Jag såg inte mycket av Stefan under resten av söndagen efter att jag hade spytt i farstun. Han höll sig förmodligen undan för att inte ta livet av mig, vilket han förmodligen skulle ha gjort om han hade fått syn på mig. Jag höll mig också undan – på mitt rum – men inte av någon annan orsak än att jag mådde ”skit, piss och gröna ärter”, som mamma brukade kalla det, när jag var liten och hade magsjukan.

        ”Wille! Det ingäj!” Viktor kom springandes in på mitt rum med min telefon i högsta hugg. Jag tog emot telefonen och tittade på displayen. Srah ringer, stod det. Vem tusan är Srah?

        ”Ska du inte svaja?” frågade Vikort och tittade frågande på mig.

        ”Nä, jag tror inte det”, sa jag.

        ”Vajföj inte?” frågade Viktor och kröp upp i min säng bredvid mig.

        ”Jag är inte säker på vem det är som ringer”, sa jag.

        ”Men svaja då! Då fål du ju veta”, sa han. Han hade så sant, men innan jag hann börja överväga att kanske svara så slutade telefonen att ringa.

        ”Ässdå. Du hann inte”, sa Viktor och tittade på den nu svarta displayen. Vikort kom snabbt på andra tankar och skuttade iväg ut ur mitt rum. Om man ändå hade samma energi som han.

        Någon sekund efter att telefonen hade ringt fick jag ett sms från samma nummer där det stod:

        ”Hej trögboll! Varför svarar du inte? Har försökt nå dig ett par gånger... Du har väl inte ångrat dig?”

        Vem den här personen än var, så verkade han/hon smått galen. Var jag förföljd? Några mardrömsliknande tankar började dyka upp i mitt huvud. Vad i hela fridens namn kunde jag ha gjort på festen hos Fille? När hade jag fått en kontakt i telefonen som hette ”Srah”? Och vem var det?         Jag satt som förstelnad i sängen. Jag som hade börjat känna mig bättre till mods, och nu kunde nästan känna av spysmaken i munnen igen.

        Kanske kunde jag ringa Fille och fråga om han visste vem jag hade suttit med under lördagskvällen. Jag hann bara börja leta upp Filles nummer i telefonen när jag fick ännu ett sms av samma mystiska person. Meddelande från Srah.

        Med viss tröghet öppnade min telefon upp meddelandet som jag hade fått. Inte undra på att det tog så länge för telefonen att ladda, när det visade sig att jag hade fått en bild i meddelandet. Jag tittade chockat på bilden och grimaserade.

        ”Vafan??!!”, kläckte jag ur mig och tittade närmare på bilden.

        Bilden föreställde mig och... Sarah?! ...som hånglade!!! Jag satt i någon minut och stirrade på bilden innan jag slängde telefonen ifrån mig så att den landade lite längre bort i sängen. Jag steg upp och började nervöst gå av och an i rummet. Nej, nej, nej....NEJ! Varför?! När?! Hur?! Jag stannade. Så här många tankar i huvudet skulle snart skapa kortslutning i skallen på mig.

        Magen svängde sig ut och in. Hinken på golvet i mitt rum blev min räddning.

 

        Tro inte att jag sov mycket den natten. Morgonen kom och jag var så gott som tvungen att ta i tu med det jag själv förorsakat – Sarah.

        Som vanligt kom jag sent till skolan och drog med viss ånger upp skoldörren för att gå in. Luften kändes tung och trög, men jag gick vidare mot invalidhissen för att ta mig till svenskarummet. Jag var precis påväg att dra igen hissdörren när någon lade sin fot emellan. För en sekund fick jag för mig att det kunde vara Sarah som sett när jag gått in i hissen och i så fall var jag fast nu... Som tur var var det inte Sarah. Det var Nadine. Oj, jag kom faktiskt ihåg hennes namn för en gångs skull.

        ”Sorry”, sa Nadine andfått.. Hon log och smet snabbt in i hissen. Jag log tillbaka och tog ett steg åt sidan så att hon skulle få bättre plats, med sin stora axelväska till skolväska som hängde över hennes axel. Hon tryckte igång hissen.

        Ingen av oss sa något innan hissen stannade på rätt våning och vi letade oss ut ur den.

        ”Har du gjort skrivuppgifterna som vi fick till läxa?” frågade Nadine när vi började gå mot svenskarummet.

        ”Ehm...nä”, sa jag och försökte minnas när vi hade fått den läxan. ”Har jag missat något?”

        ”Ja, just ja. Du missade ju hela den lektionen. Säkert får du göra den tills imorgon då”, sa hon och log.

        Efter att Nadine och jag hade gått in i klassrummet och ursäktat oss för vår sena ankomst satte vi oss på våra platser. Jag satt längst bak bredvid Fille och Andreas, medan Nadine och Sarah satt vid fönstersidan av klassrummet. Jag vågade knappt titta åt deras håll, men ändå kände jag mig tvungen, eftersom jag på sätt och vis var skyldig Sarah det. Hon smilade så fort jag tittade på henne, någon sekund efteråt satt hon och knaprade på telefonen. Jag kände på mig att det vilken sekund som helst skulle pipa i min telefon som låg i min bakficka och drog snabbt fram telefonen för att möjligtvis hinna sätta den på ljudlös, men det hann jag inte.

         ”Sablar...”, mumlade jag och kände att jag hade några blickar riktad mot mig. Sarah fnissade borta i hörnet.

         Jag läste meddelandet från henne.

        ”Försenad igen? :)”

        Jag knaprade snabbt in ett svar.

        "Tydligen”

        Sarah vände sig om mot Nadine för att sedan visa sin telefon åt henne. Typiskt. Sarah höll väl på att sprängas av lycka av att jag änligen hade svarat på hennes sms.

        Jag tittade ner på min telefon och gick in på min kontaktlista. Bläddrade fram till namnet ”Srah”. Tryckte på ändra namn. Skrev in ”WARNING”.

         Det här skulle bli en lång dag.