Ett papper. Jag kände igen pappret. Jag väcklade ut det och såg teckningen jag hade ritat förra gången hon bar här. Jag tittade på Nadine och rynkade pannan för att sedan titta på pappret igen. Vad skulle hon med det här klottret till? Visst, det föreställde henne, men ändå. Det var ju bara klott.

”Äh...den här skiten”, sa jag och skrollade ihop pappret. Jag gick fram till papperskorgen som stod under skrivbordet.

”Nej snälla, jag vill ha den”, sa Nadine och skyndade sig efter mig och sträckte sig efter det ihopskrynklade pappret.

”Till vadå?” frågade jag och tittade på henne.

”Ge mig den”, sa Nadine och såg allvarlig ut. Hon sträckte ut handen mot mig. Det kändes som om det var ett vapen som hon väntade på att få, precis som om jag var någon brottsling.

”Whatever...”, sa jag och kastade pappersbollen över ryggen, så att den landade på golvet. Jag gick fram till min gamla cd-spelare för att trycka på play-knappen. Den började genast spela låtarna på min senaste inköpta Muse-skiva.

Nadine var snabb att plocka upp pappersbollen från golvet. Hon satte sig på sängen och vecklade varsamt upp pappret och försökte med handen släta ut teckningen. Jag satte mig mig på skrivbordsstolen och vek upp den bärbara datorn som stod på skrivbordet.

”Ärligt talat William. Du är en gud på att rita”, sa Nadine utan att släppa teckningen med blicken.

Om jag ändå hade kastat teckningen tidigare. Inte för att det var fel med att få beröm, men det kändes så löjligt. Jag visste ju att jag ritade bra, men inte ville jag skylta med det i alla fall.

”Wille”, rättade jag henne.

”Jaja...du är en konstnär i alla fall”, fortsatte hon.

”Äh”, sa jag, vände blicken mot datorn iegn för att sätta på den. Datorns lilla fläkt började genast snurra.

Nadine brydde sig inte i mig och satt nöjt och granskade teckningen.

”Det likar ju till och med mig”, sa hon och tittade på mig.

”Så du säger det...”, sa jag. ”Och jag som trodde att jag ritade av en struts”.

”Haa haa” sa Nadine med sarkasm i rösten och räckte ut tungan åt mig. Jag skrockade.

”Nä, kanske jag ska skjutsa hem dig nu.” Det var ingen fråga.

Nadine svarade inte utan satte in teckningen i en av sina skolböcker.

”...eller. Förstås. Jag vill ju ha konstnärens autograf. Man vet ju inte när du dör, du kanske blir känd”, sa hon och flinade. Hon kom fram till mig och räckte mig en penna och teckningen.

Jag suckade och tog emot teckningen för att klotta dit ett slarvigt ”Wille” i det nedre vänstra hörnet på teckningen.

”Tack”, sa Nadine och stoppade glatt in teckningen i skolboken igen för att sedan sätta boken i väskan.

”Nu kan vi dra”, sa hon och hängde skolväskan över axeln.

 

Helgen kom fort på. Jag hade absolut ingen lust att stanna hemma, och tog därför närmaste tåget in till Stockholm till min utflyttade polare Lucas. Han flyttade för från Nackra för ungefär två år sedan, men vi brukade ses på helgarna ibland. Detta var en sådan helg. Fille som också brukade följa med blev sjuk, så han kunde inte komma.

Tågresan tog oftast inte längre än en timme, och jag fick tiden att gå lite fortare med musik i öronen som spelades från min ipod. Landskapet utanför fönstret susade förbi. Det var omöjligt att koncentrera blicken på något som låg nära rälsen utan att bli snurrig efter en stund, så jag kastade min blick mellan träd, hus och landskap längre bort.

Tåget stannade. Detta var en av de sista stationerna innan man kom in i Stockholm. Jag kände plötligt en svag puff i axlen och vände genast blicken mot det som puffat i mig. En klunga med emo-tjejer hade slagit sig ner på några närliggande säten, och en av tjejerna hade inte fått plats nog på andra sidan av tågvagnen så hon satte sig därför bredvid mig - den enda plats som låg närmast hennes kompisar.

Tjejerna såg ganska lika ut. Svartaklädda med klickar av skrikande färger. En av tjejerna hade knallrosa hår och liknade mer en seriefigur utav Manga-sorten än en människa. Tjejen bredvid mig hade korpsvart hår och var svartmålad runt ögonen. På ena handen hade hon en lime-svartrandig handske med avklippta fingrar. Handsken nådde nästan ända upp till armbågen. Runt andra armen hängde ett tiotal svarta läderarmband och några silverfärgade kedjor. Hennes svarta läderjacka slutade vid armbågarna och gick inte längre ner än till midjan. Inte för att det störde mig, men jag kunde inte låta bli att fundera över vad som kryllade i dessa tjejers huvud eftersom de hade valt denna klädstil. Den drog i alla fall till sig uppmärksamhet. Kanske var det de enda de ville ha? Utav tristess flyttade jag åter blicken ut genom fönstret och satt så tills tåget rullade in på Stockholm Central.

Tjejen som suttit bredvid mig tittade på mig när hon steg upp, ungefär som om hon inte hade lagt märke till att hon suttit bredvid någon. Deja vu, eller vad det kallas. Jag hade sett henne förut, men jag kunde absolut inte komma på var eller när. Tanken slogs bort ganska fort när jag kom ut på perrongen. Alla röster och ljud från rullande väskor och flåsande tåg och allt annat runtomkring mig påminde mig om vart jag skulle gå.

 

Lucas smilade stort när han såg mig komma gåendes in på gallerian. Han steg upp från träbänken där han satt och släppte ner sin kära skateboard på marken. Han började mer och mer se ut som en äkta stockholmsskejtare, vilket jag egentligen inte ville medge, eftersom jag också såg en stor del av mig själv i honom.

”Tjeeenare Wille!” ropade han genom gallerian och kom gåendes emot mig. Typiskt honom att göra sig hörd över hela gallerian.

”Tjena grabben!”, sa jag när jag kommit lite närmare.

Lucas puffade sin skateboard framför sig med foten och höjde handen när han kom tillräckligt nära mig för att göra en high-five och den traditionella handskakningen.

”Synd att inte Fille kunde komma”, sa Lucas och plockade upp sin scateboard från golvet.

”Äh, han klarar sig”, sa jag.

”Så. Hur är livet? Hörde att du har något på G med någon”, sa Lucas och bytte därmed samtalsämne.

”På G? Jag? Eeh.... det skulle jag inte tro”, sa jag och tittade på honom.

”Ja, det sa Fille i alla fall när jag chattade med honom”

”Det har inte slagit dig någon gång att han bara talar skit?” frågade jag. Undrar varifrån Fille hade fått det där. Jag skulle minsann ta reda på det när jag kom hem igen.

”Fille? Ja, han säger mycket och lite till...hehe”.

Lucas och jag började gå hem till hans familjs lägenhet som inte låg allt för långt borta från gallerian och tågstationen. Det var en riktigt hemtrevlig lägenhet där han bodde tillsammans med sina föräldrar och sin lillebror Anton.

Anton var fyra år yngre än Lucas och de liknade inte alls varandra till varken utséendet eller sättet. Anton var inte alls intresserad av skejtandet utan höll sig till sin fotboll. Jag hade inte sett Anton på nästan hela sommaren och jag blev därför nästan chockad av hur mycket killen hade vuxit från när jag senast hade sett honom. Han såg inte alls ut som någon Anton längre. Jag började fundera om Anton hade ändrat stil och intresse också, då han såg ut som han gjorde. Han hade nu svart hår och gick klädd i en svart Metallica t-shirt och ett par svarta slitna jeans. Jag hann bara se Anton i förbifarten i farstun, då han var påväg ut.

”Ska du ut nu igen?” frågade Lucas Anton när Anton började dra på sina converse-skor. Anton svarade inte. Inte heller tittade han upp på mig. Det var inte det sättet jag var van vid att bli bemött utav Anton.

”Tja Anton.” Jag försökte mig på en hälsning.

”Jo, hej”, sa han och kastade en snabb blick på mig. Det var den hälsningen. Vad var det med unga tonåringar nuförtiden?

”Har du 50 spänn?” frågade Anton Lucas och drog på sig en svart läderjacka.

”Nä, det har du väl själv”, sa Lucas och ignorerade sin brors utstäckta hand. Istället tog han av sik skorna och placerade sin skateboard bredvid skohyllan.

Anton suckade och försvann ut genom dörren. Man kunde höra hans steg som försvann ner i trapphuset.

”Anton har...förändrats”, sa jag och tog av mina skor, ryggsäcken och jackan.

”Jo...”, svarade Lucas och suckade. ”Det hände såhär”, sa han och knäppte en gång med fingrarna. ”Det måste vara den där bruden som har påverkat honom.”

”Har han en tjej?”, frågade jag nyfiken som jag var.

”Hmm.. jo.”, svarade Lucas. Han bytte ganska fort samtalsämne. ”Hungrig?” frågade han och tittade på mig. Antingen var han hungrig eller så ville han bara inte snacka om sin brors flickvän då han inte själv hade någon. Avundsjuka kanske?

”Visst”, sa jag och följde med honom ut i köket.