Jag slutade hoppas på att första timmen skulle ta slut, då klockan knappt ändrades något alls. Sarah försökte desperat få min uppmärksamhet genom att sitta och stirra på mig eller genom att sända sms efter sms till mig. Någon gång då och då skrattade hon till så att flera i klassen vände på huvudet för att se vad hon höll på med. Jag lärde mig fort och slutade att titta på henne.

        När det blev rast försökte jag skynda mig med att plocka ihop mina grejer, men såklart kunde inte väskan samarbeta med mig – dragkedjan hakade upp sig och några böcker försökte hoppa ur väskan. Självklart blev Sarah och jag ensamma i klassrummet. Hon skulle aldrig låta mig gå sist ut ur klassrummet ensam.

        Sara var snabbt framme vid mig. Hon plockade upp de självmordsbenägna böckerna som landat på golvet och gav dem till mig. Hon smilade brett och tittade djupt in i mina ögon.Var fick hon kämpkraften ifrån? Hon måste ju vara desperat stackarn. Hennes hjärnceller hade säkert fått sig en rejäl dos av ”Wille”, alltså mig, på festen.

        ”Du?”, sa Sarah och tittade med strålande, glittrande och energisprudlande ögon på mig. ”Ska vi hitta på något efter skolan?”

        Jag visste nästan att hon skulle föreslå det.

        ”Jag har mattestöd”, sa jag. Tack gode gud för mattestöd.

        ”Jaha.” En del av energin i henne lugnade ner sig.

        ”Du?” började hon igen. Nu tittade hon upp lite osäkert på mig. ”Alltså, jag skulle vilja veta... Är det något på G mellan oss?” Jag kunde se en gnutta lidelse i hennes ögon.

        Det där var jag inte beredd på.

        ”Ehm...”, fick jag ur mig. Bra Wille. ”Jag kan säga så här. Jag vet inte direkt vad som hände på festen och känner mig ganska vilsen i denna diskussion. Så, jag har lite svårt att svara på frågan.” Duktigt. Nu skulle jag snart få en örfil.

        ”Okej...”, sa hon och log svagt. ”Jag kan påminna dig lite...”. Hon tog ett steg närmare mig så att jag kunde känna hennes andedräkt i mitt ansikte. Femton, fjorton ...tolv...tio... nio centimeters mellanrum fanns det mellan våra ansikten. Hon nuddade min kind med sin ena hands fingertoppar. Jag skyggade.

        ”Eeh... förlåt Sarah. Jag... jag kan bara inte”, sa jag och drog med mig min halvöppna väska i flykten ut ur klassrummet. Med snabba steg skyndande jag iväg mot trappan efter de andra eleverna. Fy jävlar vilken dag det här skulle bli. Jag ryste till flera gånger vid tanken på vad som skulle ha kunnat hända om jag inte hade rusat ut ur klassrummet. Inte så konstigt att jag hade fastnat vid henne på festen. Jag hade ju inte precis varit i ett friskt tillstånd.

        Under den följande timmen när vi hade engelska kände jag hur en skuldkänsla försökte krypa över mig. Den gjorde så att jag kände mig tvungen att kasta en blick åt Sarahs håll bara för att se om hon verkade stött. Det var svårt att avgöra. Hon satt nämligen och snabbgjorde läxan före läraren skulle gå igenom den. Vilket påminnde mig om att jag borde göra samma sak.

        Någon gång efter matrasten fick jag ett sms av henne.

        ”Förlåt, men jag gillar dig hemskt mycket”

        Jag kastade bara en snabb blick på meddelandet för att sedan trycka ner telefonen djupt ner i jeansfickan.

         ”Hallååå?! Lyssnar du? This is Fille speaking!” Fille viftade med handen framför mina ögon. Jag tittade hastigt upp.

        ”Ja, jag lyssnar”, sa jag och blängde på honom.

        ”Såg inte ut så”, sa han och blängde tillbaka. ”Nå... i alla fall...”, fortsatte han och påbörjade sitt eviga babbel om någon ljudinspelningsapparat som han provat någon dag tidigare.

        Det var nästan en lättnad att stiga in på sista lektionen för denna dag, vilket var mattestöd. Jag gick in i klassrummet och dängde ner mig på en stol långt bak i klassen, varifrån jag sedan var tvungen att flytta mig på Martins order. Lite rätt hade han i alla fall eftersom det skulle vara svårt att samarbeta för mig och... Nadine, eftersom det hörde till en stor del av planen, så... jag dängde mig ner bredvid Nadine istället. Tur att det var hon och inte Sarah, för då skulle jag väl antagligen bli våldtagen.

        Lektionen gick rätt så bra. Inte kan man påstå att jag fick upp några olösta matteknutar i skallen, men jag hade i alla fall rätt kul. Tjejen hade ju humor och allt, tills hon skämtade om mig, mitt minne och Sarah.

         ”Nej, det ska vara en tvåa där”, sa Nadine och pekade på en liten fyra i mitt klottiga mattehäfte.

        ”Tvåa hit och tvåa dit...det spelar väl ingen roll”, sa jag och suddade för femhundraelfte gången.

         ”Jo, det är just det som det gör”, sa Martin som hade hört vad jag hade sagt. ”Allt spelar roll i matte”, sa han och fortsatte med att rätta några läxförhör. Det var meningen att jag och Nadine skulle räkna på egen hand en stund.

         ”Precis. Där hörde du. Allt spelar roll i matte. Så... Wille? Hur är det med minnet nu då?” frågade Nadine retsamt.

        ”Bra... hurså?”, muttrade jag och sopade alla de små bitarna som lossnat från mitt sudd, över på hennes papper.

        ”Kan du sopa de där någon annanstans i fortsättningen?” frågade hon surt och sopade i sin tur av sitt papper med handen.

        ”Nä”, sa jag. ”Om jag sopar det åt andra hållet så hamnar allt i min väska, och det vore ju synd.”

        ”Så...”, började hon, eller ska man säga fortsatte? ”Hur är det mellan Sarah och dig nu då?”

        ”Du det... det ska du inte lägga dig i”, sa jag och sopade över lite mera suddrester till hennes papper, som hon sedan lätt blåste bort.

         ”Jag vet också en del ska du veta”, sa hon och knackade försiktigt med sin penna i tinningen.

         ”Vadå?” frågade jag och blängde på henne.

        ”Ja, mycket som inte du vet”, sa hon, fnissade och såg hemlighetsfull ut samtidigt.

        ”Du... du skulle bara...”, började jag hotande.

         ”Våga säga något?”, frågade hon och höjde ett ögonbryn. Hon vann överlägset. Jag hade ingen makt. Hon visste mer än mig. Jag satte upp handen, som för att visa att jag gav upp. Hade jag kunnat, hade jag backat bakåt.

         ”Jag vill inte höra”, sa jag och tittade ner i mina meningslösa ekvationer och satte händerna för öronen. Förmodligen såg det ganska barnsligt ut, men det var på fullaste allvar.

        Nadine fnissade och fortsatte en stund till med att räkna sina uppgifter tills Martin tyckte att det räckte för idag.

         ”Ni verkar ju komma bra överrens, så mycket som ni talar. Jag funderar nu på att ge er detta”, sa Martin och räckte över några papper till Nadine. Nadine skummade snabbt igenom pappren för att sedan ge dem till mig. Det var matteuppgifter. Grupparbete. Hoppets stjärna föll pladask inom mig.

        ”Jag trodde ni skulle ha svårare att komma överrens, men eftersom ni verkar ha mycket att tala om så kan ni ju lika bra börja göra ert första grupparbete redan nu, så kommer vi igång ordentligt med arbetet. Ni har ändå en hel kurs att ta igen på endast dessa få måndagstimmar”, sa Martin samtidigt som han packade ihop en bärbar dator som stod på hans kateder. ”Vi ses nästa måndag, då ska första grupparbetet vara klart. Ni får ursäkta mig. Jag har lite bråttom. Hejdå”, sa Martin och susade iväg.

         ”Jahaa. Så det menar han”, sa jag och kände min något halvdöd.

         Nadine plockade lugnt ihop sina grejer och satte varsamt ner dem i sin väska medan jag mest öste ner mina grejer i min väska. Jag började fundera när det skulle vara möjligt att göra grupparbetet. Helst ville jag ha det gjort så fort som möjligt för att sedan vara fri ifrån det resten av veckan.

        ”Du? Jag tänker igenom mitt schema. Jag har dans nästan alla kvällar i veckan förutom fredagar och måndagar och inget över helgen förstås. Och vem ville räkna matte en fredagskväll? Inte jag i alla fall. Tror du att vi kan göra dem nu?” frågade Nadine medan hon sköt in stolen under bordet och betedde sig allmänt uppfostrat.

         ”Lika bra att få det undanstökat, antar jag”, sa jag och suckade.

         ”Var?”, frågade Nadine.

         ”Vadå var?” frågade jag.

         ”Var ska vi göra grupparbetet?”

         Jag funderade en stund. Ja, just det. Viktor. Jag skulle bli tvungen att hämta hem Viktor från dagis idag och då skulle det inte fungera att göra grupparbetet någon annanstans. Fan.

         ”Jag antar att vi blir tvungna att dra till mig. Måste hämta brorsan först...”, sa jag.

        ”Okej”, sa Nadine lite osäkert. ”Vi kan göra grupparbetet någon annan dag om du vill...?” sa hon. Hon var definitivt osäker över min idé att komma hem till mig, precis som om det vore en förbjuden idé eller lite läskigt.

         ”Hurså?” frågade jag.

         ”Är det okej för din del då?”, frågade hon osäkert. ”...att jag kommer med hem...till dig?”

        ”Ja, det var ju jag som föreslog det in the first place. Har du något bättre förslag dit jag kan släpa med en 4-åring?” frågade jag lite irriterat.

        ”Nä, jag antar att jag inte har det..”, sa hon och följde med mig ut ur matterummet. Det här skulle bli en lång kväll. Kanske inte lika lidande som dagen hade varit, men lång i alla fall.