Det kändes lite konstigt att just ha dragit in Nadine i mitt liv. Okej, hon var ju inte precis någon stor del av mitt liv...Vad tänker jag? Hon ÄR ingen del av mitt liv. Vi bara har mattekursen tillsammans vilket gjorde att jag var tvungen att släpa med henne hem till mig. Jag kan inte rå för att jag har beroendet av att gå till Mackan varje kväll. Jag brukade bara stjäla godis då och då med Fille. Nadine hade ju bara varit något slags hjälpmedel för att planen om att stjäla godis skulle fungera ikväll, eftersom Fille inte var med.

”Du, ge mig påsen. Jag var faktiskt medbrottsling”, sa Nadine och sträckte sig efter påsen som jag gick och höll i.

Jag vaknade ur min tanke och var tillbaka på trottoaren på väg hem, med Nadine gåendes bredvid mig. Hon sträckte sig efter påsen som jag höll i höger hand, medan hon själv gick på vänster sidan om mig. För att retas lite med henne lyfte jag påsen upp i luften så att hon skulle bli tvungen att hoppa för att nå påsen.

”Wille, ge mig påsen!” Nadine drog i ärmen på mig och jag gav upp.

”Ta den då”, sa jag och flinade. Nadine muttrade något och tog emot påsen. Hon hällde ut lite godis i handen och var på väg att ge tillbaka påsen till mig.

”Äh, ta den du. Jag har ändå ätit min del”, sa jag och satte händerna i jackfickorna.

”Säkert?”, frågade hon.

”Ja, ta den. Jag kan inte ta med den hem, då blir Viktor arg om han ser att jag har godis. Han blir hyperaktiv av sånt där”, förklarade jag.

”Okej”, sa Nadine och skrattade. Hon hällde tillbaka godiset i påsen av det som hon hällt ut i handen, sedan tryckte hon ner påsen i jackfickan.

 

Tillbaka hemma hos mig hämtade Nadine sin väska från mitt rum och gick tillbaka till farstun för att sedan ringa hem efter skjuts. Precis som hon kom på att hon behövde ringa efter skjuts blev hon stel i ansiktet.

”Fan. Jag har inte sagt åt de där hemma att jag är här”, sa hon och fick bråttom att hitta telefonen. Med snabba händer rotade hon fram den ur väskan och tittade med skrämda ögon på displayen.

”Vadå?” frågade jag för att få någon reaktion från henne.

”...mamma har ringt..”, mumlade Nadine. Nadines ansiktsuttryck visade att hon desperat försökte komma på en idé om vad hon skulle säga när hon kom hem.

”Kan du inte bara säga som det är... eller?” frågade jag.

”Är du tokig? De kommer döda mig. De vet inte om att jag har mattestöd”, sa Nadine. ”Jag kan säga... att vi gör ett projekt. Ja, det är en bra idé. Det kan jag säga, och att jag är hos...typ...en klasskamrat.” Jag skrattade inombords. Hennes sätt att ljuga var bara för genomskinligt.

”Vad flinar du åt då?” fräste hon. Tydligen råkade jag le.

”Hehe.. inget”, sa jag. ”Förresten, ska du ha skjuts hem? Jag antar att ingen kommer att hämta dig”, sa jag i ett försök att få henne på andra tankar.

”Eh, ja, jag antar att det blir så...alltså att du måste skjutsa hem mig”, sa hon. Vi gick ut till motorcykel och jag räckte automatiskt min hjälm åt Nadine. Hon tog lika automatiskt emot den och satte den på huvudet. Trots att hon spänt fast den utan problem tidigare idag stod hon nu nervöst och fumlade med spännet under hakan. Stackars nervösa typ.

”Åh...hur vad det här nu igen?” Nadine stampade i marken och suckade så att det blev immigt på insidan av hjälmen. Jag skrockade.

Jag vippade upp hjälmvisiret på hjälmen.

”Låt mig..”, sa jag. Hon släppte spännet och jag spände lätt fast hjälmen med ett klick.

”Tack...”, mumlade hon och fällde ner visiret igen. Trots att visiret var immigt kunde jag se att hon rådnade. Jag ville kasta mig på marken och skratta, men jag fick hålla mig. Istället partajade godiset i magen på mig. Jävligt konstig känsla det där...

Eftersom jag inte hade en aning om var Nadine bodde fick hon vifta med armarna bakom mig för att visa riktningen. Genast efter att ha visat riktningen åt ett håll i en korsning tog hon krampaktigt tag om min midja igen för att inte åka av.

Efter den kyliga åkturen hem till henne var mina öron och kinder helt röda och kalla. Ett tecken på att hösten var på väg. Jag stannade motorcykeln en bit ifrån huset, för att inte hennes föräldrar skulle se vad Nadine kom åkandes på. Nadine hoppade av och spände upp hjälmen för att dra av den, själv satt jag kvar, men vred av motorn på motorcykeln. Hon ruskade på huvudet och drog fingrarna genom sitt mörkblonda vågiga hår. Undrar om håret var strävt eller mjukt.

Nadine såg på mig och började skratta.

”Du kommer att bli sjuk om du ska skjutsa mig fler gånger i den här kylan. Alltså.. jag menar...förstås OM det kommer att hända. Alltså såklart det händer. Nej, alltså jag menar att det kanske händer... att du skjutsar mig fler gånger... eftersom vi har matte... ja du vet”, sa hon. Nu hade hon inte hjälmen att gömma sig bakom längre. Hela hennes ansikte flammade upp.

Jag bara flinade, trots att jag var full av skratt inombords.

”Men du? Hur gör vi med grupparbetet? Vi är ju inte precis färdiga”, sa Nadine i försök att byta samtalsämne och få mig att glömma det hon nyss sagt.

”Ehm...är du helt upptagen inne i veckan?” frågade jag.

”Ja, jag dansar tisdag, onsdag och torsdag, som jag sa tidigare.

”Men efter då?”

”Efter dansandet?” frågade Nadine, som om hon inte hade tänkt på det tidigare.

”Ja?”

”Det...kanske går. På onsdagar slutar jag typ vid 5 tiden.”

”Jag kan ju typ plocka upp dig...eller nåt”, sa jag.

”Eeh.. okej. Var då? Vid danslokalen?”

”Ja, jag tror jag vet var den ligger. Inne i stan precis bredvid målarfärgsbutiken?”

”Jo, det är där”, sa Nadine. ”Men tänk om det blir ändringar då. Ibland händer det att vi dansar längre än till 5.” Hon tummade nervöst på axelbandet på sin väska och tittade åt sidorna som för att försäkra sig om att hennes familj inte råkade se henne. Hur kunde man vara så nervös över något?

”Hmm... jag skulle ju typ kunna ta ditt nummer, så att jag kan ringa dig ifall det blir ändringar”, sa jag. Det var ju inte så att jag skulle börja ringa till henne var och varannan dag. Detta var ju bara ett ”i fall om”.

”Ja, bra idé!”, sa Nadine. Hon började rabbla upp sitt nummer medan jag tryckte in den i min telefon. ”Du har ett e i slutet av ditt namn eller hur?

”Ja, det har jag. Allvarligt...visste du inte det?”, frågade Nadine.

”Hur skulle jag veta? Det är ju inte så att jag sitter och skriver ditt namn överallt jämt och ständigt som kanske du gör.

”Det förstås...”, sa hon. ”Men nu måste nog jag gå”

”Okej”, sa jag och tryckte ner min hjälm över huvudet. Jag drog upp hjälmvisiret.

”Ja... men... hejdå”, sa Nadine och började gå hemåt. Jag undrade för en sekund vilket av husen hon bodde i. Det stora vita som såg ut som ett mindre slott eller huset som befann sig strax bredvid och såg ut att vara ett modernare hus med vassa knutar och kanter med ett litet runt fönster precis bredvid dörren. Det huset hade dessutom fönster på ena väggen som sträckte sig från taket till golvet.

Jag drog ner visiret och sparkade igång motorcykeln så att den började brumma och tryckte på gasen så att jag med en sladd kom upp i en rätt så hög fart. Jag körde snabbt förbi Nadine och såg i bakspegeln hur hon vände upp mot ett av husen. Jag kom på att jag inte hade provringt till henne ännu för att testa om hon hade gett mig rätt nummer. Jag fick göra det när jag kom hem.