honom.

        ”Jag är fan rik efter ikväll!” sade han nöjt. Småskrattandes åt Filles glädje över tomma burkar försökte jag diskret fråga om han hade sett Sarah.

”Vaddå, har du tappat bort henne?”
        ”Hon ska med hem, men jag hittar inte henne någonstans.”
        ”Sist jag såg henne var hon med Wille i badrummet i alla fall.” Ja, samma här.
        "Tack ändå Fille."         Jag tog ännu en rundtur i huset och försökte tänka på ställen där Sarah kunde vara. Vardagsrummet, check. Köket, check. Gästrummet, ej check. Jag gick dit och det första jag såg var Wille som satt framlutad med huvudet i händerna och såg allmänt besvärad ut. Det var först några sekunder efter som jag lade märkte till Sarah, som satt bredvid och försökte på något vis trösta honom. Det hela såg egentligen mycket komiskt ut, men Sarahs uttryck var så allvarligt att jag inte vågade skratta. Wille verkade i alla fall må bättre än vad han gjorde på toaletten för någon timme sedan.

        ”Sarah, vi ska hem nu.”
        ”Men jag kan inte lämna honom så här? Kolla på honom ju, han ser ju inte ut att må bra!” Jag tittade på Wille och såg hur hans röda ansiktsfärg blev starkare. Var han generad eller bara allmänt irriterad?
        ”Fille tar nog hand om honom, kom nu, Lovisas storebror väntar på oss, det är han som är skjutsen hem.” Motvilligt steg Sarah upp och följde mig till farstun. Wille såg på mig med ett uttryck jag inte kunde placera. Lättnad kanske? Innan Sarah steg ut genom ytterdörren sprang hon fram till Fille, som försäkrade henne om att han absolut ska ta bra hand om Wille. Var det bara jag, eller såg det ut som om Fille blev lite ledsen när Sarah snackade på om Wille?

        När jag slog upp ögonen morgonen efter kändes det som om mitt huvud skulle sprängas. Bakfylla? Det kan väl inte stämma, jag drack ju inte så himla mycket. Men då kom jag ihåg, Sarah hade suttit halva natten och berättat vad hon och Wille hade gjort hela kvällen. Hur de först hade hånglat på soffan, sedan tagit egobilder med hennes kameratelefon, hånglat lite till och till slut hade Wille tuppat av. Mitt huvud hade varit överbelastat med information och tänk er när man kl. 6 på morgonen ska agera psykolog. Man ska tillsammans med sin bästa vän försöka analysera allt som killen hade gjort under kvällen. Han hade armen om hennes axlar, hade han det av ömhet eller för att återfå balansen? Fortfarande hade jag inte berättat någonting om Willes minneslucka, främst för att jag för Sarahs skull hoppas att han minns åtminstone någonting från festen.

        "Nadine, är du vaken?" hörde jag en sömnig röst säga från mitt golv.
        "Jag tror inte det." svarade jag lika sömnigt. Plötsligt såg jag en brun kalufs sticka upp.
        "Gårdagen var SÅ BRA!" En duns hördes och kalufsen försvann.
        "Aj.." hördes det från golvet. Sarah hade i sin iver kastat sig ner på madrassen och tydligen slagit i någon kroppsdel.
        "Det liksom, pirrar i magen! Som när han lade armen om mina axlar! Jag trodde att jag skulle DÖ! Och sedan när vi satt i gästrummet, stackarn kunde inte få fram ett enda ord, han måste verkligen ha mått dåligt."
        "Ja, verkligen synd. Om honom, menade jag!" skyndade jag mig snabbt att säga. Sarah verkade inte förstå min dumma formulering för hon fortsatte att drömmande berätta om sin underbara kväll.
        "Sedan våra egobilder, och jösses vad söt han var på dem! Såklart ser han ju lite borta ut, för det var han ju men ändå! Och så när han kysste mig... " Sådär lät det ända tills hon åkte hem. Jag svarade "Jaha" "Ja just" "Okej" "Nämen, verkligen?" och sådana saker när det behövdes. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, Willes blick hade sagt mer än tusen ord.

        Resten av söndagen kommer att spenderas genom att än en gång agera psykolog, och sedan i panik försöka göra svenskauppgifterna tills i morgon. Jag visste att jag inte skulle ha skjutit upp det där. När ska jag någonsin lära mig?