En massa surr. Det var det ljud som mina öron uppfattade. Jag hade tydligen slumrat till i en vardagsrumsstol. Jag öppnade ögonen och såg en massa folk som fortfarande drack, skrattade, babbalade, ropade och festade loss. Jag kände mig något styv i nacken då jag tydligen hade legat halvkrokig en längre stund.

        En grötande känsla i magen berättade för mig att jag inte mådde speciellt bra. Jag kände hur illamåendet bubblade inom mig och jag lade handen för munnen för att hålla tillbaka det som möjligtvis ville upp.

        Sarah kom flängandes och stannade vid mig.

        ”Wille, hur mår du egentligen?” frågade hon och såg med sina valpögon på mig. ”Du ser grön ut i ansiktet!”

        När hade hon börjat tala med mig? Jag var helt förvirrad.

        ”Kom, vi går ut”, sa hon och drog i min ena slappa arm. Idén var ändå rätt så bra, så jag gav med mig och följde med henne mot farstun.

        I förbifarten såg jag Andreas – en kille från klassen – visa tummen upp åt mig och smila.

        Misstolkade jag eller hade jag varit med Sarah tidigare denna kväll?

        En WC-skylt! Jag drog min hand ur Sarahs hand och drog upp dörren till badrummet. Jag kastade mig ner vid toaletten och hällde ur mig en stor del av det jag innehöll.

        Sarah stängde WC-dörren bakom oss. I ögonvrån såg jag hur hon stod och höll för näsan. När jag äntligen hade slutat kasta upp för en stund drog jag in några djupa andetag. Sarah höll fram en pappersbit åt mig som jag tog emot och torkade av min näsa och mun med. Mycket hann jag inte göra innan ännu ett anfall från min mage tryckte sig upp genom min hals. Det här skulle nog ta livet av mig.

        ”Här!”, sa Sarah och räckte mig ännu en pappersbit. Jag tog inte emot den utan istället tog jag tag i pappersrullen som hängde på väggen och drog en lång pappersrämsa av den för att sedan torka mig runt munnen och snyta mig.

        ”Vill du att jag ska hämta något?” frågade Sarah.

        ”Nej, tack”, sa jag. ”Kan du snälla gå?” Jag försökte verkligen låta snäll även om jag lät ganska sur.

        ”Okej, men säg till om du vill något. Okej?”, mumlade Sarah och backade tveksamt mot dörren med en orolig blick på mig.

        ”Mmm”, svarade jag utan att titta på henne. Vad fan var det med henne då? Varför hängde hon efter mig?

        Efter en halvtimme i badrummet gav jag upp med att sitta och stirra i toaletten. Jag reste mig försiktigt upp och stödde mig på handfatet. Jag tvättade av ansiktet och tittade mig i spegeln. Ögonen var blodsprängda och jag såg ganska borta ut. Jag kände inte igen mig även om det var mig själv jag stod och stirrade på. Jag fortsatte att skölja av ansiktet med ljummet vatten i hopp om att känna igen mig nästa gång när jag tittade mig i spegeln.

        Badrumsdörren drogs hastigt upp och Nadine(?) stod i dörröppningen.

        ”Oj förlåt!”, sa hon när hon såg mig stå och tvätta ansiktet.

        ”Nä, det gör inget”, hann jag hastigt kasta ur mig då hon var påväg att stänga dörren igen. ”Jag ska just gå.”

        Hon lutade sig mot dörrkarmen för att vänta.

        ”Du har haft bättre dagar, ser jag”, sa hon och flinade.

        ”Absolut”, sa jag och torkade av mitt våta ansikte med wc-papper som jag sedan kastade i toaletten. Jag drog i spolhandtaget för kanske tionde gången.

        ”Just ja...jo Sarah väntar på dig i köket. Hon sa att jag skulle hälsa det åt dig om jag såg dig”, sa Nadine.

        ”Jaha..?”

        ”Har du glömt?” Nadine tittade frågande på mig.

        ”Vadå?”

        ”Haha! Du har glömt!”, skrattade Nadine.

        ”Jag har då inte glömt något”, sa jag och tänkte efter. Inte kunde jag veta om jag ljög eller inte eftersom jag inte var riktigt säker på vad jag hade gjort under kvällen.

        ”Du skulle bara veta”, sa Nadine skrattande och puffade ut mig för att sedan låsa in sig i badrummet.

        Jag kände mig tom i huvudet. Hade jag råkat hälla ut mitt hjärninnehåll också eller?

        Jag kände inget behov av att gå till köket där Sarah befann sig enligt Nadine, utan istället gick jag ut för att få frisk luft.

        När festen var över stannade jag kvar hos Fille. Jag ville inte gå hem och visa mig för mamma och Stefan i det tillståndet som jag var i nu. Stefan skulle väl slänga ut mig i alla fall, så då var det ju lika bra att stanna kvar över natten. Jag kunde knappt sova någonting alls på hela natten då jag var illa tvungen att springa av och an till toan, då illamåendet kom och gick.

        Vid 10 tiden på Söndagsmorgonen gick jag hem. Jag lämnade en lapp åt Fille på matbordet där jag hade skrivit något om att jag inte ville väcka honom och att jag ändå inte kunde sova, så att det var lika bra att gå hem.

        Den friska luften utomhus rensade mitt huvud och jag kände mig starkare igen, men tyvärr kunde inte luften brotta ner illamåendet. Bakom någon buske eller över ett lågt staket kastade jag upp då och då. Jag var egentligen en idiot som valde att gå hem, men hellre det än att ringa hem efter skjuts.

        Förstås skulle illamåendet skjuta i höjden precis när jag steg in i farstun till vårt hus. Jag kräktes på farstumattan och FÖRSTÅS skulle Stefan dyka upp. Han blev helt röd i ansiktet och började härja med mig, men det var inte så farligt. Jag hade hört hans ramsor tidigare, så jag behöver bara se efter så inte han också fick sig en skur som farstumattan.

        Mamma hörde förstås vad Stefan stod och härjade, och kom springandes.

        ”Men kära nån!”, var det första hon kläckte ur sig.

        ”Ja, jag säger då det. Grabben har ju inget vett alls”, sa Stefan där han stod med armarna i kors.

        ”Han kanske inte har något vett alls, men nu får du då ändå ge dig Stefan! Du ser ju att han inte mår bra! Gå och härja någon annanstans!”, röt mamma. Jag kunde inte låta bli att le inom mig. Det var så sällan som mamma försvarade min sida.

        Stefan tystnade och gick skamset iväg. HA! Där fick han då allt så han teg! Kanske detta var min nya hobby? I alla fall skulle jag tänka på saken.