Jag stannade upp för en sekund och tittade på vårt hus. Ett stort vitt hus, med en trappuppgång och balkong som vände mot huset med de enorma fönstren. Det var ett ganska dumt drag av grannen, alla kan ju se vad som händer där inne. Vissa saker borde de censurera, det finns ändå minderåriga här runt omkring.

        Jag hörde Willes motorcykel där någonstans bakom husen och vad gör han inte om susar brummande förbi just när mamma öppnar dörren.

WRRRRROOOOOOOOOOOMMMMMMMMMMMM!

        ”Vilket hemskt ljud. Tänk Nadine om någonting skulle hända! Ja dagens ungdomar, nog ska de pröva på allt nog. Motorcyklar. Hmpf. Tur att vi inte lät dig skaffa en sådan, eller hur Nadine?”

        Jag nickade och låtsades hålla med. Innerst inne hoppades jag att hon aldrig skulle få reda på att jag för bara 5 minuter sedan hade suttit bakom Wille på hans motorcykel. En fråga jag också ville undvika var ’var har du varit.’.

        ”Var har du varit annars, jag försökte få tag på dig?” frågade hon. Typiskt.
”Med.. några kompisar. Vi läste läxor ihop och eeh.. åt godis..” Det var ju sant i alla fall. Mamma verkade acceptera min förklaring och gick iväg till sitt arbetsrum där hon tillbringade i princip hela kvällen med att leta efter.. Vad kallades det nu igen? Motbevis? Nåja, något advokat-ord var det i alla fall.

 

        I samma stund som jag stängde dörren efter mig ringde min telefon. Jag kände inte igen numret och undrade vem det kunde vara.

        ”Nadine” svarade jag när jag lyfte på luren.
        ”Öööääheeej..” hördes det från andra ändan. Det lät som Wille, men jag var lite osäker.
        ”Ja, hej.”
        ”Ja, alltså. Det är Wille.” Okej, jag hade rätt.
        ”Det var det jag gissade.” Jag undrade samtidigt varför han ringer till mig. Vi hade ju ändå bestämt när vi skulle göra matte nästa gång och allt.
        ”Ja, alltså. Jag ville bara kolla att du fick mitt nummer. Jag har ju ditt, så. Det är mer rättvist nu. Typ. Jämställdhet, du vet.” Jag skrattade åt hans dåliga försök att förklara sig.
        ”Jag fattar!” svarade jag. Plötsligt började jag undra om jag skulle skriva Wille eller William i telefonboken. Jag känner inte honom tillräckligt bra för att skriva Wille, men ändå känner jag honom tillräckligt bra för att skriva William. Om jag skriver efternamnet då! Men jag vet inte vad han heter i efternamn. Ändå tjuven? Skulle det vara något? Jag märkte först nu att det hade blivit tyst i luren.

        ”Du. Föredrar du Wille eller William?” frågade jag, men vågade inte nämna det där om Tjuven.
        ”Vad?” fick jag som svar. ”Varför undrar du det?” fortsatte han.
        ”Det var bara någonting jag undrade över. Telefonboken, du vet.”
        ”Wille. Wille är bättre. Om du skriver William kanske någon tror att du e kompis med prins William! Vilket kanske inte är så fel det heller men.” Skratt hördes i luren.
        ”Okej. Wille it is.” Då var det problemet över i alla fall.
”Jaa men. Det var typ bara det jag ville. Vi syns väl. I morgon.”
”Det gör vi. Hejdå.”

        Jag knappade in Wille, trots att det var grymt frestande att skriva dit Tjuven i stället.

        Resten av dagen gick extremt fort och tisdagen var inte heller någonting att hurra över. Ylva förklarade för oss att hon var missnöjd med våra prestationer i inlämningsuppgifterna och höll kvar blicken extra länge på Wille. När jag tittade åt hans håll såg jag att hans ansikte hade förvridits i någon konstig grimas, som jag tolkade till att han inte ens hade gjort uppgiften. Därför får vi en ny uppgift och chans att förbättra oss. Vi får se hur det går.

        Onsdagen däremot gick långsammare än vanligt. Jag hade enorm träningsvärk från kvällen före, eftersom vår danslärare hade kört extra hårt med oss. Som om inte det var nog, råkade jag komma för sent till första lektionen igen. Till och med WILLE hade varit på plats! Gissa om jag skämdes. Jag skyllde på att väckarklockan inte ringde, men den historien är inte helt sann. Den hade ringt.. och ringt.. och ringt.. Men på något vis lyckdes jag stänga av den och somna om. Det faktum att jag satt sent uppe fastklistrad vid youtube, det är en bisak som inte egentligen har någonting att göra med förseningen. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv.

        Idag står dans efter skolan på schemat och sedan bär det av till Wille. Undrar om han minns att vi bestämde att vi skulle göra matte igen idag. Det var ändå hans fel att vi inte fick det färdigt. Han och hans godissug.

Vid maten satt jag med tjejerna och det diskuterades vilt om var nästa fest skulle hållas. Vissa skulle iväg till Stockholm, trots att de inte slapp in någonstans, medan andra skulle på någon hemmafest. Jag hade ännu inte bestämt någonting, men Stockholm blir det definitivt inte. Jag såg Wille sitta vid ett annat bord inte så långt härifrån och bestämde mig för att påminna honom om vad vi bestämde senast.
        "Jag måste fråga Wille en grej, jag är strax tillbaka" sade jag åt Sarah.
        "Vadå, vad ska du fråga honom?" Sarah blev med detsamma på allerten och tittade förvånat på mig.
        "Jag berättar när jag kommer tillbaks." Medan jag gick mot bordet där Wille satt hörde jag hur hon tjattrade på bakom mig. Jag låtsades inte höra.
        "Wille. Du kommer väl ihåg matte idag? slängde jag ur mig och insåg först efteråt att hela bordsgänget stirrade undrande på mig.

        ”Ja just det, jag visste att det var någonting som skulle hända idag.” suckade han.
        ”Lugn, jag är lika entusiastisk över matten som du är. Men du kommer väl och hämtar mig? Annars slipper jag inte dit.”
        ”Ja, vi säger väl så.” Fille satt bredvid Wille och följde vår konversation intresserat och med stora ögon.
        "Till danslokalen. Minns du det nu då?" Wille glömde bort saker och ting precis lika ofta som han kom försent. Vilket var alltså ganska ofta.
        "Danslokal? När har du börjat dansa?" Wille gav Fille en ilsken min men Fille fortsatte bara.
        "Kan ni tänka er Wille i TRIKÅER!" Fille tog upp sin servet, vecklade ut den och började med svanlika rörelser vifta med armarna i luften. Det såg inte lika graciöst ut så att man egentligen kan kalla det svanlika rörelser. Kråklika kanske låter bättre. Det var i alla fall tillräckligt för att få resten av deras bordskamrater att vika sig av skratt. Wille nickade mot mig och vände sig sedan mot Fille för att slå honom över huvudet. Jag gick tillbaka och förklarade för Sarah om mitt och Willes lilla matteproblem.
        "Jaha. Just det. Jag hade glömt bort det där." Hon såg nästan lättad ut. Jag hade inte berättat för henne om min och Willes lilla stöldutflykt, vilket var ett ganska smart drag insåg jag nu. Hon hade nog inte kommit över Wille än.

Nåja. Skjutsen till Wille var i alla fall fixad. Nu ska vi banne mig se till att få matematiken överstökad också.