Femton minuter kvar. Ynka femton minuter. Jag hade stirrtävling med klockan tills jag kom på att det var meningslöst. Den vann överlägset. Jag var tvungen att blinka innan klockan segt flyttade sin långvisare ett steg framåt. Pennan i min hand borrade hål i pappret, på vilket det var meningen att jag skulle svara på några frågor angående den industriella revolutionen. Historia brukade vanligtvis vara ganska intressant, men nu var det på vippen till att lägga sig längst ner på listan.

Jag tittade runt i klassen för att konstatera att det bara var ett fåtal som faktiskt gjorde uppgiften. Fille satt med hörlurar i öronen så att det svagt hördes en dov takt bakom mig. Jag kastade ett öga på klockan igen. Tretton minter kvar. Jag tittade på första frågan på uppgiftspappret, utan att egentligen läsa den. Mitt rutiga häfte som låg uppslaget framför mig skrek efter att få bli något annat än tomt.

Jag började dra några streck i häftet som snart såg ut som en lång korridor. Korridoren fick svartvitt rutigt golv som gjorde ett djup i bilden. Efteråt ritade jag på pappret in en stor klocka som påminnde om klockan som fanns i vårt klassrum. En ensam figur vars siluett syntes lång borta i korridoren, ritade jag också in. Innan jag visste ordet av ringde det ut. Jag plockade, eller rättare sagt sopade mina saker ner från pulpeten och rätt in i väskan.

”Du, kommer du med till Anders? Vi tänkte dra dit en sväng”, sa Fille medan vi gick ut ur klassrummet.

”Göra vad?” frågade jag.

”Kanske spela loss på hans gamla playstation 2”, sa Fille och ryckte på axlarna.

”Okej”, sa jag. Jag hade egentligen ingenting annat för mig nu heller.

”Då ska jag fan bevisa att jag kan slå dig i bana 9 med den långsammaste bilen”, sa Anders och drog upp Filles huva över huvudet på honom”.

Fille vände sig hastigt om och gjorde samma sak på Anders som försökte dra sig undan.

”Ja,det kanske du gör när du kopplar ur min dosa, men tro inte att jag går på det någon mer gång...idiot”, sa Fille och tryckte armbågen i sidan på Anders.

”Äh, snorungar, er slår jag lätt”, sa jag och slog till båda två i bakhuvdet när jag gick mellan dem, för att sedan sätta spurt på benen och kuta ut ur skolan med Anders och Fille hack i häl. Ibland passade vi verkligen in på ett dagis alla tre.

 

Vi brukade hänga rätt ofta hos Anders, mest när vi gick i högstadiet. På senaste tiden hade det minskat. Han hade alla möjliga och omöliga spel man kunde tänka sig på playstation 2. Visst kunde det låta löjligt, men hade man inget bättre för sig så hade man inte det. Man fick liksom en ganska bra hjärnrensning av att sitta där och tävla i olika race-och skjutspel.

”Men IDIOT, jag stod ju bakom det där huset. Du kan ju fan inte kasta in en handgranat dit då”, öste Fille ur sig åt mig när jag sprängde ett av de små trähusen i skjutspelet som vi spelade. Jag började skratta åt Filles försök att skjuta mig.

”Hur går det Fille, är du pissed off?” retades jag med honom.

Plötsligt blev Fille skjuten i ryggen och dog, och var då tvungen att börja om från början i spelbanan.

”Haa Haa! Där fick jag dig allt!” ropade Anders.

”High Five!” sa jag och vände handflatan mot Anders, som slog i den med sin.

”Lögnare! Jag ska då allt ta kål på er två”, sa Fille och låtsades vara arg, men utbrast snart i skratt då han i full hast skulle kasta en handgranat åt mitt håll men träffade en bergsvägg, vilket gjorde att handgranaten studade tillbaka och sprängde honom själv i stället. När vi alla hade skrattat en stund åt Filles klåperi, kastade jag en hastig blick på den lilla digitala klockan som stod på tv-bordet.

”Stämmer den där klockan?” frågade jag och blev genast allvarlig.

”Nä...”, sa Anders.

”Hoh... tur... Jag trodde jag var sen”, sa jag och pustade ut.

”...den går ca 15 minuter efter”, fortsatte Anders. Hjärtat hoppade nästan upp i halsen på mig.

”VA SA DU?!” utbrast jag och tittade med stora ögon på honom.

”Den går typ 15 minter efter”, upprepade Anders och tittade frågande på mig.

”Jag måste sticka”, sa jag och flög upp på benen och skynadade mig iväg.

”Vart ska du?” ropade Anders efter mig.

”Han ska och dansa balett... i TRIKÅER!”, ropade Fille efter mig och skrattade. Jag hade inte tid att slå ner Fille, det fick vänta tills i morgon. Det här hände bara inte, men såklart skulle det hända. Hon skulle hata mig, vilket skulle sluta med att hon absolut aldrig mer skulle hjälpa mig med matten. Jag skulle bli tvungen att gå om kursen ENSAM. Det ödet ville jag inte ha. Jag skulle sluta som gatusopare. Okej, kanske inte det, men... I ALLA FALL.

Jag pressade min motorcykel hårdare än vad jag hade bordat göra. Jag körde om några bilar på raksträckorna, men var tvungen att sakta in när jag nådde centrum, annars skulle det nog ha gått illa. Jag började automatiskt söka med blicken utefter gångbanorna när jag närmade mig danslokalen. Kanske skulle jag råka få syn på en tjej med svart läderjacka, om det nu var så att hon bar den idag. När jag fick syn på danslokalen efter en kurva fick jag också syn på någon som stod utanför med händerna i fickorna. Det var hon. Hoh... hon hade väntat.

Jag stannade motorcykeln bredvid ingången till lokalen där Nadine stod och tig snabbt av mig hjälmen.

”Du är sen...”, sa Nadine utan att röra en min.

”Jo.. eeh. Jag vet”, sa jag och räckte hjälmen åt henne. Hon tog tyst emot den, tryckte ner den på huvudet och spände fast den. Sedan satte hon sig upp bakom mig på motorcykeln och grep tag om min midja.

Hon verkade något arg och tyst. Äh...jag skulle nog överleva. Jag startade motorcykeln och körde iväg. En sugande känsla i magen påminde mig om att jag var hungrig, och i stället för att åka hem till mig styrde jag motorcykeln i riktning mot McDonalds restaurangen som fanns i ändan av stan. Jag hoppades att Nadine inte hade något emot hamburgare, för det hade inte jag i alla fall.