Medan Fille försökte hjälpa stackars Ylva framme i klassrummet vände sig Sarah mot mig.
        "Vad ville Alban?"
        "Minns du när jag fick underkänt i matte?" Sarah nickade. "Jag måste ha stödundervisning."
        "Var kommer Wille in i bilden?" Jag visste att det var det som hon egentligen ville veta. Sarah har en secret crush på Wille, men försöker hålla det så hemligt som möjligt. Därför låtsas jag och Lovisa som ingenting. Egentligen tror jag att enda personen i klassen som inte vet det är Wille själv.
        "Wille fick också underkänt i matte. Vi ska ha stödundervisning varje måndag efter skolan" Sedan hann jag inte säga någonting mer innan Ylva förtjust klappade i händerna.
        "En applåd åt Philip som lyckades få igång den här apparaten!" Enstaka klapp hördes, men ingen var riktigt pigg på att ge Philip applåder. Alla visste att Fille ändå var den minst tekniska personen i klassen, därför tog det så länge innan de fick igång det. Tydligen hade OH-apparaten inte ens varit kopplad till eluttaget.

        Efter lektionen kom Fille fram till mig.
        ”Du, inte råkar du ha det där gay-pappret eller något? Tydligen stod hela mitt schema på det pappret.”
        ”Tyvärr, jag lämnade det bara på fönsterbrädan i klassrummet.” Det var typiskt Fille att slarva bort sina papper sådär, speciellt på första skoldagen.
        ”Sablar. Måste väl gå till Alban och fråga då.” Han vände på klacken och stegade iväg. Resten av dagen gick relativt snabbt och efter skolan skulle Martin, Wille och jag ha ett kort möte angående stödundervisningen.

        ”Ja ni, ungar. Ni ville inte vara med på ettornas lektioner?” frågade Martin. Wille småskrattade medan jag bara stirrade på vår småtokiga lärare.”Okej, jag tolkar det där som ett nej. Måndagar efter skolan kommer ni ha en timmes stödundervisning med mig. Ni kommer också att få inlämningsuppgifter, som ni kommer att få göra tillsammans, och då menar jag inte att en av er gör allt.” Han tittade menande på Wille. ”Ni får själva komma överens om hur ni ska gå till väga för att göra uppgifterna, men jag föreslår att ni träffas någon gång i veckan och gör alla uppgifter ni blivit tilldelade. Är det någonting som är oklart?” Wille skakade på huvudet och jag följde hans exempel.”Bra, då syns vi på måndag!”

        Vi sa hej då åt Martin och stegade ut ur klassrummet.

        ”Du..” ”Vi kan..” började jag och Wille samtidigt. Han brast ut i skratt och jag kände hur jag rodnaden spred sig över mina kinder.
        "Vi kan väl komma överens om hur vi ska göra nästa vecka eller något." fortsatte jag.
        "Håller med. Det är väl kanske inte så bråttom, speciellt när vi bara är två." sade han.
        "Precis. Men vi syns väl typ." Han nickade och gick iväg åt sitt håll medan jag vände mig mot gymnastiksalen.Danskursen skulle börja om fem minuter och jag hade inte ens förberett den. Att vara koreograf är inte det enklaste, men gruppen består av flickor i 13-14 årsåldern som är väldigt duktiga, så det är egentligen inte så tungt. Gruppen hade redan samlats, så jag sprang snabbt och bytte om.
        "Okej flickor, minns ni vad vi gjorde förra gången?" frågade jag. Några nickade och jag satte igång att upprepa dansstegen som jag hade lärt dem förra gången. "Det här är livet" var det sista jag tänkte innan jag helt och fullt fokuserade mig på gruppen och dansen.