”Ludde, ner! Jädra hårboll, sluta hoppa.” Jag gjorde allt för att få Ludde att sluta hoppa på Wille. Jag drog i kopplet, jag beordrade honom att sluta men ingenting verkade fungera. Varför måste Ludde vara så himla sällskaplig?

Jag blev inte förvånad över att se Wille på Mackan. Jag brukar se honom sitta här varje kväll när jag är ute med Ludde på hans kvällspromenad. Däremot blev jag förvånad över hans reaktion när han såg Ludde. Hela Willes kroppsspråk skrek ”TA BORT DEN DÄR VARELSEN!” Han höll ett krampaktigt tag om kaffekoppen, ryggade tillbaka och kröp ihop med axlarna. När han sedan lyckades spilla kaffet över sig kunde jag inte hålla tillbaka ett skratt.

”Älskar?! Som mat kanske i så fall...” sade Wille.

”Typ. Kanske så som en råtta älskar ost eller koalor älskar eukalyptus. Ludde är en sällskaplig hårboll helt enkelt.” Med stapplande förmåga försökte jag förklara Luddes beteende, trots att det var onödigt. Ludde är en hund, hundar beter sig på ett visst sätt helt enkelt.

”Ja-a. Så blev det med kaffet den här gången då. Du är skyldig mig kaffe, byrackan där gjorde så att jag spillde.” sade han och pekade med ett darrigt finger på Ludde, som nu stod fastknuten vid cykelstället.

”Är du säker på att det där håller?” fortsatte han och nickade mot cykelstället. ”Vi vill ju inte att fler incidenter med kaffe händer, eller hur?”

”Jadå, jag är säker. Är du så rädd?”

”För hundar eller för incidenter?”

”Haha. Ludde är snäll, han biter inte.” Det var svårt för mig att tro att någon kunde skrämmas av Ludde. Han var den snällaste hunden i världen. Fast såklart, alla hundägare i världen säger troligtvis samma sak. Ludde skällde plötsligt till. Säkert hade han sett en fågel eller någonting liknande.

”O-h kej. Nu ska jag dra. Vi syns väl.”

”Hejdå.” svarade jag och tittade nyfiket på hur Wille skulle klara av att komma till sin motorcykel, som var parkerad på andra sidan cykelstället. Han var alltså tvungen att gå förbi Ludde. Han tog några tveksamma steg framåt och gick sedan i en väldigt stor halvcirkel förbi Ludde, ner i en blomrabbat och sedan upp på vägen igen. Ludde skällde igen och det sprätte till i benen på Wille, som hoppade säkert en meter i luften. Det här var underhållning på högsta nivå!

Jag gick in till Mackan och såg att Rickard arbetade där i kväll. Sablar. Jag som hade hoppats slippa honom. Rickard var två år äldre och hade frågat ut mig på dejt säkert 10 gånger under den senaste månaden. Han var inte ful, egentligen var han ganska snygg med sitt blonda, slingade hår och sina muskler. Tyvärr var han en typisk sport-typ som hellre följde med fotboll än konverserade. Låt oss säga att han inte var min typ.

”Hej Nadine!” hälsade Rickard.

”Hej Rickard.”

”Det gamla vanliga?” frågade han och blinkade. Gamla vanliga? Jag hade en enda gång beställt vanligt kaffe av honom. Med extra mycket mjölk och tre sockerbitar förstås.

”Kaffe med extra mycket mjölk och tre sockerbitar?” sade han och tittade frågande på mig. Jag blev så ställd att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Jag mumlade fram ett jakande svar, betalade och satte kurs mot dörren.

”Eh Nadine?” Vad ville han NU då!?

”Du glömde din plånbok.” Fasen. Jag sprang fram till disken, log ursäktande och fortsatte ut genom dörren. Det där var ju inte pinsamt. Nej, inte alls.