Jag rusade de sista metrarna till skoldörren och slet upp den. Morgonsamlingen hade ännu inte börjat, vilket var väldigt tur. Jag hade lyckats komma i tid. Jag slet av mig jackan och gick mot gymnastiksalen. Hur trodde Sarah och Lovisa att jag skulle hitta dem i den här horden av människor? Jag såg ett par vinkande händer och antog automatiskt att det var dem. Jag gick fram och såg ett illrött hår och ett par gula byxor. Jepp, det var dem, vilket var tur och besparade mig en veckas känsla av pinsamhet.
        Morgonsamlingen var likadan som alla år. Rektorn pratade lite, en utomstående pratde lite och våra lärare presenterade sig. Sedan drog vi alla iväg till våra klassrum. Vår föreståndare, känd bland eleverna som doktor Alban, delade ut de vanliga pappren som brukar delas ut på den första skoldagen. Pojkarna roade sig med att vika pappren till flygplan och vi noterade alla att William konstigt nog var på plats, trots att vi nyss hade börjat lektionen. Jag brukade vara sen, men den killen tog nog priset.
        Egentligen behövde man inte vara särskilt uppmärksam på Albans lektioner. För det mesta pratade han om ”de gamla goda dagarna” då datorer inte fanns och barnen var ute och lekte i stället för att sitta och dega vid en skärm. Idag var musikspelarna hans offer.
        ”Tänk de där M3P – M33-spelarna eller vad de nu heter. De bara förstör ju hörseln! Det ser man ju på er, inte en enda av er hör vad jag säger!” För att kontra lite drog jag fram min iPod. Den var lila och den var min ögonsten. Som tur var dolde mitt halvlånga, mörkblonda hår hörlurarna, så ingen såg vad jag sysslade med.
        Jag försjönk in i en dvala medan läraren malde på och jag föreställde mig att jag stod på en scen. Musiken gjorde att rörelser började formas ur min kropp och jag dansade för allt vad jag var värd. Jag hade dansat sedan jag var liten och det var min stora passion. Innerst inne drömde jag om att bli professionell dansare och koreograf, men det kunde jag inte nämna för mina perfekta advokatsföräldrar.
        Någonting slog emot mitt huvud och jag väcktes ur min dagdröm. Jag vände mig om och såg Fille skratta. Pappret på golvet bara skrek att jag skulle ta upp det och slänga tillbaka det. Lovisa, som satt bakom mig i fönsterraden, såg vad jag tänkte göra.
        ”Nadde, kom igen, gör det inte. Du bara gör det som Fille vill att du ska göra.”  
        ”Men.” försökte jag protestera. ”Jaja.”
        Jag gav upp direkt. Det är ingen idé att försöka säga emot Lovisa. Hennes envishet slår min med hästlängder. Jag tog i stället upp pappret och vecklade ut det. ”Matti är gay” stod det på det. Det var ju moget skrivet och jag insåg att Lovisa hade haft rätt.
        Plötsligt ringde det ut och jag steg upp, lättad över att få slippa Alban en stund. Min glädje räckte inte länge.
        ”William och Nadine, kan jag få prata med er en stund?”
        Jag vände blicken mot William, som inte verkade förvånad. Jag däremot, började tänka igenom hela min gymnasiekarriär. Vad hade jag gjort? Svaret kom ganska snabbt.
        ”Ni har båda fått underkänt i den obligatoriska kursen i matte. Jag vet att ni går estetiska och matematik kanske inte är ert starkaste ämne, men ni måste ändå klara kursen. Jag har pratat med Martin, er mattelärare, och han sa att ni gärna får gå om kursen med ettorna”.
        Jag och William tittade skrämt på varandra. Att bli tvungen att gå med ettorna skulle vara ett öde värre än döden.
        ”Är det, det enda alternativet?” frågade jag.
        ”Antingen det eller att ni går på skild stödundervisning efter skolan.”
        ”Stöd efter skolan” sade jag och William i kör. 
        Den första skoldagen började ju bra. Det första jag gjorde var att gå med på att stanna i skolan en timme extra i veckan.
        När sa vi att det var sommarlov?