En massa surr. Det var det ljud som mina öron uppfattade. Jag hade tydligen slumrat till i en vardagsrumsstol. Jag öppnade ögonen och såg en massa folk som fortfarande drack, skrattade, babbalade, ropade och festade loss. Jag kände mig något styv i nacken då jag tydligen hade legat halvkrokig en längre stund.

        En grötande känsla i magen berättade för mig att jag inte mådde speciellt bra. Jag kände hur illamåendet bubblade inom mig och jag lade handen för munnen för att hålla tillbaka det som möjligtvis ville upp.

        Sarah kom flängandes och stannade vid mig.

        ”Wille, hur mår du egentligen?” frågade hon och såg med sina valpögon på mig. ”Du ser grön ut i ansiktet!”

        När hade hon börjat tala med mig? Jag var helt förvirrad.

        ”Kom, vi går ut”, sa hon och drog i min ena slappa arm. Idén var ändå rätt så bra, så jag gav med mig och följde med henne mot farstun.

        I förbifarten såg jag Andreas – en kille från klassen – visa tummen upp åt mig och smila.

        Misstolkade jag eller hade jag varit med Sarah tidigare denna kväll?

        En WC-skylt! Jag drog min hand ur Sarahs hand och drog upp dörren till badrummet. Jag kastade mig ner vid toaletten och hällde ur mig en stor del av det jag innehöll.

        Sarah stängde WC-dörren bakom oss. I ögonvrån såg jag hur hon stod och höll för näsan. När jag äntligen hade slutat kasta upp för en stund drog jag in några djupa andetag. Sarah höll fram en pappersbit åt mig som jag tog emot och torkade av min näsa och mun med. Mycket hann jag inte göra innan ännu ett anfall från min mage tryckte sig upp genom min hals. Det här skulle nog ta livet av mig.

        ”Här!”, sa Sarah och räckte mig ännu en pappersbit. Jag tog inte emot den utan istället tog jag tag i pappersrullen som hängde på väggen och drog en lång pappersrämsa av den för att sedan torka mig runt munnen och snyta mig.

        ”Vill du att jag ska hämta något?” frågade Sarah.

        ”Nej, tack”, sa jag. ”Kan du snälla gå?” Jag försökte verkligen låta snäll även om jag lät ganska sur.

        ”Okej, men säg till om du vill något. Okej?”, mumlade Sarah och backade tveksamt mot dörren med en orolig blick på mig.

        ”Mmm”, svarade jag utan att titta på henne. Vad fan var det med henne då? Varför hängde hon efter mig?

        Efter en halvtimme i badrummet gav jag upp med att sitta och stirra i toaletten. Jag reste mig försiktigt upp och stödde mig på handfatet. Jag tvättade av ansiktet och tittade mig i spegeln. Ögonen var blodsprängda och jag såg ganska borta ut. Jag kände inte igen mig även om det var mig själv jag stod och stirrade på. Jag fortsatte att skölja av ansiktet med ljummet vatten i hopp om att känna igen mig nästa gång när jag tittade mig i spegeln.

        Badrumsdörren drogs hastigt upp och Nadine(?) stod i dörröppningen.

        ”Oj förlåt!”, sa hon när hon såg mig stå och tvätta ansiktet.

        ”Nä, det gör inget”, hann jag hastigt kasta ur mig då hon var påväg att stänga dörren igen. ”Jag ska just gå.”

        Hon lutade sig mot dörrkarmen för att vänta.

        ”Du har haft bättre dagar, ser jag”, sa hon och flinade.

        ”Absolut”, sa jag och torkade av mitt våta ansikte med wc-papper som jag sedan kastade i toaletten. Jag drog i spolhandtaget för kanske tionde gången.

        ”Just ja...jo Sarah väntar på dig i köket. Hon sa att jag skulle hälsa det åt dig om jag såg dig”, sa Nadine.

        ”Jaha..?”

        ”Har du glömt?” Nadine tittade frågande på mig.

        ”Vadå?”

        ”Haha! Du har glömt!”, skrattade Nadine.

        ”Jag har då inte glömt något”, sa jag och tänkte efter. Inte kunde jag veta om jag ljög eller inte eftersom jag inte var riktigt säker på vad jag hade gjort under kvällen.

        ”Du skulle bara veta”, sa Nadine skrattande och puffade ut mig för att sedan låsa in sig i badrummet.

        Jag kände mig tom i huvudet. Hade jag råkat hälla ut mitt hjärninnehåll också eller?

        Jag kände inget behov av att gå till köket där Sarah befann sig enligt Nadine, utan istället gick jag ut för att få frisk luft.

 

 

        När festen var över stannade jag kvar hos Fille. Jag ville inte gå hem och visa mig för mamma och Stefan i det tillståndet som jag var i nu. Stefan skulle väl slänga ut mig i alla fall, så då var det ju lika bra att stanna kvar över natten. Jag kunde knappt sova någonting alls på hela natten då jag var illa tvungen att springa av och an till toan, då illamåendet kom och gick.

        Vid 10 tiden på Söndagsmorgonen gick jag hem. Jag lämnade en lapp åt Fille på matbordet där jag hade skrivit något om att jag inte ville väcka honom och att jag ändå inte kunde sova, så att det var lika bra att gå hem.

        Den friska luften utomhus rensade mitt huvud och jag kände mig starkare igen, men tyvärr kunde inte luften brotta ner illamåendet. Bakom någon buske eller över ett lågt staket kastade jag upp då och då. Jag var egentligen en idiot som valde att gå hem, men hellre det än att ringa hem efter skjuts.

        Förstås skulle illamåendet skjuta i höjden precis när jag steg in i farstun till vårt hus. Jag kräktes på farstumattan och FÖRSTÅS skulle Stefan dyka upp. Han blev helt röd i ansiktet och började härja med mig, men det var inte så farligt. Jag hade hört hans ramsor tidigare, så jag behöver bara se efter så inte han också fick sig en skur som farstumattan.

        Mamma hörde förstås vad Stefan stod och härjade, och kom springandes.

        ”Men kära nån!”, var det första hon kläckte ur sig.

        ”Ja, jag säger då det. Grabben har ju inget vett alls”, sa Stefan där han stod med armarna i kors.

        ”Han kanske inte har något vett alls, men nu får du då ändå ge dig Stefan! Du ser ju att han inte mår bra! Gå och härja någon annanstans!”, röt mamma. Jag kunde inte låta bli att le inom mig. Det var så sällan som mamma försvarade min sida.

        Stefan tystnade och gick skamset iväg. HA! Där fick han då allt så han teg! Kanske detta var min nya hobby? I alla fall skulle jag tänka på saken.

Äntligen fredag! Wille var sen igen och den här gången missade han en hel lektion. Sur var han dessutom. Nåja, det är väl ingenting att haka upp sig på. Helgen kommer troligtvis att bestå av svenskauppgifter. Ylva har varit effektiv och gett oss massvis med uppgifter som ska lämnas in nästa vecka. Jag har ingen aning om hur jag ska hinna med allt. Tänk om man skulle vara som Fille? Han får snäppet över godkänt varje gång och verkar vara lika nöjd. Sarah och Matti är de enda i klassen som får MVG och Antti, den finlandssvenska killen, han äger egentligen ut oss alla, vare sig det gäller det mer konstnärliga eller det mer vetenskapliga, så han räknas inte. Vi andra ligger någonstans i mitten och Wille har grundat en egen kategori. Det är väl frågan om han ens fick uppgifterna. Det visar väl sig på måndag.

Dagen gick fort och vi kom snabbt fram till fredagens sista lektion. Konst med fröken Marina Karlsson. Hon var en perfektionist av det hårda slaget och tillät inga extra strapatser på hennes lektioner. Tror ni vi brydde oss om det? Nej, det gjorde vi inte. Wille satt och halvsov, Antti, som annars brukade vara den lugna typen, kastade pappersbollar på Maria och Lovisa, som satt och viskade med Anna, som fick ett suddgummi i huvudet av Kevin. Fille i sin tur sprang omkring och ropade någonting om att hans föräldrar skulle åka bort över helgen.

”FEST HOS MIG PÅ LÖRDAG! TA MED EGET ALKOHOL, JAG ÄR FAN INTE RIK!”
Marina blev rasande. Man kunde se på håll hur hennes pupiller vidgades, det hördes hur hennes andning blev hysterisk och ansiktsfärgen matchade Lovisas klarröda byxor.
”Philip, var tyst och sätt dig!” Fille lyssnade inte och fortsatte att skrika.
”HAR NI BRA MUSIK KAN NI TA MED DET OCKSÅ!”
Helgen är räddad!

På lördagskvällen skjutsade mamma mig och Sarah till Fille. Mamma och pappa gillade inte att jag festade men de tillät mig åka på fester ändå. Jag brukade få en enda cider av dem och den ansåg de att jag skulle klara mig med hela kvällen. Hela vägen till Fille predikade hon om faran med alkohol och fester.

”Nadine, du får inte dricka mer än en. Du vet vad jag tycker om det där! Och för guds skull, spring inte iväg med någon konstig typ och..”
”Mamma, det är bara de i vår årskurs som kommer..” försökte jag avbryta.
”..försök att hålla dig i skinnet. Jag vill inte att min dotter kommer hem och spyr i farstun! Och inga minnesluckor Nadine!”
Jag hade hört den här föreläsningen så många gånger förut att jag kunde den utantill. Därför brukade jag oftast stänga av. Nu gick det inte, eftersom Sarah satt bredvid och stirrade turvis på mig och mamma. Framme at last!
”Hejdå mamma” ropade jag och försökte stänga dörren snabbt och gå iväg innan hon kunde säga någonting annat. Mamma var snabbare för jag kunde höra henne ropa ”Ha det kul!” inifrån bilen.
”Är hon alltid sådär?” frågade Sarah.
”Ja tyvärr.” svarade jag. ”Det kan bli långrandigt ibland.”
”Åtminstone bryr hon sig..”

Filles hus var som ett vanligt egnahemshus. Gult till färgen med ett svart tak och en liten trappa upp till dörren. Folk stod utanför och rökte medan musiken dunkade på inifrån. Vi hälsade på dem som ville döda sig själva i förtid, det vill säga, rökarna, och gick in. Det verkade faktiskt som om hela vår årskurs var här. De var i full gång med att spela ölspelet så vi anslöt oss till gänget. Wille hade fått lite för mycket och verkade i alla fall vara gladare än han hade varit tidigare idag.
”Vet ni v-vad? Bilratten är rund!” sluddrade Wille. Alla skrattade. Det där skulle Wille få höra mycket om på måndag. Cidern hade jag snabbt druckit upp, men jag fick ett par öl av några klasskamrater. Trots det gav jag upp ölspelet och gick och satte mig på en ledig stol medan jag skrattade åt de andra. Wille kom och satte sig bredvid.
”Duu Nadja!”
”Nadine..”
”Devaju det jag sha..” han sluddrade så mycket att det var svårt att förstå vad han sa.
”Vettu att birlatten.. bil-ratten är rund?” frågade han.
”Ja Wille, det vet jag.”
”Vettu att jag shka få körkort shnart? Jag fyller arton i december. Duvet.. Jag är nittietta, men jag var shå invah-lid i huvudet att jag fick *hick* börja shenare.” sade han och försökte peka på sitt huvud. Det misslyckades för han orkade inte lyfta handen så högt. I stället pekade han på sin käke.
”Njuu shka jag hämta mer öl.”
”Ja, fritt fram.” sade jag och försökte febrilt hålla mig för skratt, men jag misslyckades fatalt.
”Kanshe du menar fram fritt?” Wille skrattade högt åt sitt dåliga skämt, som jag inte ens förstod, och vinglade iväg för att hämta sin öl. Att Wille var 91-a, DET visste jag faktiskt inte.

Jag sökte med blicken efter Sarah, eller vem som helst som man kunde prata normalt med. Min blick fann Sarah, som stod och försökte få Willes uppmärksamhet. Magnus och Anna satt omslingrade på soffan och Mikke och Amanda lutade sig upp mot en vägg. Jag visste att Amanda hade pojkvän. Vad är det med folk, alkohol och fester egentligen? Är vad som helst tillåtet när alkohol är inblandat? Ibland är det bara svårt att förstå sig på vissa saker.

Under natten vaknade jag flera gånger av samma mardröm. Det var alltid det samma hundliknande monstret som jagade mig. Stor som en häst var den pluss att den hette Stefan, vilket passade ganska bra måste jag medge. Monstret kunde tala och kastade en massa dumma kommentarer efter mig samtidigt som det jagade mig där jag körde runt stan med min motorcykel för att komma undan.

Fjärde gången jag vaknade blev jag rejält skrämd och trodde att drömmen hade blivit verklighet, då jag kunde höra hundskall fastän jag var rätt så säker på att jag var vaken. Jag kom sedan på att det bara var grannens shäfer som antagligen trodde att den hade blivit en tupp då den behövde väcka mig halv 6 på morgonen. Smart som jag var, märkte jag ockå att jag hade glömt att stänga fönstret. Inte underligt att jag hade vaknat.

Svettig och mumieaktig klev jag upp ur sängen och letade mig fram som en sömngångare till fönstret för att stänga det. Mina kisande ögon reagerade på hur ljust det hade blivit ute och jag drog ner rullgardinen som jag tydligen också hade glömt bort att existerade. När jag äntligen lade mig ner under täcket igen kände jag mig plötligt helt klarvaken. Jag vred mig några gånger och försökte finna en perfekt sovställning, men jag var tvungen att ge upp.

Istället tassade jag iväg till badrummet för att ta mig en svalkande dusch. Efter duschen kastade jag en hastig blick på min vattentäta armbandsklocka som jag alltid hade på mig. Klockan var 6 och en idiotisk uppfinning, kom jag fram till.

Rastlös smög jag förbi mammas och skitstövelns rum för att lägga mig ner i vardagsrumssoffan och titta på tv. Jag var snabb på volymknappen och tog av allt ljud för att inte väcka de andra. Jag fick nöja mig med att läsa undertexten – om det fanns någon – eller tyda mimiken. Efter att ha bläddrat igenom alla kanaler lämnade jag att titta på en amerikans talkshow, där de babblade och babblade och babblade och...

 

”Ligger du här?! Du borde väl vara i skolan nu?”

Jag spärrade upp ögonen och såg mammas ansikte som stirrade ner på mig med en frågande min. Hennes min tydde på att jag hade somnat i soffan och någon halv sekund senare fattade jag att jag ännu en morgon hade försenat mig till skolan. Jag flög snabbt upp som en skrämd fågel och rusade till mitt rum.

”Var är den förbannade väskan?!”, vrålade jag och yrade runt bland oredan som jag skapade på samma gång.

”Här är den!” ropade mamma ifrån köket. ”Har du ens hunnit äta?” frågade mamma när jag kom inrusandes i köket.

”Öhh? Va? Nä, men jag tar det någon annan gång...” Mitt svar var kanske inte det bästa, men det räckte för att svara på frågan.

 

Klockan var kvart före 10 när jag rusade upp för trappan till svenska-rummet. Idag föredrog jag trappan, då jag kände på mig att jag sprang fortare än vad hissen åkte. När jag kom fram till dörren till svenskarummet hörde jag att Ylva höll på att dela ut läxa tills imorgon. Det kanske var lika bra att skippa att ens gå in dit, jag skulle väl bara skämma ut mig och dessutom skulle Fille bara få en orsak att hacka ner på mig, trots att det alltid bara var ett bevis på hans barnslighet. Jag ställde mig mot en vägg och väntade utanför klassrummet.

Timmen slutade och eleverna kom ut i en lång rad. Matti kom ut först och tittade storögt på mig.

”Jasså, du vågade dig hit? Ylva kommer att ge dig stryk”, sa han och gick vidare när jag inte sa något. De flesta andra elever som kom ut ur klassrummet bara skrattade när de såg mig. Jag såg väl antagligen rolig ut.

Nadja...Nadi... Ja, i alla fall... hon stannade framför mig och smilade.

”Någon orsak?” frågade hon.

”Din jävla hund har jagat mig hela natten...”, muttrade jag utan att titta på henne. Jag kunde höra henne skratta. Jag såg Fille komma ut och gick emot honom och lämnade tjejen, som sedan försvann någonstans i folkmängden.

”Heeej grabben!” Fille höjde handflatan och jag slog till den med min, sedan fortsatte vi av gammal vana med att göra vår lilla serie med olika handskakningar. Traditionellt, inget man ifrågasatte.

”Så, du tänker slå ditt rekord i år?”, frågade Fille.

”Vi får väl se”, sa jag. ”Säkert blir det väl till det om alla nätter ska vara lika jävliga.”

Vi gick skrattande vidare mot nästa klassrum där vi hade nästa lektion. Eller, dagens första lektion för min del.

”Ludde, ner! Jädra hårboll, sluta hoppa.” Jag gjorde allt för att få Ludde att sluta hoppa på Wille. Jag drog i kopplet, jag beordrade honom att sluta men ingenting verkade fungera. Varför måste Ludde vara så himla sällskaplig?

Jag blev inte förvånad över att se Wille på Mackan. Jag brukar se honom sitta här varje kväll när jag är ute med Ludde på hans kvällspromenad. Däremot blev jag förvånad över hans reaktion när han såg Ludde. Hela Willes kroppsspråk skrek ”TA BORT DEN DÄR VARELSEN!” Han höll ett krampaktigt tag om kaffekoppen, ryggade tillbaka och kröp ihop med axlarna. När han sedan lyckades spilla kaffet över sig kunde jag inte hålla tillbaka ett skratt.

”Älskar?! Som mat kanske i så fall...” sade Wille.

”Typ. Kanske så som en råtta älskar ost eller koalor älskar eukalyptus. Ludde är en sällskaplig hårboll helt enkelt.” Med stapplande förmåga försökte jag förklara Luddes beteende, trots att det var onödigt. Ludde är en hund, hundar beter sig på ett visst sätt helt enkelt.

”Ja-a. Så blev det med kaffet den här gången då. Du är skyldig mig kaffe, byrackan där gjorde så att jag spillde.” sade han och pekade med ett darrigt finger på Ludde, som nu stod fastknuten vid cykelstället.

”Är du säker på att det där håller?” fortsatte han och nickade mot cykelstället. ”Vi vill ju inte att fler incidenter med kaffe händer, eller hur?”

”Jadå, jag är säker. Är du så rädd?”

”För hundar eller för incidenter?”

”Haha. Ludde är snäll, han biter inte.” Det var svårt för mig att tro att någon kunde skrämmas av Ludde. Han var den snällaste hunden i världen. Fast såklart, alla hundägare i världen säger troligtvis samma sak. Ludde skällde plötsligt till. Säkert hade han sett en fågel eller någonting liknande.

”O-h kej. Nu ska jag dra. Vi syns väl.”

”Hejdå.” svarade jag och tittade nyfiket på hur Wille skulle klara av att komma till sin motorcykel, som var parkerad på andra sidan cykelstället. Han var alltså tvungen att gå förbi Ludde. Han tog några tveksamma steg framåt och gick sedan i en väldigt stor halvcirkel förbi Ludde, ner i en blomrabbat och sedan upp på vägen igen. Ludde skällde igen och det sprätte till i benen på Wille, som hoppade säkert en meter i luften. Det här var underhållning på högsta nivå!

Jag gick in till Mackan och såg att Rickard arbetade där i kväll. Sablar. Jag som hade hoppats slippa honom. Rickard var två år äldre och hade frågat ut mig på dejt säkert 10 gånger under den senaste månaden. Han var inte ful, egentligen var han ganska snygg med sitt blonda, slingade hår och sina muskler. Tyvärr var han en typisk sport-typ som hellre följde med fotboll än konverserade. Låt oss säga att han inte var min typ.

”Hej Nadine!” hälsade Rickard.

”Hej Rickard.”

”Det gamla vanliga?” frågade han och blinkade. Gamla vanliga? Jag hade en enda gång beställt vanligt kaffe av honom. Med extra mycket mjölk och tre sockerbitar förstås.

”Kaffe med extra mycket mjölk och tre sockerbitar?” sade han och tittade frågande på mig. Jag blev så ställd att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Jag mumlade fram ett jakande svar, betalade och satte kurs mot dörren.

”Eh Nadine?” Vad ville han NU då!?

”Du glömde din plånbok.” Fasen. Jag sprang fram till disken, log ursäktande och fortsatte ut genom dörren. Det där var ju inte pinsamt. Nej, inte alls.

Jag låg på sängen och lyssnade på min nygjorda låtlista när jag hörde att mamma ropade något. Antagligen var det matdags. Jag satte av musiken och gick iväg mot köket. Jo, middagen verkade klar eftersom maten stod på bordet och mamma höll på att ösa upp mat åt Viktor.

Jag satte mig på min vanliga plats vid matbordet och såg att dagstidningen låg på bordet. Eftersom mamma fortfarande höll i sleven till potatismosen - så att jag inte kunde ta mat åt mig ännu - passade jag på att bläddra igenom tidningen. Stefan som tydligen hade kommit hem från sitt proffsiga jobb, kom in i köket och satte sig vid matbordet.

”Hej”, dig har man inte sett än idag”, sa Stefan och pratade antagligen med mig. Jag tittade snabbt upp på Stefan och nickade knappt synligt som hälsning för att sedan vända blicken ner i tidningen igen.

”Hej William”, sa Stefan då min nickning tydligen inte hade fungerat som hälsning.

”Mmm hej..”, mumlade jag med blicken fäst på en tecknad serie.

”William, kan du vara snäll och räcka mig tidningen?” frågade Stefan. Jag kunde se i ögonvrån hans framräckta hand.

”Jag läser...”, mumlade jag.

”Snälla William, kan du ge tidningen till mig?” fortsatte Stefan. Jag lyssnade inte. I alla fall försökte jag att låta bli. Plötsligt knyckte Stefan tidningen mitt framför näsan på mig.

”Jag läste faktiskt!” sa jag och tittade argt på honom.

”Ja, en tecknad serie”, sa Stefan. ”Vet du ens vad dagens huvudnyhet handlade om?”

”Äh, som om jag bryr mig”, sa jag och grep tag om den nu lediga potatismossleven.

”Du borde verkligen försöka visa lite intresse i vad som händer runt omkring dig. Du vet...pengar ramlar inte bara ner i fickorna på dig”, sa Stefan och började bré smör på ett antal knäckebrödsskivor.

”Whatever”, mumlade jag.

”Va sa du?” frågade Stefan och verkade tycka att jag pratade för lågt.

”Äh, inget”, sa jag. Jag visste att om jag inte höll mig i skinnet så skulle ännu ett vardagligt gräl mellan Stefan och mig bryta ut.

”Nehe, men vill du något så kan du väl prata lite högre i fortsättningen. Man kommer inte långt i livet med att mumla”, sa Stefan och tog tag i potatismossleven efter att jag släppt den.

Nu sprack det för mig. Jag hann se i ögonvrån att mamma kastade en orolig blick på oss från det ställe där hon hittils hade stått bredvid Viktor och inte låtsats om något av den ”diskussion” som Stefan och jag förde. Jag puffade ifrån mig tallriken och steg upp med dunder och brak.

”William! Sätt dig!”, försökte mamma halvhjärtat.

”Whatever!” röt jag och gick iväg. Jag kunde höra mitt namn uttalas ett par gånger bakom mig och det traditionella tjafset ekade efter mig. Jag började bli bra på det här. Jag var snabbt ut genom dörren med jackan pådragen, och någon sekund senare satt jag på min motorcykel på väg in mot stan. Jag drog alltid iväg till Café Mackan när jag befann mig i strid med Stefan.

De som jobbade på Caféet började bli van vid att se mig och hade lärt sig att bara le åt mig, eftersom de annars riskerade att få ett fräsande svar.

”En kaffe tack”, sa jag och kastade fram en sedel som jag drog ut ur fickan. Kaffet fick jag snabbt och jag skyndade mig iväg till fönsterbordet längst bort i kafeterian. Jag satte mig med armbågarna på bordet och tryckte pannan mot handflatorna.

Min ilska var alltid den samma, den sprakade upp som en eld och kvävdes sakta bort. Kaffet påskyndade kvävandet och jag kunde snart tänka klart igen utan att se rött.

Jag behövde frisk luft. Jag tog med mig min halvfulla pappersmugg mot utgången och öppnade dörren.

Jag hann knappt reagera någonting alls innan jag blev överfallen av en stor ljus hårboll med huggtänder och gläfsanden. Någon drog och slet i monstret för att få det att sluta med att försöka attackera mig. Kaffet stjälpte jag över mig själv så att det rann nerför min svarta läderjacka och ner över mina jeans.

”Vafan!”, kläckte jag ur mig och fick sedan tillbaka kontrollen över situationen. Nadine stod och höll i halsbandet på det stora läskiga odjuret till hund. Hon flinade förlåtande tvingade hunden att sätta sig.

”Förlåt!” sa hon samtidigt som hon knöt fast monstret i cykelställningen som om hon trodde att det skulle hålla det på plats. ”Han älskar människor och speciellt nya som han inte har sett tidigare.”

”Älskar?! Som mat kanske i så fall...”, sa jag och kastade den tomma pappersmuggen i en närliggande skräptunna.

Hemma var saker och ting precis som vanligt. Ludde, vår hund, lunkade fram till mig med detsamma jag steg in genom dörren. Han viftade på svansen och skällde lyckligt. Ludde var en labrador och hade beigeaktig päls. Han hade stora, hängande öron och en jättegullig nos som han mer än gärna nosade med. Två år gammal och en älskad familjemedlem. Den enda som alltid var lika glad att se en.

Jim satt vid matbordet och proppade i sig maten som om det var hans sista måltid och mamma och pappa hade ännu inte kommit hem från jobbet. Att driva en advokatfirma var inte det lättaste, så mamma och pappa brukade jobba ända in på småtimmarna. Oftast fick jag eller Jim laga maten, eller så värmde vi upp några matrester. Idag var vi båda lata, så vi valde matresterna. Jim och jag körde vår vanliga hälsningsfras:
”Mmh..”
”Mmhh..”

Jag kan inte förstå att Jim började sjuan idag. Högstadiet. Det känns som om det var igår han var 6 år gammal och sprang runt och var allmänt irriterande. Nu kunde man till och med föra normala konversationer med honom. Undrar hur det blir när han börjar ta hem tjejer? Kommer han att välja översminkade blondiner med putläppar eller tycker han att barbie-stilen är överskattad? Jag hoppas på det senare. Tjejerna kommer i alla fall att granskas helt och hållet av mig, och sårar de min bror kommer de att åka ut genom dörren med putläpparna före.

Efter maten kände jag tröttheten komma ikapp mig. Dagarna i gymnasiet var verkligen inte lätta, tack och lov att jag går estetiska och får ha roliga ämnen som musik och konst. Matten gick ju mindre bra, men det håller ju på och reder upp sig. Undrar hur det blir att jobba med den här Wille. Jag hoppas inte att han är en sådan typ som struntar i allt och låter mig göra jobbet. För jag tänker inte göra allt och låta honom glida runt på ett bananskal. Nåja, det visar väl sig. För att piggna i lite loggade jag in på Facebook och letade efter smaskigt skvaller. Tyvärr händer det absolut ingenting i den här tråkiga staden så jag letade mig till MSN i stället. Sarah var inloggad!

”Sarah – säger:
- tja”
”Nadine – a missguided ghost säger:
- hejsan!”
”Sarah – säger:
- gick det bra på mötet idag?”
”Nadine – a missguided ghost säger:
- jadå. vi måste göra grupparbeten och uppgifter, men ananrs är det lugnt.
- annars* menade jag.”
”Nadine – a missguided ghost säger:
- mamma och pappa har inte kommit hem än och klockan är 7.. det är 4de gången på två veckor.. jag vill inte vara någon extra mamma åt Jim, jösses, tänk vilket pubertetsmonster han kommer att bli snart, jag vill inte hantera sånt..”
”Sarah – säger:
- nåja, en positiv sak är ju i alla fall att ni är ekonomiskt oberoende och behöver inte bekymra er om det.. men nu ska jag dra, hejdå.”

Och så var hon offline. Vad var det där sista hon skrev? Ekonomiskt oberoende och behöver inte bekymra oss om det? Det har väl inget med saken att göra? Sarah har betett sig ovanligt konstigt på idag. Det kan väl inte ha med Wille och matten att göra? Eller?

Att sitta på motorcyklen igen kändes skönt. Frihet och tankerum välde över mig i farvinden när jag körde på landsvägen. Jag tog en extra lång väg hem, då jag inte hade någon lust att komma hem fort och genast som många andra. Till slut kom jag ändå hem och kände genast hur alla jobbiga tankar kröp tillbaka in i hjärnan. Jag parkerade motorcykeln i garaget, hängde hjälmen över styret och gick in.

        ”Wille! Wille! Titta! Jag ha fått en lejsingbil! Titta!”. Min lillebror Viktor kom springandes och viftade stolt med en liten leksaksbil i luften. ”WjjjRjjoooooom” lät det när han desperat försökte pressa fram r:et i bilens ljud samtidigt som han tryckte den lilla gröna bilen mot farstumattan och ”körde” med den av och an så att det blev spår i mattan.

        ”Får jag se”, frågade jag och hukade mig ner i Viktors höjd. Viktor gav mig bilen och tittade stolt på den. ”Vad fin den är”, sa jag och log mot honom.

        ”Den är min”, sa Viktor och såg ännu stoltare ut. ”Men du kan få låna den ibland om du vill”, sa han.

        ”Tack, men den är ju din”, sa jag och räckte bilen tillbaka åt honom. Han tog emot den och skuttade iväg samtidigt som han fortsatte med att diskret öva på sitt r-ljud.

        Viktor var fyra år och egentligen var han bara min halvbror, men halv eller inte så var han mitt enda syskon. Min pappa stack så fort min mamma och han hade skiljt sig. Jag var 5 år då. Han hörde inte av sig efteråt, vilket jag ofta hade många frågor om i huvudet. Enligt vad jag hade hört så hade han en ny familj nu. Kunde jag kanske då ha fler syskon? Men det var förstås bara rykten. Mamma talade aldrig om pappa och så var det med den saken. Mamma gifte om sig för fem år sedan med en Stefan och ett år efter det kom Viktor till världen.

        Mamma tyckte att Stefan var den perfekta fadersfiguren för mig då han hade ett väldans bra yrke och en stor inkomst. Han var en högt uppsatt bankman och en äkta fjant i mina ögon. Han verkade tro att han hade all makt över mig och mina sysslor. De flesta gånger som jag hade smällt igen någon dörr av ilska, var på grund av honom. Jag tålde inte att bli tillrättavisad av honom. Gjorde jag något fel, så skulle han absolut kommentera det.

        Mamma hade i fem hela år ursäktat sig för Stefan och sagt att jag inte hade haft en lätt uppväxt. En sak var säker. Om Stefan inte skulle ha satt en fot i mitt och mammas liv så skulle jag ha haft en mycket bättre uppväxt, men tydligen fick man inte vara egoistisk.

 

        ”Hejsan”, sa mamma när jag kom in i köket. ”Du är sen.”

        ”Hej”, sa jag och plockade åt mig en morotsbit av de färdigt upphackade morötterna. Mamma viftade bort min hand ifrån att stjäla mer bitar.

        ”Jo, jag vet. Vi planerade någon kurs som jag ska börja gå på efter skolan på måndagar”, svarade jag och satte mig vid matbordet för att tugga i mig morotsbiten.

        ”Och jag som hade tänkt att du skulle börja hämta Viktor från dagis när du slutar skolan klockan 3”, sa mamma och stuckade. ”Jag ska nämligen börja jobba längre på måndagar och tisdagar.” Mamma jobbade i mataffären nere i stan och gjorde allt för att dra sitt strå till stacken. Hon ville inte vara en rikemansfru som överlevde på sin man.

        ”Men det är inte säkert att vi har kursen alla måndagar. Det är sagt att vi ska göra några grupparbeten ibland också, då behöver vi knappast gå på lektionen”, sa jag. Jag försökte alltid stå till tjänst för mamma. Det var en oskriven lag inom mig.

        ”Jaha, men det låter ju bra. Viktor får väl helt enkelt stå ut att vänta till klockan 4 de dagar du inte kommer hem tidigare.”

        ”Jag vill åsså ha!”, sa Viktor när han såg att jag satt och tuggade på en morot.

        ”Det är snart mat”, sa mamma. ”Då kan du få äta så många du vill”.

        ”Men jag vill ha en nu!”, morrade Viktor och stampade i golvet.

        Jag steg upp och gick fram till arbetsbänken där mamma höll på att hacka tomater. När hon inte såg ryckte jag snabbt åt mig en morotsbit.

        ”Här”, viskade jag och gav den till Viktor. Viktor skrattade och bet nöjt i morotsbiten. Mamma vände om och såg på Viktor.

        ”Var fick du den ifrån?” frågade hon häpet. Viktor pekade på mig och fnissade. Jag skrattade och gick iväg och kände mammas blick i ryggen.

Medan Fille försökte hjälpa stackars Ylva framme i klassrummet vände sig Sarah mot mig.
        "Vad ville Alban?"
        "Minns du när jag fick underkänt i matte?" Sarah nickade. "Jag måste ha stödundervisning."
        "Var kommer Wille in i bilden?" Jag visste att det var det som hon egentligen ville veta. Sarah har en secret crush på Wille, men försöker hålla det så hemligt som möjligt. Därför låtsas jag och Lovisa som ingenting. Egentligen tror jag att enda personen i klassen som inte vet det är Wille själv.
        "Wille fick också underkänt i matte. Vi ska ha stödundervisning varje måndag efter skolan" Sedan hann jag inte säga någonting mer innan Ylva förtjust klappade i händerna.
        "En applåd åt Philip som lyckades få igång den här apparaten!" Enstaka klapp hördes, men ingen var riktigt pigg på att ge Philip applåder. Alla visste att Fille ändå var den minst tekniska personen i klassen, därför tog det så länge innan de fick igång det. Tydligen hade OH-apparaten inte ens varit kopplad till eluttaget.

        Efter lektionen kom Fille fram till mig.
        ”Du, inte råkar du ha det där gay-pappret eller något? Tydligen stod hela mitt schema på det pappret.”
        ”Tyvärr, jag lämnade det bara på fönsterbrädan i klassrummet.” Det var typiskt Fille att slarva bort sina papper sådär, speciellt på första skoldagen.
        ”Sablar. Måste väl gå till Alban och fråga då.” Han vände på klacken och stegade iväg. Resten av dagen gick relativt snabbt och efter skolan skulle Martin, Wille och jag ha ett kort möte angående stödundervisningen.

        ”Ja ni, ungar. Ni ville inte vara med på ettornas lektioner?” frågade Martin. Wille småskrattade medan jag bara stirrade på vår småtokiga lärare.”Okej, jag tolkar det där som ett nej. Måndagar efter skolan kommer ni ha en timmes stödundervisning med mig. Ni kommer också att få inlämningsuppgifter, som ni kommer att få göra tillsammans, och då menar jag inte att en av er gör allt.” Han tittade menande på Wille. ”Ni får själva komma överens om hur ni ska gå till väga för att göra uppgifterna, men jag föreslår att ni träffas någon gång i veckan och gör alla uppgifter ni blivit tilldelade. Är det någonting som är oklart?” Wille skakade på huvudet och jag följde hans exempel.”Bra, då syns vi på måndag!”

        Vi sa hej då åt Martin och stegade ut ur klassrummet.

        ”Du..” ”Vi kan..” började jag och Wille samtidigt. Han brast ut i skratt och jag kände hur jag rodnaden spred sig över mina kinder.
        "Vi kan väl komma överens om hur vi ska göra nästa vecka eller något." fortsatte jag.
        "Håller med. Det är väl kanske inte så bråttom, speciellt när vi bara är två." sade han.
        "Precis. Men vi syns väl typ." Han nickade och gick iväg åt sitt håll medan jag vände mig mot gymnastiksalen.Danskursen skulle börja om fem minuter och jag hade inte ens förberett den. Att vara koreograf är inte det enklaste, men gruppen består av flickor i 13-14 årsåldern som är väldigt duktiga, så det är egentligen inte så tungt. Gruppen hade redan samlats, så jag sprang snabbt och bytte om.
        "Okej flickor, minns ni vad vi gjorde förra gången?" frågade jag. Några nickade och jag satte igång att upprepa dansstegen som jag hade lärt dem förra gången. "Det här är livet" var det sista jag tänkte innan jag helt och fullt fokuserade mig på gruppen och dansen.

Jag som redan avskydde skolan, och nu skulle man bli tvungen att stanna kvar efter skolan en timme någon gång i veckan för att plugga matte. Ska man skratta eller ska man gråta. Jag, Martin och vad hette hon nu igen... Nadja? Vilken härlig grupp. Jag hade fortfarande inte lärt mig tjejens namn efter ett år i gymnasiet. Tanken på att ta om kursen som jag hade skolkat så mycket ifrån förra året var rent ut sagt ett helvete. Jag skulle förmodligen dö på kuppen. Kanske jag överdrev men inte var det långt ifrån.

        När Albert hade predikat klart om mattekursen stegade jag iväg ut från klassrummet med ett tungt huvud och med händerna i jackfickorna. Varför hoppade jag inte av gymnasiet? Kanske för att morsan ville att jag skulle ha en bra framtid och inte jobba som gatusopare?

        Jag drog upp ett flygplansvikt papper ur väskan och tittade på det. Nästa timme var det svenska. Eller, egentligen hade den timmen redan börjat, men eftersom jag var tvungen att lyssna på Alberts mattekurs-omtagningsbabbel så blev jag sen till timmen. Jag hade i alla fall en ursäkt, vilket inte hände så ofta. Svenskaklassrummet låg på tredje våningen vilket betydde at det fanns en helmassa trappor att gå i. När ingen såg, brukade jag åka i invalidhissen, vilket jag också passade på att göra nu. Hissen var seg och var förmodligen parkerad högst upp eftersom jag blev tvungen att vänta på den efter att ha tryckt på knappen.

        Nadja, eller vad hon hette kom gående i korridoren och var på väg mot trapporna. Förmodligen hade också hon svenska.

        ”Om du tar trapporna kommer du förmodligen senare än mig till timmen”, sa jag där jag stod lutad med sidan mot hissdörren. Tjejen tittade upp och drog ur hörlurarna ur öronen.

        ”Va?” frågade hon och tittade förvirrat på mig.

        ”Jag sa att om du tar trapporna så blir du förmodligen senare än mig till timmen”, upprepade jag och hörde hur hissen parkerade väl nere på bottenvåningen. Jag drog upp hissdörren. Tjejen stod fortfarande och såg förvirrad ut.

        ”Kommer du?” frågade jag och försökte få någon reaktion från henne. Tjejen kastade en hastig blick uppåt trappan och bestämde sig tydligen för att min idé var den smartaste. Hon gick in i hissen och jag stängde dörren bakom oss för att sedan trycka på knapp 3 som stod för tredje våningen.

        ”Du vet väl att det är förbjudet att åka i invalidhissen?” frågade hon lite oroat.

        ”Jag vet, men jag är ju invalid”, sa jag och tryckte ett pekfinger mot huvudet. ”Annars skulle jag ju inte bli tvungen att gå om matte.” Tjejen skrattade åt mig.

        ”Jag antar att du har rätt”, sa hon och strök en hårslinga bakom örat.

        Ylva, vår svenskalärare såg knappast när tjejen och jag smög in klassrummet och satte oss. Hon hade fullt upp med att dela ut papper och försöka få igång OH-apparaten. En som däreomt lade märke till oss var såklart Fille.

        ”Wille och Nadja är seeeena! Ylva! Vad får dom för straff? Släng ut dem genom fönstret!” härjade Fille och skrattade. Han fick med sig en del skratt från resten av klassen, men hans skämt började vara ute.

        ”Kanske Pippi själv kan flyga ut genom fönstret”, sa jag och satte mig ner vid en pulpet bakom Fille.

        ”Käften”, sa Fille och försökte slå till mig men jag hann vippa stolen lite bakåt för att han skulle missa. Jag skrockade.

        ”Tyst nu killar”, försökte Ylva. ”Philip som inte gör någon nytta kan komma hit och hjälpa mig med OH-apparaten, så att vi kan börja lektionen.” Fille suckade och masade sig iväg till främre klassrummet och jag skrattade. Jag skulle nog bli tvungen att lära Fille lite vett och etikett om hur man jävlas diskret.

Jag rusade de sista metrarna till skoldörren och slet upp den. Morgonsamlingen hade ännu inte börjat, vilket var väldigt tur. Jag hade lyckats komma i tid. Jag slet av mig jackan och gick mot gymnastiksalen. Hur trodde Sarah och Lovisa att jag skulle hitta dem i den här horden av människor? Jag såg ett par vinkande händer och antog automatiskt att det var dem. Jag gick fram och såg ett illrött hår och ett par gula byxor. Jepp, det var dem, vilket var tur och besparade mig en veckas känsla av pinsamhet.
        Morgonsamlingen var likadan som alla år. Rektorn pratade lite, en utomstående pratde lite och våra lärare presenterade sig. Sedan drog vi alla iväg till våra klassrum. Vår föreståndare, känd bland eleverna som doktor Alban, delade ut de vanliga pappren som brukar delas ut på den första skoldagen. Pojkarna roade sig med att vika pappren till flygplan och vi noterade alla att William konstigt nog var på plats, trots att vi nyss hade börjat lektionen. Jag brukade vara sen, men den killen tog nog priset.
        Egentligen behövde man inte vara särskilt uppmärksam på Albans lektioner. För det mesta pratade han om ”de gamla goda dagarna” då datorer inte fanns och barnen var ute och lekte i stället för att sitta och dega vid en skärm. Idag var musikspelarna hans offer.
        ”Tänk de där M3P – M33-spelarna eller vad de nu heter. De bara förstör ju hörseln! Det ser man ju på er, inte en enda av er hör vad jag säger!” För att kontra lite drog jag fram min iPod. Den var lila och den var min ögonsten. Som tur var dolde mitt halvlånga, mörkblonda hår hörlurarna, så ingen såg vad jag sysslade med.
        Jag försjönk in i en dvala medan läraren malde på och jag föreställde mig att jag stod på en scen. Musiken gjorde att rörelser började formas ur min kropp och jag dansade för allt vad jag var värd. Jag hade dansat sedan jag var liten och det var min stora passion. Innerst inne drömde jag om att bli professionell dansare och koreograf, men det kunde jag inte nämna för mina perfekta advokatsföräldrar.
        Någonting slog emot mitt huvud och jag väcktes ur min dagdröm. Jag vände mig om och såg Fille skratta. Pappret på golvet bara skrek att jag skulle ta upp det och slänga tillbaka det. Lovisa, som satt bakom mig i fönsterraden, såg vad jag tänkte göra.
        ”Nadde, kom igen, gör det inte. Du bara gör det som Fille vill att du ska göra.”  
        ”Men.” försökte jag protestera. ”Jaja.”
        Jag gav upp direkt. Det är ingen idé att försöka säga emot Lovisa. Hennes envishet slår min med hästlängder. Jag tog i stället upp pappret och vecklade ut det. ”Matti är gay” stod det på det. Det var ju moget skrivet och jag insåg att Lovisa hade haft rätt.
        Plötsligt ringde det ut och jag steg upp, lättad över att få slippa Alban en stund. Min glädje räckte inte länge.
        ”William och Nadine, kan jag få prata med er en stund?”
        Jag vände blicken mot William, som inte verkade förvånad. Jag däremot, började tänka igenom hela min gymnasiekarriär. Vad hade jag gjort? Svaret kom ganska snabbt.
        ”Ni har båda fått underkänt i den obligatoriska kursen i matte. Jag vet att ni går estetiska och matematik kanske inte är ert starkaste ämne, men ni måste ändå klara kursen. Jag har pratat med Martin, er mattelärare, och han sa att ni gärna får gå om kursen med ettorna”.
        Jag och William tittade skrämt på varandra. Att bli tvungen att gå med ettorna skulle vara ett öde värre än döden.
        ”Är det, det enda alternativet?” frågade jag.
        ”Antingen det eller att ni går på skild stödundervisning efter skolan.”
        ”Stöd efter skolan” sade jag och William i kör. 
        Den första skoldagen började ju bra. Det första jag gjorde var att gå med på att stanna i skolan en timme extra i veckan.
        När sa vi att det var sommarlov?

Parkeringen var överfull av bilar och motorcyklar, men på något sätt krånglade jag mig in i en överfull parkeringsruta. Jag drog av mig hjälmen och och rufsade med en hand om mitt kolsvarta hår som hade börjat blandat sig med den mörkbruna utväxten som var min riktiga hårfärg. Jag tog med mig hjälmen under armen och började vandra över parkeringen mot den stora gula stenbyggnaden. Det hade säkert ringt in för mer än fem minuter sedan.
        Innanför skoldörrarna hörde jag prat från gymnastiksalen. Det var förmodligen den traditionella morgonsamlingen för ett nytt skolår som försegick i salen. Jag tyckte inte att det var någon idé att gå dit och lyssna, utan gick genast till vårt klassrum, där klassen förmodligen skulle samlas efter morgonsamlingen. Klassrumsdörren var öppen och jag gick in och satte mig längst bak vid en slumpmässigt vald pulpet. Jag lutade mig över pulpeten för att lägga huvudet mot den svala och hårda träytan. Jag blundade och lyssnade på de få ljud som hördes runt om mig. Ljudet av folk som pratade ökade plötsligt. Morgonsamlingen var tydligen slut och folk började röra sig mot sina klassrum.
        Såklart var Philip först med att komma in i klassrummet efter mig. ”Fille” eller ”Pippi” - som jag ibland kallade honom när jag var på retande humör – blev något förvånad av att se mig sitta där färdigt på plats i klassrummet.
        ”Jasså du ändrar på dina traditioner ser jag”, sa han och dängde ner sin skolväska på pulpeten bredvid mig för att sedan sätta sig vid den.
        ”Orka gå på morgonsamlingen”, sa jag och lade ner mitt huvud igen mot armarna och blundade.
        ”Du brukar ju vara minst 15 minuter sen från första lektionen. Nu är du ju i tid. Har det hänt nåt? Är du sjuk?” frågade Fille och petade på min arm ett finger.
        ”Lägg av, jag bryter mina traditioner om jag vill”, muttrade jag som svar. Fille bara skrattade.
        Resten av klassen letade sig in i klassrummet med en massa ståhej och babblande som påminde om ett hundratal människor, trots att detta bara var en klass med ca 20 elever. Vår klassföreståndare för klass 2A var Albert Oloffson, också känd som skolans historialärare och skolans bortkomna lilla Einstein. Mellan eleverna så kallades han doktor Alban, vilket förorsakade mycket skratt då och då.
        ”Jasså William har lärt sig att passa tiden nu”, konstaterade Albert.
        ”Jepp, så är nog fallet doktor Alban”, sa jag och flinade brett mot honom.
        Detta gjorde att ett litet fnissanfall utbröts bland eleverna. Albert verkade dock inte ha hört vad som var så roligt i det jag sagt utan började genast informera oss om det komna skolåret. Han delade ut lapp efter lapp vilka jag och Fille vek till flygplan efter flygplan.
        ”Men killar, försök att ta vara på dessa lappar”, försökte Albert säga, men blev överröstad av skratt och pladdrande.
        ”Här kommer ett flygplan lastat med ett föräldramöte!” ropade Fille och kastade iväg ett flygplan som seglade fint över klassen och landade mitt framför näsan på Albert som blev högröd i ansiktet. Han kunde dock inte bli sur på oss utan lade på ett fegt smile. Fille skulle nog alltid vara den som aldrig riktigt kom ut ur högstadieåldern. Han hade nog tagit med sig en del av den tiden in i sitt gymnasieliv. Men det var ju ändå ganska lika roligt att se hur lärarna blev på gott humör av Filles barnslighet som också ibland drog med mig in i leken. Kanske skulle det bli ett lyckat skolår i alla fall.

Jag var förvånansvärt morgonpigg den här morgonen. Jag var oftast den som klampade in i köket och muttrade fram ett ”mh” som skulle föreställa ett hej. Att vara pigg på morgnarna var inte direkt någonting jag värdesatte och min hjärna började inte fungera normalt förrän efter lunch.
        Sedan tidernas begynnelse, eller åtminstone så länge jag har gått i skolan, hade jag alltid varit fruktansvärt morgonpigg på den första skoldagen. Kanske var ångesten så stor att jag tvingas vakna tidigt eller så tyckte jag innerst inne om skolan. Nej, det sistnämnda kunde absolut inte vara anledningen. Särskilt inte när jag idag när jag skulle börja mitt andra år i gymnasiet. Gymnasiestudierna var mina föräldrars önskan. Efter att jag hade klarat av högstadiet mycket bra med minsta möjliga ansträngning, var de helt övertygade om att jag absolut skulle klara av gymnasiet lika lätt. Jag undrade om de visste att jag fick underkänt på matteprovet i fjol.
        ”Jim, upp med dig!” hörde jag mamma ropa från övre våningen. Tydligen var min lillebror inte lika välsignad som jag när det gällde morgonpiggheten idag.
        ”Nadine, är du uppe redan?” pappa lät förvånad när han kom in i köket.
        ”Japp. Du låter förvånad? Vet du inte om att det är första skoldagen eller?”
        ”Ja, just det. Nåja, det förklarar ju saken”. Pappa kunde vara lite glömsk ibland. Det måste vara flinten som gjorde att han glömde bort saker och ting. Ju mer hår han tappade desto mer glömde han bort.
        Jag tittade på klockan som visade 08.14. Om 16 minuter skulle skolan börja och det skulle ta cirka en kvart att gå dit. Mina föräldrar tyckte att motorcyklar var farliga, därför hade jag ingen sådan och just därför var jag dömd till att komma för sent varje morgon. Man kunde undra varför mina föräldrar inte kunde skjutsa mig? De tyckte att jag är för lat.
        Med en suck tog jag min skolväska, drog på mig skorna och gick ut. Som tur var hade det inte regnat under natten och mina nya fake-converse skor behövde därmed inte lida. And now it starts again. När är det sommarlov?

”Neeej!” vrålade det i mitt huvud när väckarklockan ringde på måndagsmorgonen. Detta var en fasansfull morgon, en oväntad, en domedag, en ”nej”-vrålande och motsträvig... vad var det jag tänkte över nu igen. Ja just det; detta var en jävlig morgon. Jag drog täcket över huvudet och försökte desperat stänga ute ljudet från den outhärdiga klockan.
        ”Är det inte smartare att bara trycka på av-knappen?” hörde jag mamma fråga dovt någonstans utanför mitt skydd.
        Väckarklockan slutade ringa. Mamma måste ha stängt av den. Jag drog täcket av huvudet och tittade med halvblinda ögon mot ljuset och mamma.
        "Se inte så sur ut. Försök att nudda marken med rätt fot först, så du inte får en dålig dag”, sa hon och flinade för att sedan försvinna ut ur mitt rum.
        ”Se inte så sur ut... blablabla”, muttrade jag för mig själv och härmade hennes ord. Hon behövde ju inte släpa sig till skolan i flera år till, som jag.
        Jag var rätt säker på att detta år skulle bli oerhört tröttsamt och tråkigt. Varför hade jag börjat i ett gymnasium? Varför började jag inte bara med att gräva en grav åt mig själv som jag kunde ha lagt mig ner i efteråt. Det skulle ha varit så mycket lättare och mindre problematiskt.
        Med inte så stora problem tog jag mig förbi morgonen och ögongnuggandet ganska fort. När jag kom in i garaget stod motorcykeln och väntade. Jag kunde nästan – men bara nästan – se hur glad den var för att få komma iväg, alltså motorcykeln, absolut inte jag.
        ”William! Glöm inte den här!” hörde jag mamma ropa där hon kom springandes med min väska i högsta hugg, vilket påminde mig om vart jag var på väg, till skolan.
        Det fanns två vägar jag kunde välja för att komma till skolan. En kort och en lång. Såklart kändes den långa så mycket bättre än den korta, men den orsakade också min sena ankomst.