Under natten vaknade jag flera gånger av samma mardröm. Det var alltid det samma hundliknande monstret som jagade mig. Stor som en häst var den pluss att den hette Stefan, vilket passade ganska bra måste jag medge. Monstret kunde tala och kastade en massa dumma kommentarer efter mig samtidigt som det jagade mig där jag körde runt stan med min motorcykel för att komma undan.

Fjärde gången jag vaknade blev jag rejält skrämd och trodde att drömmen hade blivit verklighet, då jag kunde höra hundskall fastän jag var rätt så säker på att jag var vaken. Jag kom sedan på att det bara var grannens shäfer som antagligen trodde att den hade blivit en tupp då den behövde väcka mig halv 6 på morgonen. Smart som jag var, märkte jag ockå att jag hade glömt att stänga fönstret. Inte underligt att jag hade vaknat.

Svettig och mumieaktig klev jag upp ur sängen och letade mig fram som en sömngångare till fönstret för att stänga det. Mina kisande ögon reagerade på hur ljust det hade blivit ute och jag drog ner rullgardinen som jag tydligen också hade glömt bort att existerade. När jag äntligen lade mig ner under täcket igen kände jag mig plötligt helt klarvaken. Jag vred mig några gånger och försökte finna en perfekt sovställning, men jag var tvungen att ge upp.

Istället tassade jag iväg till badrummet för att ta mig en svalkande dusch. Efter duschen kastade jag en hastig blick på min vattentäta armbandsklocka som jag alltid hade på mig. Klockan var 6 och en idiotisk uppfinning, kom jag fram till.

Rastlös smög jag förbi mammas och skitstövelns rum för att lägga mig ner i vardagsrumssoffan och titta på tv. Jag var snabb på volymknappen och tog av allt ljud för att inte väcka de andra. Jag fick nöja mig med att läsa undertexten – om det fanns någon – eller tyda mimiken. Efter att ha bläddrat igenom alla kanaler lämnade jag att titta på en amerikans talkshow, där de babblade och babblade och babblade och...

”Ligger du här?! Du borde väl vara i skolan nu?”

Jag spärrade upp ögonen och såg mammas ansikte som stirrade ner på mig med en frågande min. Hennes min tydde på att jag hade somnat i soffan och någon halv sekund senare fattade jag att jag ännu en morgon hade försenat mig till skolan. Jag flög snabbt upp som en skrämd fågel och rusade till mitt rum.

”Var är den förbannade väskan?!”, vrålade jag och yrade runt bland oredan som jag skapade på samma gång.

”Här är den!” ropade mamma ifrån köket. ”Har du ens hunnit äta?” frågade mamma när jag kom inrusandes i köket.

”Öhh? Va? Nä, men jag tar det någon annan gång...” Mitt svar var kanske inte det bästa, men det räckte för att svara på frågan.

Klockan var kvart före 10 när jag rusade upp för trappan till svenska-rummet. Idag föredrog jag trappan, då jag kände på mig att jag sprang fortare än vad hissen åkte. När jag kom fram till dörren till svenskarummet hörde jag att Ylva höll på att dela ut läxa tills imorgon. Det kanske var lika bra att skippa att ens gå in dit, jag skulle väl bara skämma ut mig och dessutom skulle Fille bara få en orsak att hacka ner på mig, trots att det alltid bara var ett bevis på hans barnslighet. Jag ställde mig mot en vägg och väntade utanför klassrummet.

Timmen slutade och eleverna kom ut i en lång rad. Matti kom ut först och tittade storögt på mig.

”Jasså, du vågade dig hit? Ylva kommer att ge dig stryk”, sa han och gick vidare när jag inte sa något. De flesta andra elever som kom ut ur klassrummet bara skrattade när de såg mig. Jag såg väl antagligen rolig ut.

Nadja...Nadi... Ja, i alla fall... hon stannade framför mig och smilade.

”Någon orsak?” frågade hon.

”Din jävla hund har jagat mig hela natten...”, muttrade jag utan att titta på henne. Jag kunde höra henne skratta. Jag såg Fille komma ut och gick emot honom och lämnade tjejen, som sedan försvann någonstans i folkmängden.

”Heeej grabben!” Fille höjde handflatan och jag slog till den med min, sedan fortsatte vi av gammal vana med att göra vår lilla serie med olika handskakningar. Traditionellt, inget man ifrågasatte.

”Så, du tänker slå ditt rekord i år?”, frågade Fille.

”Vi får väl se”, sa jag. ”Säkert blir det väl till det om alla nätter ska vara lika jävliga.”

Vi gick skrattande vidare mot nästa klassrum där vi hade nästa lektion. Eller, dagens första lektion för min del.