Jag låg på sängen och lyssnade på min nygjorda låtlista när jag hörde att mamma ropade något. Antagligen var det matdags. Jag satte av musiken och gick iväg mot köket. Jo, middagen verkade klar eftersom maten stod på bordet och mamma höll på att ösa upp mat åt Viktor.

Jag satte mig på min vanliga plats vid matbordet och såg att dagstidningen låg på bordet. Eftersom mamma fortfarande höll i sleven till potatismosen - så att jag inte kunde ta mat åt mig ännu - passade jag på att bläddra igenom tidningen. Stefan som tydligen hade kommit hem från sitt proffsiga jobb, kom in i köket och satte sig vid matbordet.

”Hej”, dig har man inte sett än idag”, sa Stefan och pratade antagligen med mig. Jag tittade snabbt upp på Stefan och nickade knappt synligt som hälsning för att sedan vända blicken ner i tidningen igen.

”Hej William”, sa Stefan då min nickning tydligen inte hade fungerat som hälsning.

”Mmm hej..”, mumlade jag med blicken fäst på en tecknad serie.

”William, kan du vara snäll och räcka mig tidningen?” frågade Stefan. Jag kunde se i ögonvrån hans framräckta hand.

”Jag läser...”, mumlade jag.

”Snälla William, kan du ge tidningen till mig?” fortsatte Stefan. Jag lyssnade inte. I alla fall försökte jag att låta bli. Plötsligt knyckte Stefan tidningen mitt framför näsan på mig.

”Jag läste faktiskt!” sa jag och tittade argt på honom.

”Ja, en tecknad serie”, sa Stefan. ”Vet du ens vad dagens huvudnyhet handlade om?”

”Äh, som om jag bryr mig”, sa jag och grep tag om den nu lediga potatismossleven.

”Du borde verkligen försöka visa lite intresse i vad som händer runt omkring dig. Du vet...pengar ramlar inte bara ner i fickorna på dig”, sa Stefan och började bré smör på ett antal knäckebrödsskivor.

”Whatever”, mumlade jag.

”Va sa du?” frågade Stefan och verkade tycka att jag pratade för lågt.

”Äh, inget”, sa jag. Jag visste att om jag inte höll mig i skinnet så skulle ännu ett vardagligt gräl mellan Stefan och mig bryta ut.

”Nehe, men vill du något så kan du väl prata lite högre i fortsättningen. Man kommer inte långt i livet med att mumla”, sa Stefan och tog tag i potatismossleven efter att jag släppt den.

Nu sprack det för mig. Jag hann se i ögonvrån att mamma kastade en orolig blick på oss från det ställe där hon hittils hade stått bredvid Viktor och inte låtsats om något av den ”diskussion” som Stefan och jag förde. Jag puffade ifrån mig tallriken och steg upp med dunder och brak.

”William! Sätt dig!”, försökte mamma halvhjärtat.

”Whatever!” röt jag och gick iväg. Jag kunde höra mitt namn uttalas ett par gånger bakom mig och det traditionella tjafset ekade efter mig. Jag började bli bra på det här. Jag var snabbt ut genom dörren med jackan pådragen, och någon sekund senare satt jag på min motorcykel på väg in mot stan. Jag drog alltid iväg till Café Mackan när jag befann mig i strid med Stefan.

De som jobbade på Caféet började bli van vid att se mig och hade lärt sig att bara le åt mig, eftersom de annars riskerade att få ett fräsande svar.

”En kaffe tack”, sa jag och kastade fram en sedel som jag drog ut ur fickan. Kaffet fick jag snabbt och jag skyndade mig iväg till fönsterbordet längst bort i kafeterian. Jag satte mig med armbågarna på bordet och tryckte pannan mot handflatorna.

Min ilska var alltid den samma, den sprakade upp som en eld och kvävdes sakta bort. Kaffet påskyndade kvävandet och jag kunde snart tänka klart igen utan att se rött.

Jag behövde frisk luft. Jag tog med mig min halvfulla pappersmugg mot utgången och öppnade dörren.

Jag hann knappt reagera någonting alls innan jag blev överfallen av en stor ljus hårboll med huggtänder och gläfsanden. Någon drog och slet i monstret för att få det att sluta med att försöka attackera mig. Kaffet stjälpte jag över mig själv så att det rann nerför min svarta läderjacka och ner över mina jeans.

”Vafan!”, kläckte jag ur mig och fick sedan tillbaka kontrollen över situationen. Nadine stod och höll i halsbandet på det stora läskiga odjuret till hund. Hon flinade förlåtande tvingade hunden att sätta sig.

”Förlåt!” sa hon samtidigt som hon knöt fast monstret i cykelställningen som om hon trodde att det skulle hålla det på plats. ”Han älskar människor och speciellt nya som han inte har sett tidigare.”

”Älskar?! Som mat kanske i så fall...”, sa jag och kastade den tomma pappersmuggen i en närliggande skräptunna.