Åka hem till honom. Hem till..Wille. Det var ju hans förslag, men det känns ändå lite underligt. Jag har inte varit hemma hos en kille ensam förut. Alltid hade någon kompis varit med och för det mesta hade det gällt fester. Vi kom ut på skolgården och jag följde efter Wille. Jag kände mig som en hund när jag följde honom hack i häl för att försöka hinna med. Han är mycket längre än vad jag är, så man kan ju tänka sig skillnaden i steglängden. Han stannade plötsligt framför en motorcykel och vände sig mot mig.

        ”Du har väl ingen hjälm, antar jag.” sade han. Jag skakade på huvudet och såg med en skrämd blick på motorcykeln. Jag kände mig som ett skrämt rådjur. Wille verkade märka min osäkerhet för han skrattade till och såg på mig som om jag hade fallit från planeten Mars eller någonting.
”Har du aldrig kört på en motorcykel förut?” fick han fram efter att han hade skrattat en stund.
        ”Njaaeee… Har aldrig behövt köra en.” Jag tänkte absolut inte säga någonting om att mina föräldrar förbjöd motorcyklar och allt som hade med dem att göra. Han satte på sig hjälmen, satte sig gränsle över motorcykeln och nickade åt mig att jag skulle sätta mig bakom honom. Jag skakade än en gång på huvudet.
        ”Utan hjälm? Är du tokig?” frågade jag honom. Jag såg hur han himlade med ögonen inne i hjälmen, tog av den och räckte mig den med en suck.

        ”Här.” Jag tog tveksamt emot den, satte den på huvudet och gränslade motorcykeln.
        ”Håll i hårt för nu kör vi!” Var menade han att jag skulle hålla i? Plötsligt skrålade motorcykeln till och vi började röra på oss. Instinktivt lade jag armarna om midjan på honom och höll fast mig för allt vad jag var värd. Han verkade inte bry sig så jag antog att det var det han menade med att jag skulle hålla i hårt. Att köra motorcykel var inte så farligt som jag trodde att det skulle vara och jag erkänner att det kändes bra att jag hade motbevisat mina föräldrar. Tro ändå inte att jag kommer att berätta för dem om den här turen. Jag hoppas bara att ingen i stan kände igen mig där jag satt bak på motorcykeln. Tack och lov för den enorma hjälmen. Vi hade inte alls kört en lång stund innan Wille svängde in på en gård och vi steg av motorcykeln.

        ”Det här ser inte ut som ett dagis.” sade jag.
        ”No shit?” svarade Wille. ”Här bor jag. Vi kan inte hämta Viktor på motorcykeln, eller vad tycker du? Kom nu så går vi, dagiset är inte långt härifrån.” Wille började gå mot vad jag antog var dagiset och jag följde än en gång efter. Precis som han hade sagt låg inte dagiset långt från deras hus och vi var snabbt framme. Jag stannade utanför dagiset och antog att Wille skulle föredra att gå ensam in.
        ”Inte ska du väl stå här ute? Kom nu..” Han verkade vara lite irriterad på min konstanta osäkerhet.
        ”Wille, Wille, Wille!” hörde jag en röst ropa och jag såg hur en miniatyr-Wille stog och drog i Willes byxben.
        ”Wille, ja klättlade heeeeelt sälv ida!” sade grabben och såg väldigt stolt ut.
        ”Vad duktig du var! Du måste visa mig någon gång.” Viktor såg väldigt nöjd ut och skuttade sedan iväg.
        "Viktoor.. Kom och klä på dig." Wille försökte desperat få Viktor att klä på sig, åtminstone skorna. Viktor tittade med en busig blick på Wille, sprang mot honom och slank förbi. Jag såg att Willes tålamod höll på att ryka, men ändå höll han sig under mycket bra kontroll. Jag hade aldrig sett Wille så tålmodig förut.
        ”Wille?” viskade Viktor plötsligt. ”Vem e hoooon?” sade han och pekade på mig. När jag mötte hans blick slog an blygsamt undan den och gömde sig bakom Willes ben.
        ”Viktor, det här är Nadine, hon är.. en skolkamrat!”
        ”Willeee?” sade Viktor och drog i Willes byxa för att få Wille att böja sig ner till honom.
        ”Ja?” Han satte pekfingret i munnen och fnissade.
        ”Wijjeee. Hon e söt!” sade han och tittade med stora ögon upp mot Wille. Wille skrattade, och jag kunde inte komma fram till om det var ett ironiskt eller ett glatt skratt. Jag hoppades på det sistnämnda.

        Promenaden hem tog dubbelt längre än promenaden dit, främst p.g.a. att Viktor sprang och plockade blommor, plockade gräs, plockade stenar och till och med plockade burkar. Det var ett fullt sjå att hålla reda på honom, men ett roligare och gladare barn hade jag nog inte sett på länge.
        "Nadiiiin" ropade Viktor. Jag visste inte om han ropade efter mig eller om det bara var något random ljud som han uttryckte känslor med. Jag sneglade på Wille som tittade nyfiket på mig.
        "Du.. Viktor vill dig något.." sade han. Jag vände mig mot Viktor och böjde mig ner i samma stund som han kom springandes mot mig.
        "Titta!" sade han och räckte mig en sten. "Fin sten! Du.. hihihi.. du kan få den.." fnissade Viktor.
        "Tack så mycket Viktor!" svarade jag och satte den i jackfickan. Viktor blev glad och skuttade iväg och gömde sig bakom Willes ben igen. Wille stirrade på mig med ett roat ansiktsuttryck, skrattade till och började gå hemåt igen.

        När vi efter mycket om och men äntligen hade kommit hem, fixade vi mat åt oss och åt Viktor. Vi kunde däremot inte börja på med matten förrän Willes föräldrar kom hem och kunde ta hand om Viktor. Gissa om de var förvånade att se mig.

        ”Eh.. Det här är Nadine.” Wille presenterade oss och jag fick ett gott första intryck av hans mamma. Wille liknade henne väldigt mycket. Stefan var en respektingivande man. Jag blev nästan lite rädd för honom. Men bara nästan. Han var även Willes styvfar, alltså var Viktor och Wille endast halvsyskon. Likheten mellan dem var ändå slående.
        ”Vi ska göra ett grupparbete.. I matte.” svarade Wille kort när Stefan frågade vad vi skulle göra och drog sedan iväg med mig till sitt rum. Willes rum var ett typiskt pojkrum. Rummet gick i svart och blått, var ostädat och motorcykelplanscher och planscher på halvnakna kvinnor var uppsatta på väggen. Wille såg att jag stirrade förvånat på den sistnämnda planschen och drog snabbt ner den från väggen.
        ”Fille.” sade han bara och ryckte på axlarna. Det förklarade saken.

        Jag kunde inte sitta i Willes säng och jobba med matten, för där satt redan Wille. Förresten kan jag inte heller annars arbeta i sängar, det är för mjukt och skönt för att jag skulle kunna koncentrera mig. Därför valde jag golvet. Matteuppgifterna var inte så svåra egentligen, men jag antar att två hjärnor är bättre än en. Eller.. Willes hjärna räknas bara som en halv, så 1½ hjärna är bättre än endast en kanske man borde säga.

        "Du.. Har du räknat uppgift 1? frågade Wille efter att vi hade suttit och räknat en bra stund.
        "Vaddå, är du bara på uppgift 1 ännu?"
        "Neejdå, vad tror du om mig.. Ändå uppgift 2?"
        "Jag är på uppgift 3 nu.." svarade jag. Jag började bli lite misstänksam mot det här.
        "Wille, har du alls gjort någon uppgift?" frågade jag.
        "Neeej. Jag tänkte att eftersom du redan har räknat dem..." Han hade ju suttit och klottrat någonting, det hade jag sett själv.
        "Vad har du sysslat med då?" Wille vände på pappret med den klottrade sidan vänd nedåt.
        "Wille, får jag se!" Nyfikenheten tog över och jag kastade mig efter pappret. Wille var dock snabbare. Han tog pappret och sprang runt i rummet medan jag försökte hinna ikapp honom. Till slut tvärnitade han och jag sprang rätt in i honom. Han flinade, skrynklade ihop pappret och kastade det i ett mörkt hörn bakom en hög med kläder.
        "Strunta i det då!" Jag låtsades vara besviken och satte mig ner på min plats på golvet igen. Jag stirrade turvis på pappret och på klockan. 45 minuter hade gått och jag hade löst två uppgifter. Jag kan i alla fall trösta mig med att det var två mer än Wille.
        Kommer vi någon gång att få det här gjort?