Parkeringen var överfull av bilar och motorcyklar, men på något sätt krånglade jag mig in i en överfull parkeringsruta. Jag drog av mig hjälmen och och rufsade med en hand om mitt kolsvarta hår som hade börjat blandat sig med den mörkbruna utväxten som var min riktiga hårfärg. Jag tog med mig hjälmen under armen och började vandra över parkeringen mot den stora gula stenbyggnaden. Det hade säkert ringt in för mer än fem minuter sedan.
        Innanför skoldörrarna hörde jag prat från gymnastiksalen. Det var förmodligen den traditionella morgonsamlingen för ett nytt skolår som försegick i salen. Jag tyckte inte att det var någon idé att gå dit och lyssna, utan gick genast till vårt klassrum, där klassen förmodligen skulle samlas efter morgonsamlingen. Klassrumsdörren var öppen och jag gick in och satte mig längst bak vid en slumpmässigt vald pulpet. Jag lutade mig över pulpeten för att lägga huvudet mot den svala och hårda träytan. Jag blundade och lyssnade på de få ljud som hördes runt om mig. Ljudet av folk som pratade ökade plötsligt. Morgonsamlingen var tydligen slut och folk började röra sig mot sina klassrum.
        Såklart var Philip först med att komma in i klassrummet efter mig. ”Fille” eller ”Pippi” - som jag ibland kallade honom när jag var på retande humör – blev något förvånad av att se mig sitta där färdigt på plats i klassrummet.
        ”Jasså du ändrar på dina traditioner ser jag”, sa han och dängde ner sin skolväska på pulpeten bredvid mig för att sedan sätta sig vid den.
        ”Orka gå på morgonsamlingen”, sa jag och lade ner mitt huvud igen mot armarna och blundade.
        ”Du brukar ju vara minst 15 minuter sen från första lektionen. Nu är du ju i tid. Har det hänt nåt? Är du sjuk?” frågade Fille och petade på min arm ett finger.
        ”Lägg av, jag bryter mina traditioner om jag vill”, muttrade jag som svar. Fille bara skrattade.
        Resten av klassen letade sig in i klassrummet med en massa ståhej och babblande som påminde om ett hundratal människor, trots att detta bara var en klass med ca 20 elever. Vår klassföreståndare för klass 2A var Albert Oloffson, också känd som skolans historialärare och skolans bortkomna lilla Einstein. Mellan eleverna så kallades han doktor Alban, vilket förorsakade mycket skratt då och då.
        ”Jasså William har lärt sig att passa tiden nu”, konstaterade Albert.
        ”Jepp, så är nog fallet doktor Alban”, sa jag och flinade brett mot honom.
        Detta gjorde att ett litet fnissanfall utbröts bland eleverna. Albert verkade dock inte ha hört vad som var så roligt i det jag sagt utan började genast informera oss om det komna skolåret. Han delade ut lapp efter lapp vilka jag och Fille vek till flygplan efter flygplan.
        ”Men killar, försök att ta vara på dessa lappar”, försökte Albert säga, men blev överröstad av skratt och pladdrande.
        ”Här kommer ett flygplan lastat med ett föräldramöte!” ropade Fille och kastade iväg ett flygplan som seglade fint över klassen och landade mitt framför näsan på Albert som blev högröd i ansiktet. Han kunde dock inte bli sur på oss utan lade på ett fegt smile. Fille skulle nog alltid vara den som aldrig riktigt kom ut ur högstadieåldern. Han hade nog tagit med sig en del av den tiden in i sitt gymnasieliv. Men det var ju ändå ganska lika roligt att se hur lärarna blev på gott humör av Filles barnslighet som också ibland drog med mig in i leken. Kanske skulle det bli ett lyckat skolår i alla fall.