Hon hade alltid varit sådär. Mamma hade alltid vakat som en örn över allt jag gjort. Hon grävde upp allt om det var något man gick och tänkte på. Manipulativ, det var vad hon var.

Under hela vår ”kvällsmiddag” satt hon med lysande ögon och frågade ut mig om Wille. Hon undrade hur gammal han var, om han gick i samma klass som mig, vad hans föräldrar hette, var han bodde, om jag hade varit där, om han var trevlig, varför jag spenderade tid med honom, om jag hade känt honom länge och om jag var kär.

”I honom? Nej. Vad tror du? Får man inte umgås med någon längre?” svarade jag på den sista frågan.

”Nej då, men jag bara undrar liksom... han är ju den första du har haft hit”.

”Kanske för att det inte är så kul att ta hit folk när ni flyger som några örnar runt mina kompisar hela tiden.”.
Dessutom hade jag aldrig känt någon kille så pass bra att jag kunde ta hem honom.

”Det gör vi då heller inte”

”Gör ni visst. Ni skrämmer iväg varenda stackare.”

”Vi vill ju bara väl. Det vet du. Vi kan inte släppa in vilka som helst hit. Du vet att jag är rädd om vårt hem.

”Vad tror du att jag ska göra? Släppa in några vandalister? Eller kanske vargar?”

”Nejdå, jag vet att du inte skulle göra det, men ibland måste man bara hålla ett extra öga. Det är inte bara ditt hem. Det är vårt hem”.

”Bla bla... jag vet”, suckade jag, lade min tallrik i diskhon och gick upp till mitt rum.

Jag satte mig tungt på skrivbordsstolen och snurrade sakta runt ett varv på den.

Kände jag Wille? Det slog mig plötsligt. Han var verkligen den första killen som jag bjudit hem. Jag visste ju inte mycket om Wille. Nästan inget. Jag visste att han hade skilda föräldrar, ett halvsyskon, att han inte hade någon kontakt med sin riktiga pappa, att han var rädd för hundar och att han gillade att jävlas med folk och hitta på hyss? Var det allt? Okej. Jag visste ju var han bodde också, och dessutom hade jag varit där. Sarah visste nästan inget om Wille och var störtkär i honom. Lite skadeglädje fick man väl ändå ha, eller hur?

Jag varken såg eller hörde att Jim öppnade min dörr.

”Vad sitter du och flinar så löjligt åt?” frågade han och skrattade.

Jag ryckte till och tittade nästan förskräckt på honom.

”Eh...inget! Och vad gör du i mitt rum utan att knacka först?” hasplade jag argt ur mig.

”Oj, förlåt då. Jag trodde inte du var här. Jag tänkte bara lämna tillbaka din minnessticka till datorn. Lånade den”, sa han och lämnade minnsesstickan på mitt skrivbord.

”Jasså. Här lånar man utan att fråga lov. Idiot”, muttrade jag.

”Jamen förlåt så mycket då”, sa Jim och himlade med ögonen.

”Ut ur mitt rum”, morrade jag.

”Vilka humörsvängningar alltså...”, mumlade Jim.

Han flinade och gick lungt ut ur mitt rum. Jag flög upp från min stol och smällde igen dörren efter honom.

”Idiot”, ropade jag efter honom genom den stängda dörren.

Jag satte mig igen på skrivbordsstolen och satte på datorn. Medan jag väntade på att datorn skulle ladda klart kopplade jag löst den från skrivbordet och tog med mig den till sängen. Jag kastade mig på mage på sängen med fötterna mot huvudändan och placerade datorn i fotändan.

Tänk att Wille hade varit här. Här i mitt rum. På ett sätt så kändes det konstigt, men på ett annat sätt så var det bara så självklart. Han hade ju bjudit hem mig, så varför skulle inte han få komma hit då?

Datorn hade laddat klart och jag loggade in på msn.

Det kändes som om man blev överfallen av Sarah.

Sarah: Tja! Vad gör du?

Nadine: Inget speciellt...själv då?

Sarah: Ne, inget speciellt. Tråkar. Ser på tv. Förresten! Lovisa berättade att Andreas frågade om vi ville komma och festa hos Niklas på fredag.

Nadine: Vet Niklas om det då? Att Andras har bjudit oss?

Sarah: Jag tror det. Det lät som att det var Andreas och Niklas som planerade festen. Och förresten tror jag inte att Niklas har något emot att vi kommer. Vi går ju ändå i samma klass. :P

Nadine: Okej :)

Jag undrade genast om Wille skulle dit. Förmodligen skulle han.

Sarah: Tror du att Wille kommer?

Nadine: Antagligen. Han hänger ju alltid med de typerna i skolan. Varför frågar du? Orolig att han inte ska dyka upp? :P

Sarah: Tror du att Wille har något på G med någon?

Nadine: Haha! Du har nog minsann fått Wille på hjärnan. Tor inte att han har någon på G. Eller förresten. Jag minns en tjej som hängde efter honom förra festen.

Sarah: Haaa Haaa. Har du ingen själv att stalka efter?

Nadine: Öhh, nej. Killarna här i stan är bara så... Du vet. Speciellt killarna i skolan. Jag menar. De är så... Svårt att förklara. De finns bara där liksom.

Sarah: Fattar var du menar. Håller med, men vissa av dem är trots allt lite bättre. Wille är helt ok.

Nadine: Vem tror du kommer på festen? Hela klassen?

Sarah: I alla fall du, jag, Lovisa, Anna, Emma och Maria. Det kan hända att Jenny och Sofia från ettan också kommer pluss några fler. Men på jag har ingen aning om vilka killar som kommer att vara där.

Nadine: Åh... allvarligt Emma och de två ettorna?!

Sarah: Emma kommer, men jag är osäker när det gäller ettorna. Jag stör mig inte så mycket på Emma längre. Hon kan vara lite jobbig ibland, men tycker att hon har blivit bättre.

Nadine: Hmm.. Men allvarligt? Ettorna? Kan de inte liksom hålla sig till sina jämnåriga?

Sarah: Jag tycker att Jenny är helt okej, men Sofia kan vara lite störande. Det sägs typ att hon har varit med 50 % av killarna i ettan.

Nadine: Hmm.. har hör det. Jag hörde att hon över sommaren var jättemycket med Niklas och Tobbe.

Sarah: Biaaatch x)

Nadine: Hehe...

Sarah: Så. Har du fått reda på något om Wille nu då?

Nadine: Han har en lillebror. Visste du det?

Sarah: Nej det visste jag inte. Är inte hans föräldrar skilda?

Nadine: Jo, de är skilda, så hans lillebror är egentligen bara en halvbror.

Sarah: Jahaa, vad heter han då?

Nadine: Viktor. Skitsöt unge.

Sarah: Har du träffat honom?!

Nadine: Eh.. jo. Jag var hos Wille och räknade matte.

Sarah: Fy fan vad jag är avis på dig! Skitunge! x)

Nadine: Vadå? Det var inget speciellt. Han är väl precis som alla andra killar.

Sarah: Not! Han är faktiskt väldigt snygg egentligen.

Jag kunde väl inte hålla med? Stackars Sarah skulle väl tro att jag också var kär i Wille då, vilket jag inte var...

Nadine: Han är skitdålig på matte och L A T!

Sarah: Jag kan väl komma och hjälpa er med matte någon gång.

Nadine: Öh. Som om det skulle fungera. Det skulle väl sluta med något annat. x)

Sarah: Haha! Du? Alltså allvarligt nu. Jag tror Wille undviker mig.

Nadine: Tror jag knappast.

Sarah: Jamen sant. Han svarar inte på mina sms.

Nadine: Han kanske bara tycker att du är för ”rätt på” om du förstår vad jag menar.

Sarah: Vadå? Är jag rätt på?

Nadine: Nej... men han kanske är en kille som vill ta det luuungt, om du fattar :P

Sarah: Du kanske har rätt... Kan inte du få tag i hans msn? Jag tror inte han vill sända den till mig om jag frågar efter den.

Nadine: Kan jag väl :)

Sarah: Du är bäääst! Tack! <3

Jag tog upp min telefon ur fickan och knappade in ett meddelande som jag skulle sända till Wille. Jag undrade sedan om jag skulle säga att det egentligen var Sarah som ville ha hans sms, men då skulle han förstås undra varför inte hon frågade honom själv. Så jag skrev kort till honom: ”Din msn?”

Jag satte telefonen åt sidan i väntan på svar. Men efter en kvarts väntande gav jag upp.

Sarah: Så han har inte svarat ännu?

Nadine: Nepp, han kanske har telefonen på ljudlös eller något.... vem vet?

Sarah: Du? Alltså allvarligt. Du tror inte att Wille har något på G med en annan tjej?

Nadine: Nej, det skulle jag inte tro. Vem skulle det vara i så fall?

Sarah: Det förstås. Det finns ju inte så många okända tjejer här... om han inte har någon i Stockholm då.

Nadine: Du tänker för mycket. Försök inte för mycket, han borde nog fatta ändå att du gillar honom.

Sarah: Vi får väl hoppas på det.

Jag trodde inte att det skulle ta så här länge att gå hem från Nadine. Jag tittade på klockan i telefonen när jag svängde in på min gata, och konstaterade att det hade gått lite över en timme sedan jag började gå.

När jag kom in genom dörren kikade mamma ut i farstun.

”Var har du varit?” frågade hon.

”Ute”, sa jag.

”Med Nadine?”

”Typ.”

”Vadå typ?”

”Typ.”

”Du tog inte motorcykeln”, sa hon mer som ett konstaterande än en fråga.

”Nä”, sa jag.

”Så du gick?”

”Typ.”

Mamma himlade med ögonen och gick in i köket.

Efter att ha tagit av mina ytterkläder släpade jag mig in i köket och satte mig på en stol.

”Du ser slut ut. Hur långt har du gått?”

”Jag vet inte...jag gick i en timme.”

”Va? Du skojar!”, sa mamma och skrattade.

”Nä, det är sant. Eller egentligen blev det mer om man räknar vägen dit också.

”När började du motionera?” frågade mamma och rynkade pannan.

”Aldrig”, sa jag. ”Förresten,finns det någon mat?”

”Har du inte ätit något?”

”Nä..eller jo. Glass.”

”Får jag fråga var du har varit?”

”Först gick vi till Mackan och sedan till henne.”

”Till Nadine?”

”Men.... jaa...”, suckade jag över mammas trögtänkthet.

”Jaha”, sa mamma. ”Och Nadine bjöd på glass då förstår jag.”

Mammas nyfikenhet började bli riktigt irriterande, så jag bestämde mig för att hastigt göra några smörgåsar åt mig och gå in på rummet, men det blev inte som jag hade tänkt mig.

Efter en kort stunds letande efter något bröd, gav jag upp.

”Var är brödet?”

”Inte här i alla fall”, sa mamma. ”Du kan värma upp makaronilådan som vi andra åt av tidigare idag”.

”Är brödet slut?” frågade jag förtydligande.

”Typ”, sa mamma och flinade för att sedan gå sin väg.

Jag suckade irriterar. Jaha. Då var det bara att värma upp den förbaskade makaronilådan då.

Vid tio-tiden på kvällen satte jag mig i soffan för att titta på tv. Mamma satt med fjärrkontrollen i handen och bläddrade mellan några kanaler.

”Tittar du på något speciellt eller kan jag få fjärrkontrollen?” frågade jag.

Mamma fortsatte att bläddra lite till, och stannade då och då på någon kanal, antagligen för att se vad den handlade om.

”Hallåå?” sa jag, i ett försök att få någon kontakt med henne.

”Det här kan vi se på”, sa hon och satte fjärrkontrollen på armstödet bredvid sig. ”Unga mödrar”.

”Men guud”, sa jag och suckade. Jag reste mig upp och sträckte mig över över henne för att ta tag i fjärrkontrollen, men mamma var snabb och höll den längre bort från mig.

”Nej, det här vill jag se på”, sa hon.

”Men va fan...hallå?” Tror du verkligen att jag vill se på det där?”

”Åh! Titta va sööt!” sa mamma och nickade mot tv:n där det satt en liten bebis och skrattade i sin mammas famn. Hon ignorerade totalt min irritation.

”Neeh..”, muttrade jag.

”Jo, men se så söt”, sa mamma igen. ”Det ser nästan ut som dig när du var liten. Men du var snäppet sötare”. Mamma skrattade.

”Lägg av...”, suckade jag.

”Vet du... jag var nästan lika ung som den tjejen när jag fick dig”, sa mamma.

”Mmm...”

”Usch vad det var länge sedan”

”Mmm...”

Jag sjönk djupt ner i soffan och satte fötterna i kors på vardagsrumsbordet. Jag visste att hon avskydde att jag hade fötterna på bordet.

”Wille. Ta ner fötterna”

”Om du ger mig fjärrkontollen”, sa jag.

”Ta ner fötterna”, upprepade mamma bestämt.

”Fjärrkontrollen.” Jag höll ut ena handen mot henne på soffan, i väntan på att få fjärrkontrollen.

Mamma gav upp och gav mig den, och jag tog ner fötterna från bordet.

”Tack”, sa jag och bläddrade en stund tills jag lämnade på Navy CIS.

”Måste du titta på sånt där?” klagade mamma.

”Det är intressant”, sa jag.

”Lagomt. Det bara dör ju folk hela tiden”, sa mamma.

Jag satt redan försjunken i programmet, så jag brydde mig inte om att svara henne. Konstigt nog gick inte mamma. Hon tyckte tydligen också att det var rätt så intressant. När det blev paus startade hon åter igen babbelmotorn.

”Har du funderat något på körkortet?”

”Eh? Inte kanske just nu men...”

”Tänkte du skjuta upp det? Jag tycker du ska ta det då du fyller 18”, sa mamma.

”Mamma... jag menar. Jag har inte tänkt på det precis just nu. Jag sitter for God's sake å tittar på tv”, sa jag irriterat. ”Och ja, jag har tänkt på det. Tänkte att jag skulle gå och anmäla mig till teorikurserna snart”.

”Stefan och jag har diskuterat lite.”

Jag kände på mig att mamma hade något lurt på gång.

”Jaha, och vad har Stefan med mitt körkort att göra?”

”Han erbjöd sig att ge dig körlektioner”, sa mamma.

Mamma tittade inte på mig. Hon visste antagligen vad jag tyckte om idén och ignorerade därför min spyfärdighet mot allt som hade med Stefan att göra.

”Allvarligt? Med honom?! Aldrig.”, sa jag och fäste blicken bestämt i tv:n för att förtydliga att det var slutdiskuterat.

”Han lär ut mycket bättre än vad jag gör och dessutom kan han mycket mer om bilar och säkerhet och sådant. Kan du inte tänka på saken då? Jag vet inte om jag har tid heller att lära dig”, sa mamma och kan kände hennes blick stirra på mig.

Jag visste att hon egentligen hade rätt om den saken, att hon var urkass på bilar och säker körning, men ändå. Inte Stefan. Snälla. Inte Stefan.

Stefan dök upp i vardagsummet. Han hade antagligen suttit vid sitt skrivbord och arbetat över datorn, fram tills nu.

”Vad diskuterar ni?”, frågade han nyfiket.

”Willes körkort”, sa mamma.

Jag blängde på Stefan och mamma, sedan reste jag mig, kastade fjärrkontollen i mammas famn och gick in på mitt rum. Det här var så idiotiskt. Jag tänkte åter igen tanken som jag haft i huvudet sedan jag var 5. Varför kunde inte jag ha en egen riktig och normal farsa? För-i-helvete för farsor.

Det var kul att se reaktionen i Willes ansikte när vi gick in i vardagsrummet. Han hade tydligen trott att det rum som vi suttit och spelat playstation i var vardagsrummet. Jag fick mig allt ett gott skratt.

”Du skojar!” utbrast han när vi kom in i det egentliga vardagsrummet. ”Hur stort är det här huset egentligen?”

”Nu har du i allafall sett hela nedrevåningen...ja, förutom tvättrummet då”, sa jag.

Wille gick runt i rummet och drog ett finger på den vita byrån på vilken det fanns några fotografier och en vit porslinvas.

”Här har städerskan glömt att torka”, sa han och flinade retsamt. Han var förmoldigen överlycklig över att finna någon slags miss i ”presidenthuset”.

”Vilket bevisar att jag är totalt normal och inte presidentens dotter”, lade jag till.

”Normal?” Wille tittade skeptiskt på mig. ”Skulle inte tro det”.

”Och du är ju så fullt normal du då alltså?”

”Nehej då. Jag är så fullkomligt onormal. Med ett finare ord, originell”, sa han och gjorde en handgest som en vacker dam.

”Så Miss Ahlsén är originell hon?” sa jag, snarare som ett påstående än en fråga.

Wille lyssnade inte längre. Han hade hittat något så otoligt intressant som han nu stod och glodde på med stora ögon, precis som en fyraåring i en godisaffär. Detta var dock inget godis. Detta var vårt akvarium.

”Härrejävlar. Det är ju gigantiskt”, utbrast han efter en stund.

”Gigantiskt nog att ta en evighet att tvätta”, sa jag och suckade ”Jag skulle lika gärna kunna förgifta alla fiskarna, så att det inte blir jag som behöver tvätta ur det någon fler gång.”. Jag tänkte på alla gånger jag hade blivit tvungen att tvätta ur det och hur många vattenhinkar som man var tvungen att bära av och an.

Att bo i detta hus var en vardag för mig, en dröm för Wille.

Efter att han hade begrundat både plasma tv:n och akvariet färdigt började vi äntligen gå mot övervåningen.

Det gick snabbt att guida genom övervåningen. Mammas och pappas rum. Jims rum, där han förresten satt och spelade Counter Strike som vanligt. Ett badrum. Mitt rum. Ja, och förstås mitt badrum, bara för att han undrade vad som låg bakom den ”vanliga” dörren, då den inte såg ut som en klädskåpsdörr.

Wille förstod inte meningen med att ha ett eget badrum.

”Det finns ju ett badrum några få meter ifrån ditt rum”, sa han som motargument.

”Ja, men det använder Jim och ibland också gästerna, men de använder för det mesta det på nedrevåningen”, sa jag.

”Så ni kan inte använda samma badrum? Förresten? Vad använder dina föräldrar för badrum då? Du nämnde bara Jim” sa han.

”Mamma och pappa har eget. Man går in i det via deras rum”, sa jag.

”Vad är egentligen meningen med ett eget badrum?”

”Jag får ha alla mina saker ifred i mitt badrum. Ingen som rotar och stökar förutom jag själv”, sa jag.

”Rotar och stökar?”, fnyste han.

Han tyckte definitivt att jag var bortskämd. Han gick nu runt i mitt rum och tittade på mina tavlor, prydnader, böcker och allt annat som stod framme. Tur att det var städat.

”Så?” frågade jag efter en stund när han inte sa något.

”Vad?” frågade han utan att titta på mig. Han stod och läste en boks baksida.

”Vad tycker du om mitt rum då?”

”Ehm..”, började han, satte boken tillbaka i bokhyllan. ”...jag hade faktiskt förväntat mig ett typiskt rosa-lila rum med vita möbler och en massa Tokio Hotel- och andra band-släsh-pojk-affischer eller något likande.”

”Ja, möblerna hade du ju rätt i alla fall”, sa jag. ”Allvarligt? Rosa och lila? Trodde du verkligen det? Tokio Hotel? Seriöst?”

”Ja, typ”, sa han och ryckte på axlarna. ”Det skulle inte förvåna mig om du hade alla dina killaffischer gömda någonstans.”

”Jag är inte sån. Du missade förresten insidan av dörren”, sa jag och himlade med ögonen.

På innersidan av dörren hängde en rätt så stor Paramore-affisch.

”Nog är du allt lite bortskämd i alla fall.” Wille satte sig på min skrivbordsstol.

”Det är ju inte precis något jag kan göra åt”, muttrade jag och satte mig på sängkanten. Avslutat samtalsämne.

Wille tog tag i boken som låg på skrivbordet. Han läste baksidan på boken och rynkade pannan.

”Vampyrer? Är inte det här typ samma sak som går på bio just nu. Vad hette filmen nu igen?”

”Twilight”, svarade jag.

”Just det. Vad är det med den filmen egentligen? Vampyrer... låter inte speciellt intressant”, sa Wille och lade boken på skrivbordet igen.

”Twilight är skitbra. Du borde läsa boken. Den handlar om en tjej som flyttar till en ny stad och...”, började jag.

”Och så träffar hon på varmpyrer. Jag har sett trailern.” Wille avbröt mig. ”Den verkar inte speciellt bra. Jag förstår inte riktigt vad som är så häftigt med den.”

”Den är faktiskt jättebra. Du har ingen anledning att hacka ner på den”, sa jag och försökte försvara boken, filmen och framför allt drömkaraktären – Edward Cullen.

Wille fnös.

”Säg då tre saker som är så bra med den,” sa Wille.

Egentligen ville jag inte diskutera Twilight med Wille. Twilight var en drömvärld som jag gärna ville hålla för mig själv. Jag ville inte behöva försvara den. Wille skulle reta mig livet ut som jag räknade upp vad som var så bra med boken, men boken var värd sin chans.

”Vampyrerna...speciellt Edward Cullen, självaste kärlekshistorien och sättet som den berättas på. Den låter så verklig”, sa jag och beredde mig på att bli nerhackad.

Wille skrattade.

”Och du önskar såklart att självaste Edward skulle komma och överfalla dig”, skrattade Wille.

”Hmm...typ”, mumlade jag mest för mina egna öron.

”Vad är förresten så otroligt speciellt med den där killen?”

”Det fattar inte du trögboll”, sa jag. Det lät klent till försvar.

”Ägd”, skrockade han och lade på ett brett flin.

Jag räckte barnsligt nog ut tungan och spelade sur.

”Förresten? Vad blev det av det där med lapparna i postlådorna?” frågade Wille plötsligt.

”Öh...just det ja!”, sa jag och steg upp för att rota fram något att skriva på och några pennor. Skrivbordslådorna var en av de få sakerna i rummet som jag aldrig städade i. Alltid lika kaotiskt inuti dem.

”Men vänta... jag tror jag lade ifrån mig häftet typ på matbordet. Jag går och hämtar det”, sa Wille och var snabbt ute ur rummet. Jag fortsatte ändå att rota. Så här himla hopplöst kunde det väl ändå inte vara att hitta en enda penna som inte var en uttorkad tusch.

Efter en någon minut började jag undra om Wille gått hem, eller om han fastnat i fruktskålen i köket.

”Wille?” ropade jag en gång.

Inget svar. Kanske han gått på toan. Jag gick ut ur mitt rum och lyssnde efter något tecken på liv på nedrevåningen. Pappas röst. Mammas röst. Oh nej!

Jag rusade snabbt ner för trapporna och fann Wille i köket med mamma och pappa som stod och ”förhörde” honom.

”...så du är hundrädd? Har du alltid varit det?”

”Här är du ju!” sa jag när jag kom in i köket, för att rädda Wille. De vred alla på huvudet när jag kom. Wille hade ett lugnt ansiktsuttryck och jag tolkade det som att de inte hade hunnit fråga allt för lustiga/hemska frågor ännu.

”Hej mamma... pappa. Wille och jag ska just gå. Vi har suttit och...eeh...gjort färdig en presentation som vi ska ha till skolan, men nu är vi färdiga”.

”Varför så brottom? Vart ska ni förresten?” frågade mamma nyfiket. Hon gav mig blicken om att hon ville veta allt. Pappa såg mer orolig ut, som om han förväntade sig att Wille skulle dra iväg med mig på något fuffens och festande.

Jag drog med mig Wille till farstun.

”Det var trevligt att träffas”, sa Wille och började sakta backa mot farstun. ”Och jo, jag har alltid varit rädd för hundar”.

”Nadine, var inte ute allt för länge. Skoldag imorgon”, påminnde pappa mig.

”Nähä... är det sant?” frågade jag med löjligt stor sarkasm. Jag tålde inte att pappa bara inte kunde släppa taget om mig. Jag var ju nästan vuxen nu.

Wille och jag drog snabbt på oss jackorna och skorna för att gå.

”Jag kommer tillbaka om en stund”, ropade jag in i huset innan jag stängde ytterdörren.

”Gaaah... De är så himla jobbiga”, klagde jag inför Wille.

”Vadå? De ställde ju några frågor bara”, sa Wille lugnt.

”Ja, det hade inte varit bara några om jag inte hade kommit ner och stoppat dem ifrån att skämma ut mig och göra det pinsamt för dig.”

”Äh, jag tyckte de var trevliga.”

”Lagomt.”, muttrde jag och bytte samtalsämne. ”Har du någon penna? Jag hittade ingen i mitt rum.”

”Jo, jag har en”, sa Wille och drog den lilla pennan ut ur skrivblockets ryggringar. ”Har du några blondinskämt? De är alltid lika roliga att läsa...”

Wille tittade hastigt på mig.

”Oj sorry...glömde... att du var blond”, skockade Wille.

”Haahaa, den var bra”, sa jag och himlade med ögonen. ”Jag är egentligen inte helt blond. Blond med toner av ljusbrunt.

”Jaja, men dina blonda hårstrån är majoriteten. Majoriteten vinner alltid över minoriteten. Alltså är du blond”, sa Wille och flinade.

”Oh my gosh. Du har såå färgat håret”, sa jag i ett försök att äga ut honom.

”Från mörkbrunt, ja”, sa Wille och skrattade. ”Ägd!”

”Alltså, jag tror jag ska skriva 'hälsningar från William Ahlsén' på varenda lapp som jag skriver här näst om du inte slutar dra skit”, sa jag surt.

”Gör det du”, sa Wille och klottade ner något i skrivblocket.

”Vad skrev du?” frågade jag honom när han skrivit klart.

”Att det bor en äkta blondin i hus nummer 23, och att om de inte tror på mig så får de se efter själva, men att det kan hända att ingen öppnar för att blondinen inte hittar till dörren”, sa Wille.

Var han allvarlig? Han flinade inte.

”Alltså. Hit med det jävla blocket”, sa jag och ryckte det ur hans hand.

Wille skrattade.

Jag läste lappen och det stod:

”Jag ber er kolla eran källare. Såg en råtta springa över

gården för någon dag sedan. De bor väl inte hos er, eller?”

Idioten hade inte alls skrivit det han sagt. Han ljög bara. Jag var påväg att smälla häftet i bakhuvudet på honom, men han hann ducka.

”Gick du verkligen på det?” frågade Wille skrockandes och tog tillbaka blocket.

”Nä, men man vet ju fan aldrig med dig. Du verkar ju kunna göra lite vad du tycker, så man får ju vara på vakt”, sa jag och försökte verka skärpt.

Wille skrockade ännu.

”Det var inte alls roligt”, muttrade jag och sparkade i en liten sten som hoppade iväg framför mig där vi gick.

Wille stannade vid en postlåda och drog loss lappen från blocket och satte lappen i postlådan.

”Du...jag är inte så säker på att de har någon källare i det huset”, sa jag.

”Utan källare, desto roligare”, sa Wille.

”Förresten, jag tror att jag måste börja gå... hem”, sa jag.

”Så du följer inte med in till centrum?”

Trots att jag var aningen sur på Wille då han skämtat om mig, så kände jag ändå ett sug i magen när han frågade om jag inte skulle följa med in till centrum. Som om han gärna ville ha sällskap av mig på vägen. Annars skulle han väl inte ha frågat? Jag blev plötsligt också överumplad av tanken att Wille och jag faktiskt hade spenderat halva dagen tillsammans. Sarah skulle bli galen om hon visste.

”Eh jag tror inte det. Mamma håller väl på att göra maten just nu antar jag. Det blir en sen middag ikväll och jag tror inte hon blir så glad om jag missar den.” sa jag ärligt.

”Aha, okej”, sa Wille och nickade förstående.

”Vi ses väl imorgon?”

”Jag antar det”, sa Wille.

Det blev tyst en kort stund. Ingen av oss verkade ha något att säga.

”Jag ska börja gå jag nu...om jag ska komma hem någon gång”, fortsatte Wille.

”Okej...”, sa jag. ”Vi ses...”

”Jepp.”

”Hejdå.”

”Mm hejdå”, sa Wille och började gå.

Jag stod kvar en stund och såg hur han gick över vägen och försvann bakom hörnet i korsningen. Jag vägde också tanken om hur det skulle ha varit att följa med in till centrum. Min mage kurrade. Wille var säkert lika hungrig.

Jag började sakta traska iväg tillbaka hemåt, när min telefon plingade till i jackfickan. Jag tog upp den och läste meddelandet som tydligen var från Wille.

”Se efter... det går en gammal gubbe bakom dig.”

Såklart skulle han jävlas och försöka skrämmas. Jag tryckte på ”svara” och började knappa in ett ”Haa Haa väldigt roligt”, när jag plötsligt hörde ett ljud bakifrån. Jag hoppade till och svängde hastigt runt.

Min granne, Herr Björkgren stängde den vita grinden bakom sig till sin gård. Hans lilla Bischon Frisé trippade bredvid. Han var tydligen påväg ut på sin kvällspromenad med hunden.

”Hejsan!”, sa han när han såg att jag vände mig om. ”Skrämde jag dig?”

”Eh...nä, jag trodde att det var någon annan”, sa jag och skrattade till. Sedan skyndade jag mig iväg utan att kasta någon mer blick bakåt. Det där var verkligen läskigt. Såklart måste Wille ha skämtat utan att veta att Björkgren skulle dyka upp sådär bakom mig. Jag raderade det sms som jag höll på att skriva och och tryckte istället ner telefonen i jackfickan utan att svara Wille.

Genast när jag såg de stora egnahemshusen torna upp sig framför mig fick jag en kortslutning i hjärnan. Jag glömde bort varför jag befann mig här.

”Kommer du, eller ska du stå där och glo?” Nadine hade börjat gå mot det stora vita huset, men vände sig frågande om och stod nu och tittade på mig.

”Öhm..”, fick jag ur mig som svar, samtidigt som jag släppte huset med blicken och följde efter henne. Hon flinade åt mig.

”Vadå?” frågade jag.

”Har jag sagt nåt?”, frågade hon och började gå upp för trapporna fram till ytterdörren.

Nadine och jag hade gått ända från Mackan och hit. Vi hade diskuterat så mycket på vägen att jag nästan glömt bort att hon hade utmanat mig i Playstation 2, och det var just därför som vi nu stod utanför Nadines hem, slott, eller vad man nu kunde kalla det. Jag kunde nästan slå vad om att hon ville ”visa upp” sitt hem och samtidigt få skryta lite. Vi kunde ha gått hem till mig. Jag hade ju också Playstation 2, men av någon orsak hade jag gått med på att följa med hem till henne och köra ett race.

Jag kände mig genast lite skamsen när jag nu förstod varför Nadine inte gillade idén om att sätta en lapp – som informerade om ”Varför man inte ska kasta skit på grannens hus” - i det gula husets postlåda. Det var ju hennes granne. Jag borde ha fattat. Jag hade ju kört förbi här en gång tidigare. Tänk att jag inte fattade att vi var på hennes gata, när hon protesterade hejvilt till att sätta en ynka lapp i en enda postlåda. Alla som bodde här var rika fåntrattar, och vana vid att ha trevliga grannar. Självklart var Nadine rädd att få klagomål från grannarna. Vem vet? Grannarna hade kanske hemliga filmkameror installerade i sina postlådor, i alla fall verkade Nadine tro det.

Nadine öppnade dörren, men stängde den lika fort igen.

”Eh, just det”, sa hon ungefär som om hon snarare talade med sig själv istället för mig.

Jag tittade frågande på henne.

”Ludde”, sa hon.

Det tändes genast en lampa i mitt huvud. Monsterhunden.

”Han attackerar väl inte?” frågade jag. Min röst lät skrämd, även om jag försökte att inte visa det.

”Nej, men han gillar att hälsa på folk”

”Och vad menar du med det?”

”Han river sönder dig i småbitar och äter upp dig, såklart”, sa Nadine och bredde på ett smile som jag tolkade som hård sarkasm.

”Haa Haa. Jättekul.”, sa jag och blängde på henne.

”Jag går in först och stänger in honom i tvättrummet, sedan kan du komma in utan att bli uppäten. Bra va?” Mera sarkasm.

”Jaja, gå och stäng in monstret. Huvudsaken att jag inte behöver se det”, muttrade jag.

Nadine smet in och drog igen dörren. Man hörde hur hon med gäll röst talade med Ludde, gosade med honom. Hundens klor hördes mot golvet för varje steg han tog. Han hade säkert sylvassa klor. Klor som kunde tränga genom hud. Jag ryste av tanken och tryckte ner händerna djupt ner i jackfickorna.

Det blev tyst på insidan. Sedan öppnades dörren och Nadine ställde sig i dörröppningen.

”Lösenord”, sa hon och flinade.

”Ludde”, sa jag prövande och suckade.

”Hur visste du det? Tankeläsning?” frågade Nadine häpet och släppte in mig.

”Såklart du har monsterts namn som lösenord”, sa jag och himlade med ögonen.

Jag lämnade att stå och glo när jag kom in. Det beigefärgade klinkergolvet var så blankt att man kunde se sig själv i det. Härrejösses.

Nadine sparkade av sig sina skor så att de flög in i ett hörn under klädhyllan som var till höger. Till vänster stod ett vitt klädskåp som hade speglar som nästan täckte de tre skåpdörrarna. Längre fram i entréhallen fanns en vit trappa som gick till övervåningen. Varje trappsteg hade en form av heltäckningsmatta i beige, samma beige färgnyans som täckte golvet.

Nadine försvann in i ett rum till vänster. Jag försökte samla det som jag tagit in under den senaste sekunden, samtidigt som jag tog av mig mina skor. Jackan hängde jag på en klädhängare.

”Kommer du slöfock?” ropade Nadine inifrån huset.

Det här var hur fint som helst, åtminstone i mina ögon. Genom öppningen till höger kunde jag skymta ett mörkbrunt matbord med passande stolar runt om sig. Det måste vara köket.

Till vänster, dit jag styrde mina steg, var vardagsrummet. Soffor i mörkbrunt läder. Ett flertal bokhyllor som innehöll prydnader och böcker täckte rummets väggar. Jag lade märke till alla lexiko-liknande böcker som var fint radade i flera av hyllorna.

Såklart kunde jag inte missa den stora plasma tv:n som stod på ett brett tv-bord. Den täckte ju nästan en hel vägg. Okej, kanske inte hela väggen. Men den var så sjukt stor och platt i jämförelse med vår gravsten i vårt vardagsrum.

Nadine satt på golvet framför tv:n och försökte få igång spelkonsolen.

”Åhh...Varför ska han alltid koppla ur det efter att han har spelat?” suckade Nadine och kämpade med sladdarna till spelkonsolen. ”Idiot Jim..”, muttrade hon vidare.

”Ge mig sladdarna så kopplar jag i det”, sa jag och tittade på henne.

Hon gav mig villigt sladdarna och jag tryckte lätt i dem i tv:n.

”Hur vet killar sånt där? Har ni det installerat i hjärnan redan från födseln?” frågade Nadine och tog en speldosa åt sig.

”Ja, typ. Och så har vi ju några hjärnceller mer också än tjejer. Förutom jag då förstås. Jag är ungefär jämlikt med er. Annars skulle jag ju inte få använda invalidhissen.” sa jag och bredde på ett flin.

”Hmm... men ni har inte så mycket vett och etikett. Ni beter er ungefär som apor”, sa Nadine och skrattade.

”Apa kan du vara själv”, skrattade jag. ”Förresten är det inte alls svårt att koppla i en playstation i tv:n. Det är bara att koppla efter färgerna. Som ett tre-bitars pussel. Lättare kan det inte bli.

”Har du inte lärt dig att koppla i playstation än, Nadine?” frågade någon. En ny röst.

Jag vände mig genast om och fick se en sped blond kille stå och luta sig mot gaveln mellan hallen och vardagsrummet. Jag förstod ganska fort att det var Nadines bror. Jag var inte säker på om jag hade hört talas om honom tidigare. Jag visste inte att hon hade en bror. I alla fall kom jag inte ihåg att hon hade nämnt någon sådan. Det måste helt enkelt vara han. De var så lika. Samma ögon, samma näsa och nästan samma mun. Dock skiljde de sig åt eftersom han var kille och hon tjej. Skulle han ha varit en tjej skulle de säkert ha sett precis likadana ut.

”Stick och brinn”, muttrade Nadine och gav sin bror en mördande blick.

”Jag tänkte bara fråga om du åt den sista pizzan som fanns i frysen, eller finns den fortfarande kvar?” Killen satte armarna i kors och kastade en blick på mig medan han väntade på sin systers svar.

”Du kan väl se efter själv”, muttrade Nadine utan att titta på sin bror.

Så det var så här att ha syskon i sin egen ålder. Inte precis lockande.

Jag funderade någon sekund om jag kanske borde presentera mig. Skulle jag skaka hand? Var det så man gjorde i sådana här hushåll? Det kändes bara konstigt. Det var nog bara lättare att bara säga något. Skulle Nadine tycka att jag var konstig om jag drog ”trevligt att träffas” repliken. Troligtvis. Dessutom hade jag aldrig använt den, inte ens när jag träffade Stefan för första gången.

”Jaha, så det är du som är Jim”, sa jag och vände blicken mot honom.

”Jepp, det är nog så. Och du är?”

”Wille”, sa jag.

Nadine kastade en frågade blick på mig. Vem hade sagt att jag behövde presentera mig som William då alla ändå kallade mig Wille. Det var ju inte så att man kunde hitta en hög med intressanta saker om mig på Google om man slog in William Ahlsén.

”Ahaa, okej. Nice.” sa Jim och nickade svagt med huvudet. ”Ska du tävla mot Nadine i bilracing?” Jim kastade en blick på spelkonsolen.

”Hon påstår att hon kan klå mig, men jag tvivlar starkt”, sa jag.

”Jag kan visst klå dig”, sa Nadine och satte i en skiva i spelkonsolen.

”Haha, jovisst”, skrattade Jim fejkat åt Nadine och gick iväg.

”Vi får väl se”, muttrade Nadine och tryckte igång spelet.

Vi spelade först under tystnad. Jag kände på mig att Nadine hade fått tävlingsinstinkten över huvudet och jag försökte att inte ta det så allvarligt. När vi körde igenom samma bana för tredje gången så tröttnade jag på att spela ett rent spel. Jag körde på henne med flit och krashade min egen bil i fallet nedför ett stup, hon lyckades dock med nöd och näppe hålla sig på banan. Nadine skrattade. Jag gormade smått över incidenten, men mer på skoj.

När vi fjärde gången körde igenom samma bana började Nadine köra med samma taktik. Vi slutade tävla om vem som först var över mållinjen. Nu gick tävlingen ut på att krasha varandras bilar istället, utan att ”dö” själv.

Plötsligt åkte spelet på paus.

”Vad gör du?” frågade jag och tittade på Nadine.

”Vill du ha glass?” frågade hon överraskat.

Frågan kom så plötligt att jag först inte visste vad hon riktigt erbjöd.

”Glass?” frågade jag, att upprepa ordet högt för mig själv.

”Ja?”

”Okej”, sa jag och nickade.

”Kom”, sa hon och reste sig. Hon började gå mot köket och jag följde efter. Jag kom igen att tänka på monsterhunden. Jag undrade för en sekund om den fortfarande var inne i tvättrummet. Ett hårt skall från någonstans i huset fick mig att rycka till.

”Har du alltid varit rädd för hundar?” frågade Nadine och kastade en blick på mig samtidigt som vi kom in i köket – lika fint som det jag redan sett av huset.

”Eh..typ”, sa jag.

”Och du har aldrig blivit biten?” frågade hon?

”Nä, hurså? Måste man bli det för att ha en orsak att vara rädd?”

”Nej, men det brukar vara en vanlig orsak”, sa hon lungt och öppnade frysen och tog ut en låda med glasstrutar. ”Choklad eller vanilj?”

”Choklad”, sa jag och drog ut en av stolarna till matbordet för att sätta mig.

”När jag var sju år hade vi en granne som hade en jakthund. Du vet en såndär korthårig fläckig och stor hund. Hunden råkade vara lös en dag när jag gick hem från skolan. Jag såg den först när jag gick in på vår gård. Då sprang jag allt vad jag kunde in genom dörren. Jag var ensam hemma och livrädd att den skulle ta sig in. Den satte sig utanför dörren och och skällde tills mamma kom hem.” Det bara flöt på. Var kom det där ifrån? Varför berättade jag?

”Oj, stackarn. Du måste ha varit livrädd”, sa Nadine och fick ett underligt och allvarligt tonfall.

”Jag var skitskraj.”

”Inte så konstigt att du har fobi för hundar. Är det samma sak med de små hundarna? Alltså är du rädd för dem med?” frågade hon och satte sig mittemot mig på andra sidan av matbordet. Hon rev försiktigt loss lite papper från det som var omlindat runt struten och släppte ner det på bordet. Jag tittade facinerat på samtidigt som jag tänkte ut ett svar på frågan.

”Nä, men de är ändå hemska. De har så hårt skall. Man flyger ju i taket varje gång som de...” jag ryckte till. Såklart skulle Ludde skälla precis när jag talade om hundskall. Nadine skrattade.

”Förlåt, men det ser så lustigt ut när du rycker till för varje skall”, sa hon och försökte pressa tillbaka sin munterhet.

”Tack för glassen förresten”, sa jag för att göra ett slut på samtalet om mig och de förbaskade hundarna.

”Varsågod”, sa hon och log.

Det blev tyst en stund.

”Varför är Ludde i tvättrummet?” ropade Jim någonstans inifrån huset.

”Släpp inte ut honom!” ropade Nadine tillbaka.

”Försent!” hörde man Jim ropa.

En isande känsla spred sig i blixtfart från nacken och ner utefter ryggen. Monstret var löst. Jag kände mig paralyserad.

”Shit”, sa Nadine och flög upp från stolen och sprang ut ur köket.

”Ludde! Nej! Vänta!” Jims röst ekade nästan i huset när han ropade efter hunden som nu sprang löst. Jag kunde höra klorna mot golvet när Ludde sprang. Jag vände och vred på huvudet för att se om jag kunde finna en lösning. Hoppa ut genom fönstret? Klättra upp på köksbänken? Stå på stolen?

”Nej!” ropade Nadine argt och sedan hördes en duns och ännu ett skarpt ”nej”.

”Dum hund! Fy!” gormade Nadine. ”Varför släppte du ut hunden?!” Från att ha gormat på hunden hörde man nu att Jim fick sig en utskällning.

”Vadå? Inte visste jag att han inte fick vara löst? Han har ju alltid gått löst! Är det någon ny regel eller nåt?” Jim var nästan lika duktig på att gorma som Nadine.

Jag stängde ut deras gräl från mitt huvud. Jag kände inte för att äta resten av glassen. På något skakiga ben reste jag mig upp och gick fram till diskbänken och öppnade en skåpdörr under diskhon – där jag antog att skräpet fanns. Jag slängde glassen och tryckte ner den bland soporna, så att den inte skulle synas och tvättade händerna efteråt.

Nadine kom tillbaka.

”Ursäkta, Jim var som vanligt en idiot och klantade sig”, sa hon och suckade. Sin glass hade hon tydligen ätit upp och hon gick fram till matbordet för att plocka upp pappret som hon lämnat där.

”Var är Ludde?” frågade jag.

”I tvättrummet, igen”, sa Nadine och drog ett djupt andetag som efter en språngmarsch.

”Du? Jag kom på en sak som vi skulle kunna skriva på de där lapparna som vi ska sätta i postlådorna”, sa Nadine.

Det plötliga ämnet som hon tog upp fick mig att aktivera hjärnan lite mer.

”Jaha, vadå?” frågade jag.

”Vi skulle kunna skriva att det springer en stor schäfer löst här i trakten, och att om någon ser den så ska de inte klappa den eller försöka fånga den, för att den sprider rabies”, sa Nadine och flinade. ”De blir säkert vettskrämda”.

Jag brast ut i skratt. Det var det bästa hon hade sagt idag. Det var en suverän idé. Jag drog fram skrivblocket ur bakfickan och slängde fram det på matbordet.

”Men först vill jag ha en rundtur i presidentvillan”, sa jag och flinade.

Nadine tittade först frågande på mig men fattade sedan vad jag menade.

”Presidentvillan? Haha...det var ju något nytt”, sa hon och skrattade. ”Jaja, men jag antar att du inte vill se tvättrummet då.”

”Jo, jag är allergisk mot tvättrum.”

”Jo, jag tycker att jag har hört det någonstans ifrån”, sa Nadine och spelade med.

Måndagen började som vanligt med Ylva och hennes pladder. Ingen orkade egentligen lyssna på henne, förutom nördarna som inte har annat att göra på lektionerna. Vi ”normala” elever lyssnar på musik, kastar flygplan och skickar sms. Att vi har sämre betyg än nördarna berodde inte på det, absolut inte.

Jag satte mig på min vanliga plats i rummet och tittade mig omkring. Sarah plats var tom eftersom hon var sjuk och låg hemma i feber. Troligtvis är det inte svininfluensan, men man kan väl aldrig vara riktigt säker. Helgens fest råkade väl göra så att hennes immunförsvar hade sjunkit. Även Wille var borta, men det var inte så förvånansvärt.

Jag tittade på klockan. En minut tills lektionen skulle börja. Så här tidig har jag aldrig varit på en vanlig skoldag och jag var stolt över mig själv.

”YES!”, hördes det från dörren och en sekund senare ringde skolklockan som meddelade att lektionen skulle börja.

”JAG HANN!” Jag vände mig mot dörren och såg Wille göra en segergest samtidigt som han stod framlutad och hämtade andan.

”PLING PLONG”. Skolklockan ringde i samma stund han ropade ut sitt segertjut.

”Kanske William, som för en gångs skull verkar vara i tid, flyttar sig från dörren och sätter sig på sin plats, så att jag kan komma förbi och påbörja lektionen.” Ylva hade dykt upp bakom honom och med en road min gick hon fram till katedern medan Wille flinande snubblade fram till sin plats. Dagen hade börjat.

Stödlektionen i matte var lika slö som vanligt. Vi gav Martin våra tre papper med uträkningar, varav Wille hade gjort ett papper.

”Men ser man på, Wille har varit en gentleman och inte låtit Nadine göra hela jobbet. Duktigt hörni!”

”Jag kan bara jag vill!” påpekade Wille.

”Och när han orkar.” inflikade jag. Lektionen fortsatte i vanlig takt. Martin pratade på om sitt, medan Wille nästan somnade i stolen bredvid. Jag fick slå till honom flera gånger så han vaknade till.

”Ja ni ungar, ni har jobbat bra idag, så därför tror jag att ni inte får några uppgifter tills nästa måndag! MEN, ni ska kolla igenom anteckningarna. Tack för idag!” Wille och jag nästan sprang ut genom dörren.

”De där lektionerna är rena sömnpillret.” konstaterade Wille.

”Det syntes på dig. Du var sekunder från att börja snarka.” svarade jag.

”Tack för blåmärkena by the way.” sade han.

”Inga problem!”

”Åhh, måste hämta Viktor. Glömde ju helt bort det.” fortsatte Wille.

”Hur kunde du glömma bort det, Viktor som är så söt!” utbrast jag.

”Viktors söthet har ingenting att göra med om jag kommer ihåg sådana saker. Kom med och hämta honom då, om du tycker att han är så gullig.”

"Ookej, jag har ju inget annat för mig idag.”

Sagt och gjort. Vi satte kurs mot hans motorcykel och han räckte instinktivt mig en hjälm, sedan satte han en hjälm på sitt eget huvud.

”Jag tänkte att du kanske inte har en egen. Du får låna den, vi sitter ju ändå fast med matten och det går snabbare att komma hem med motorcykeln.” Killar, alltid lika praktiska. Måste erkänna att det var ganska smart av honom att ta med en extra hjälm. Men det tänker jag inte säga åt honom. Han kanske låter det stiga honom åt huvudet.

Han parkerade motorcykeln utanför huset och vi började promenera mot dagiset.

”Så, alltså. Hur länge har du dansat?” frågade han.

”Jag har dansat sedan jag var liten. Började med balettlektioner, sedan blev jag mer och mer intresserad av street dance. Så, kanske 10 år eller liknande.” svarade jag.

”Det syns på dig. Att du dansar alltså. Eller, du e liksom atletisk. Typ.” mumlade han fram.

”Tack. Eller något.” En pinsam tystnad uppstod. Som tur hade vi hunnit komma fram till dagiset innan någon av oss kläckte ur sig en annan pinsam replik.

”Wille, Willeee!” Viktor sprang glatt fram till oss. Det var en fin dag, så tydligen hade dagistanterna bestämt att barnen skulle vara utomhus.

”Wille, vi fick goooooodis idag!” utbrast Viktor.

”Wow Viktor, det var ju kul! Ska vi hämta din väska?” Han tog sin bror i handen och lät Viktor leda honom till bänken där de hade fått sätta sina väskor. Wille var väldigt ansvarsfull när det gällde Viktor. Det var häftigt att se en sådan sida hos honom också.

”Nadine är ocksåå häär! Hej Nadine!” Viktor hade just upptäckt att jag också var med och sprang glatt fram till mig. Han slog armarna om mitt ena ben, vilket jag uppfattade som en kram. Sedan drog han sig snabbt tillbaka och började generat klia sig i huvudet.

”Hejsan Viktor! Har du haft det bra på dagiset idag?”

”Jaaaaa vi fick goooodis!” upprepade han.

”Okej Viktor, då går vi. Ska du vinka hejdå åt Margit, det var ändå hon som bjöd på godis.” sade Wille. Viktor vinkade glatt åt dagistanten.

”Tack Marjgit för gooodiset!”

Det var än en gång fullt sjå att hålla koll på Viktor på hemvägen. Igen hade han hittat en sten som han glatt visade upp för mig och Wille. Han blev rädd för en pinne som såg ut som en mask och tänkte nästan ramla ner i ett dike. Det var ett under att vi kom hem i säkert tillstånd.

”Snart får jag mitt körkort! Då slipper vi sådana här promenader.” utbrast Wille stolt!

”Jag vet.” svarade jag roat.

”Hur då?”. Han vände sig förvånat mot mig.

”Du berättade det på festen.”

”Jaha. Det var ju. Pinsamt.” Han rodnade och jag tyckte nästan synd om honom. Observera, bara nästan.

Jag undrade om jag skulle be honom skjutsa hem mig. Vi hade ju hämtat Viktor, matat honom och lekt färdigt. Hans mamma hade kommit hem och övertagit skötandet av Viktor, så egentligen hade jag inte så mycket mer att göra där.

”Du, kommer du med till Mackan en sväng? Jag måste ha batterier.” frågade Wille. Jag var lite tveksam till att umgås med Wille så här utan att ha matten som ursäkt. Sarah skulle inte bli så glad om hon upptäckte det. Det var lätt att prata med Wille, han hade bra humor, så det var inte så ansträngande att umgås med honom. Men ändå. Det var fel. Fel fel fel!

”Ah, visst.” hörde jag ändå mig själv säga. Fasen Nadine!

När vi väl hade kommit till Mackan såg jag att Rickard än en gång var i kassan.

”Nämen titta! Rickard-ponken står i kassan! Kanske vi ska lura honom än en gång!” Wille grinade och tittade med stora ögon på mig.

”Nej. Nej, och åter nej! Du kan INTE tvinga mig att flörta med honom igen Wille, du FÅR inte! Jag TÄNKER inte!” Tanken på att tvingas komma på med dåliga raggningsrepliker för att sedan lämna stackars Rickard vid disken än en gång var inte lockande.

”Det är lugnt, vi får ta det en annan gång bara!” flinade Wille. Jag antar att han inte tänker ge upp nu när han har hittat en bra avledningsmanöver.

”Jag väntar utanför.” sade jag.

”Som du vill.” svarade han och slank in genom dörren. Jag gömde mig bakom en buske, vände ryggen mot fönstret och hoppades av all min makt att Rickard inte skulle se mig genom fönstret.

”BUUUUUUUUUUUUUUUUH!” Jag kände hur två händer tog tag i min midja och när min hjärna uppfattade faran skrek jag till det högsta jag kunde. Sedan kände jag trycket runt midjan släppa och ett gapskratt hördes bakom mig. Jag vände mig om och såg Wille kippa efter andan.

”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!” Wille låtsades härma mig, viftade på armarna och sprang runt på ett väldigt löjligt sätt. Jag vet inte om han skulle härma flickor eller vad han tänkte, men det såg i alla fall inte klokt ut.

”Du din! Tänk så trodde någon att du… typ.. våldtog mig eller något!” Jag rasade mot Wille, men kämpade med all kraft emot skrattattacken som var på väg. Han såg så löjlig ut där han sprang på och viftade.

”Nämen, kom igen! Det var sååå klockrent! Du skulle ha sett din min!”

”Typiskt pojkar att göra någonting sådant. Skrämma vettet ur en stackars flicka.”

”Jag har en idé.” sade Wille plötsligt och ignorerade mitt utbrott. Han såg finurligt på mig och visade upp vad han hade handlat. En penna och ett litet häfte.

”Du tänkte väl inte räkna matte nu eller?” frågade jag honom.

”Nejdu. Vi ska skriva några meddelanden. Sedan ska vi leta upp några postlådor!”

”Vi? Vadå vi?” Jag tittade på honom med en fundersam min.

”Det är inte roligt att göra det själv. Dessutom så är två hjärnor bättre än en!” sade han och blinkade åt mig.

”Du har ju ändå bara en halv hjärna, så du kommer att behöva hjälp att komma på vad du ska skriva.” Det här var definitivt inte lika brottsligt som att stjäla godis, men ändå tillräckligt badass. Det här kunde bli kul.

”Hej! Vad gör du?

Har du tänkt göra något speciellt ikväll?

Tänker på dig...”

Suck. Sarah igen. Det här började bli riktigt jobbigt. Hon hade tydligen inte alls förstått att jag inte alls ville ha något med henne att göra. Det var andra gången idag som hon sände samma meddelande. Säkert hade hon trott att meddelandet inte hade kommit fram, då jag inte hade svarat första gången. Jag tänkte inte svara nu heller.

”Vem var det?” frågade Lucas som gick bredvid mig. Vi var på väg att möta upp några av hans vänner bakom en bilhall.

”Ingen”, mumlade jag och satte undan telefonen.

”En tjej?” frågade Lucas, för nyfiken för att bara låta bli.

”Mmm...” Jag kunde inte ljuga för honom.

” Så?” fortsatte Lucas, ”Är hon någon...” Han var nog på väg att fråga det som jag inte ville att han skulle dra upp.

”Nej.” Jag avbröt honom genast. ”Hon är ingen.. okej?” Jag ville göra klart för honom att hon inte var någon. Ingen alls.

”Jaja.. men vad vill hon då?” frågade Lucas.

”Hon vill ha mig. Men jag vill inget av henne. Hon är bara irriterande”, sa jag och sparkade i en sten framför mig. En bit ilska sköt iväg stenen några meter framför mig.

Lucas märkte min reaktion och införde ett nytt samtal.

”Förhoppningsvis kommer Jonte ut ikväll. Han drar alltid en massa dynga. Hur kul som helst.”

”Jonte vem?” frågade jag. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare.

”Han går i en skola på andra sidan stan. Har bara känt honom några veckor. Störtskön typ. Lite knäpp förstås...”, sa Lucas.

I slutet av gatan som vi gick på vände vi in på en mindre gata som ledde oss in bakom några gamla höghus och hallar. Det här stället hade jag aldrig varit på tidigare. Under ett svagt ljus från en av hallarna stod tre killar. Alla tre med huvorna uppdragna över huvuden. Två av killarna stod och rökte och blåste då och då ut små moln av rök. Killarna vände sig mot oss när de såg att vi kom. Låga mumlanden hördes från dem.

”Tja Luken”, sa Ronny när vi var på pratavstånd. Ronny kände jag från förut. Han var oftast med ut på stan när jag hälsade på Lucas.

”Tja”, sa Lucas och tryckte sin näve mot Ronnys näve.

”Jaha, titta vad katten har släpat med sig”, sa Ronny och skrattade åt sitt dåliga skämt.

De två andra killarna. En med avrakat hår och utländska drag och en annan med spretigt blondaktigt hår med en massa olika nyanser på sina slingor.

”Wille, Jonte och Ferra”, sa Ronny och pekade först på mig, sedan på blondinen och sist på killen med utländska drag. ”Så. Nu vet ni vad ni heter. Let's go girls”. Alla började skratta och Ferra slog på skoj till Ronny i bakhuvudet.

Ferra och Ronny släckte sina cigaretter och trampade på dem.

”Jonte, du är skyldig mig en sprayburk”, sa Lucas.

”Ja fan. Jag ska nog betala tillbaka. Lovar”, sa han och drog upp skjutdörren till en gammal bilhall.

En hund på långt håll började skälla. Jag ryckte snabbt till, till det hårda skallen. Det hördes på dess skall att den var stor. Förhoppningsvis inte lös.

”Säg inte att du är rädd för mörker”, sa Jonte och flinade åt mig.

”Nä. Men jag lovar att jag ska skydda dig om Spiderpig kommer”, svarade jag och flinade.

Jonte drog inte upp dörren så mycket, eftersom den förde med sig ett hemskt gnisslande ljud. Vi gick alla in genom den smala öppningen och samlades i en klunga strax innanför dörren.

”Ficklampan, Jonte”, sa Ronny. Det var så mörkt att man bara kunde urskilja det som den person som stod i ljuset från dörröppningen – Lucas.

”Här!”, sa Jonte och räckte över en liten lampa åt Ronny.

Ett klickande ljud hördes några gånger, men Ronny verkade ge upp med att försöka få på lampan.

”Idiot! Det fungerar ju inte!”, gormade Ronny lågt.

”Ja, men jag hade inte tid att testa den. Den är inte min”, sa Jonte. Jag kunde svagt se hur han ryckte på axlarna i mörkret.

Jag rotade fram min telefon ur jackfickan och tryckte av knapplåset. Displayens starka ljus lyste upp alla våra ansikten.

”Wow...det...var ju bra”, sa Ronny. ”Den duger”, sa han och tog av sig ryggsäcken som han hade på ryggen. Metallburkar skramlade i ryggsäcken.

”Pax blå!” sa Jonte och nappade snabbt åt sig en blå sprayburk från ryggsäcken när Ronny dragit upp dragkedjan på den.

”Fan heller. Du får ta den burk som lämnar”, väste Ronny och knyckte sprayburken ur handen på Jonte.

”Ssshh! Det kommer nån!”,väste Lucas genom en viskning. Han stod blickstilla och höll upp ett pekfinger.

”Jag hör inget”, sa Ferra och böjde sig ner mot ryggsäcken med sprayburkarna.

”Inte jag heller”, sa Jonte.

”Men sssshhh!!”, sa Lucas igen.

Utanför hördes hur fotsteg närmade sig.

”Hallåå? Är det någon där?” En manlig röst hördes utifrån en bit ifrån. Antagligen stod han utanför en av de andra bilhallarna.

”Snabbt...längre in”, viskade Ronny och drog snabbt fast dragkedjan på ryggsäcken. ”Wille först. Lys med telefonen”.

Jag lyste med telefonen in i mörkret i bilhallen och började snabbt gå åt det hållet. Här och där låg järnskrot och jag försökte att inte trampa på det ifall det skulle ge ifrån sig ljud.

Jag hörde hur de andra följde efter med snabba steg.

”Men idiot! Se efter hur du går!” hörde man hur Ferra väste åt någon bak i ledet”.

Alla fem hann gömma sig bakom de rostiga tunnorna inne i hallen precis innan skjutdörren till hallen drogs upp och en man ställde sig i dörröppningen.

”Hallå? Är det någon här så kan ni genast leta er ut härifrån!” ropade mannen.

”Wille! Släck telefonen!” viskade Lucas knappt hörbart. Jag tittade snabbt ner på min telefon som lyste upp det som var runt mig. Jag var snabb att trycka displayen mot jackan så att ljuset försvann.

”Hallåå?” Mannen hördes ännu en gång.

Efter ett par långa sekunders väntande hördes ett högt gnisslande ljud. Mannen drog igen skjutdörren. Inte nog med det kunde man höra rasslande kedjor. Han måste ha låst dörren med kejor.

”Fan”, muttrade Ronny och steg upp. Från sitt gömställe.

”Nåja”, nu får vi arbeta ostörda”, sa Lucas och steg upp han med.

En stund efteråt kom hela bilhallens takljus på. Ronny stod glatt längst bort i hallen och flinade stolt.

”Tänk då jag visste att strömbrytaren var här någonstans!” ropade han.

”Såklart du visste!” ropade Lucas tillbaka. ”Du var ju här igår!”

Efter mycket skratt och stoj hade vi använt upp flera sprayburkar. Resultatet blev en hel vägg full av vackra graffitmålningar.

”Wow Wille! Du är ju en mästare på det här!” utbrast Lucas. ”Du har övat hemma i Stefans garage, eller hur?” frågade han.

”Haha! Där har du en idé!”, sa jag och skrattade.

”Du kommer hit nästa helg också så tar vi nästa hall i bruk också, eller?” frågade Ronny och plockade ihop de tomma srayburkarna som vi hade lämnat på marken.

”Vad har du skrivit?” hördes Ferra fråga av Jonte.

”Whatever”, sa Jonte stolt och gick en bit ifrån väggen för att begrunda sitt fina mästerverk. Ferra började skratta hysteriskt.

”Jonte! Man stavar inte ”whatever” sådär!” sa Ferra och slog Jonte i ryggen.

”Joho! Det gör man väl?” frågade han. Hans ansikte blev plötslig allvarligt och han vände sig mot oss som att få bekräftelse på att han stavat rätt.

Jag tittade på de fina kantiga och tjocka boksteverna som han hade gjort. Där stod. ”Wathevher”. Jag började skratta.

”Jonte! Hur går det i skolan egentligen? Jag visste att du var dålig på engelska men inte SÅ dålig” sa Lucas och skrattade han också.

Stackars Jonte såg så liten ut där han stod och tittade på sitt ”Wathevher”. Man såg till och med hur han om och om tänkte igenom hur ordet stavades. Till sist blev han röd i ansiktet och gick fram till en av sprayburkarna som låg på marken. Men röd färg drog han ett långt streck över sitt verk och under det som skulle ha varit hans mästerverk skrev han ”Whatever” - rätt den här gången.

”Nog visste jag allt att jag stavat fel" sa han. Jag ville ju bara jävlas med er”, fortsatte han och flinade stolt.

”Jovisst”, sa Lucas och fortsatte att skratta.

Att slippa ut var lite problematiskt. Vi var tvungna att slå sönder ett av de två återdammade fönstren och krypa ut den vägen. Jag var den som skulle krypa ut sist, eftersom jag hade den starkast lysande telefonen, och var därför tvungen att sätta av strömbrytaren och sedan gå till fönstret för att krypa ut.

Precis innan jag kröp ut kom jag på en sak.

”Vänta lite! Kasta hit en sprayburk. En sprayburk kom in genom fönstret och ramlade ner på tunnan framför mig, den som jag sedan skulle stå på för att krypa ut. Jag tog tag i sprayburken och sprayade strax under fönstret in ett ”ursäkta”. Sedan kastade klättrade jag upp på tunnan och kröt ut genom fönstret för att sedan göra ett litet hopp ner på marken.

”Vad gjorde du?” frågade Lucas.

”Inget speciellt”, sa jag och flinade och satte sprayburken i handen på honom.

Samma kväll bestämde Jonte att det var fest hos honom. Vi blev väl 10 pers allt som allt hos honom. Bäst kom jag ihåg tre tjejerna som också kom dit. De frågade ut mig om allt och inget. De ville veta allt om Nackra. Precis allt. Samtalet flöt bättre på efter ett par öl – tyckte jag i alla fall.

”Jag kommer och hälsar på någon gång! Du får ta med mig på en rundtur i Nackra”, sa tjejen med de otroligt stora bruna ögonen.

”Nu kom jag på en sak!” sa tjejen med de långa glittrande benen. Jag slår vad om att det var glittrande strumpbyxor hon hade på sig. För inte kunde väl ben glittra sådär annars heller. ”Du kan ju ha fest nästa helg, och så bjuder du in oss tio som är här!”

”Ingen dålig idé. Verkligen ingen dålig idé. Men fan. Ja just det. Det var ju SteFAN. Han skulle nog inte tillåta det. Det blev nog inget av den festen.

”Men duu? Du kan ju ta med en souvenir från Nackra nästa gång du kommer hit.”, sa den tredje tjejen.

Vad menade hon? Souvenir? Vi hade inga sovenirer i Nackra. Kanske en gammal kaffekopp från café Mackan? Jag skrockade åt tanken. Tjejerna skrattade med utan att veta om vad de egentligen skrattade åt.

En stund senare började tjejerna prata om att gå ut och dra lite frisk luft. De gick ut, men frisk luft kunde man inte kalla det eftersom de stod och rökte.

Min telefon började piipa och härja i jeansfickan när jag just precis skulle fråga något av Jonte. I displayen stod det att ett meddelande var mottaget. Jag tryckte upp meddelandet och läste det. Såklart. Sarah. Igen. Men fan heller. Nu fick hon väl ändå ge sig! Hon behövde väl inte vara så här jävla envis. Jag såg framför mig hur hon satt och skrev meddelanden med ett smile på läpparna. Jag ryste. Varför hon? Varför inte någon annan? Typ... äh. Nån annan.

Jag fick en idé. Nadine kunde hjälpa mig. Jag letade upp hennes namn bland mina kontakter och tryckte utan tvekan på gröna luren. Efter ett par signaler svarade hon.

”Hallå?” Nadine lät frågande. Som om hon absolut inte förväntat sig att jag skulle ringa. Nåja. Det kanske inte var väntat precis.

”Alltså du Nadine. Vad är det med henne eller?” frågade jag. Hon måste ju kunna svara på vad som var felet med Sarah.

”Med vem?” frågade Nadine.

”Nå den där stalkern som skickade SMS-et! Jag trodde jag gjorde det klart för henne att det inte kommer att funka. Kan du inte säga åt henne att hon typ, ska sluta skicka eller något?” sa jag och väntade på svar. Hon skulle säkert kunna hjälpa mig.

”Nej du, du får minsann säga det själv”, sa Nadine.

Jag blev tyst för en sekund. Vad sade hon riktigt? Att jag skulle göra det själv?

"Men kom igen, hon fattar ju inte!" Jag försökte igen.

"Kom igen, är du så feg?" frågade Nadine. Hennes röst ändrade tonläge.

Jag var minsann inte feg. Jag blev något irriterad och brydde mig inte om att diskutera vidare. Hon fick väl bara dra någonstans...ja hur hette det där ordspråket nu igen? Äh. Någonstans var tillräckligt bra.

”Jaja. Får se hur jag gör den här gången nu då. Hej då.”, sa jag. Jag kom mig inte för att trycka av samtalet. Det skötte Nadine efter att ha sagt hejdå.

Någon som verkligen behövde ett ”hejdå” var minsann Sarah. Och minsann skulle hon få det. Minsann.

”Vad gör du?” frågade Lucas och slog sig ner i soffan bredvid mig.

”Jag...var nyss påväg att gå ut och dra lite frisk luft”, sa jag. Jag reste mig upp och gick mot balkongen där de tre tjejerna stod och skapade moln.

Fredagskvällen handlade mest om Idol. Jim och jag körde en bror och syster-kväll, och jag kan fortfarande inte förstå hur han gick med på att kolla Idol. Han kommenterade allt, som en typisk kille, och låtsades veta bättre än alla andra, som killar brukade göra. Jag och Jim hade inte mycket tid för varandra nuförtiden, så lugna kvällar som den här uppskattades av både mig och honom, trots att valet av aktivitet kunde störa den ena parten.

Lördagen spenderades däremot i tjejgängets sällskap, som bestod av mig, Sarah, Lovisa, Anna, Emma och Maria. Amanda kunde tyvärr inte komma eftersom hon hade fått feber. I lågstadiet hade vi gått i samma klass, men vi splittrades senare i högstadiet. Sarah, jag och Lovisa hade hamnat i samma klass, medan resten hade spritt ut sig i parallellklasserna. Nu i gymnasiet har vi äntligen återförenats!

Vi skulle samlas hos Sarah klockan sju på kvällen och vi hade även införskaffat några alkoholhaltiga drycker, eftersom vi skulle spela ölspelet. Lovisas storebror hade varit extra snäll och köpt några cider var åt oss, men vi betalade ju förstås för dem.

Mina föräldrar kunde inte skjutsa mig på kvällen eftersom de själva skulle ut på någonting. Middag med jobbet, eller hur det nu var. Jag kunde inte be Lovisas, Annas eller Marias föräldrar att komma och hämta mig eftersom det skulle ha inneburit en relativt lång omväg för dem. Då återstod bara Emma. Emma Wrede, och det är just det jag kände när jag såg henne. Vrede alltså. Kemin mellan mig och den här tjejen fanns helt enkelt inte och jag stod endast ut med henne för att Sarah verkade gilla henne. Hon har inte gjort någonting speciellt som fått mig att inte gilla henne, det var bara hennes sätt att vara som inte passade mig. Men man kan väl inte gilla alla, eller hur?

Kvart före sju var jag färdigt påklädd med mina ciderburkar gömda i min enormt stora väska, så att ingen kunde se dem och skvallra åt mina föräldrar. Om jag hade haft en cider skulle det inte ha varit en så stor sak, men fyra stycken var en tillräcklig mängd för att mina stackars föräldrar skulle flippa ur.

Väl i bilen pratade Emma på om hur kul det ska vara med tjejkväll. Hon och hennes mamma konverserade glatt på om ditt och datt, medan jag föredrog att sitta tyst och titta ut genom fönstret. Emma tjattrade på och frågade en massa om mitt dansande, om Jim och om allt mellan himmel och jord och jag svarade så gott jag kunde. Hon betedde sig helt annorlunda än vad hon brukade göra i skolan och jag undrade vilket som var hennes riktiga jag. Den snälla, lugna Emma, som hon var nu och som jag insåg att jag gillade, eller den snobbiga typen som jag annars inte orkade med?

”Nadine, hur är det, är Sarahs föräldrar hemma ikväll?” frågade Emmas mamma.

”Jag vet inte, det kan hända. Fast, jag tror inte att de vill vara hemma när ett gäng 17-åriga flickor invaderar huset.” Emmas mamma skrockade och svängde in på Sarahs gård. Deras hus var litet och mysigt. Jag spenderade ganska mycket tid där, så jag kände mig verkligen hemma. Deras hus var rött med vita knutar och hade endast ett plan. En liten trappa ledde vägen upp mot dörren och det lyste i de små fönstren, som såg ut som tavlor som hängde på husväggen. Detta var mitt andra hem i princip.

”Tack för skjutsen!” sade jag artigt åt Emmas mamma och stängde bildörren. Jag och Emma styrde våra steg mot ytterdörren. Vi hann knappt nå översta trappsteget när Sarah slänger upp dörren.

”MAMMA OCH PAPPA ÅKTE IVÄG, VI ÄR HELT ENSAMMA!” Sarah hoppade upp och ner av iver. Sarah vände sig mot mig och tänkte säga någonting men Emma hann före.

”YES!” Emma sprang fram och kramade om Sarah.

”NU SKA DET FESTAS!” ropade hon och sprang smidigt in genom dörren. Sarah ryckte på axlarna, gav mig en kram och vi gick in. De andra hade redan kommit och de hade även hunnit leta upp reglerna för ölspelet.

”De där reglerna börjar bli tråkiga. Kan vi inte hitta på egna regler?” sade Lovisa. Vi andra höll med. Vi hade spelat ölspelet så många gånger nu att vi hade tröttnat på det en och samma som man skulle göra. Genom att lägga till saker som att man skulle nämna en snygg kille, skolkamrat eller kändis spelade ingen roll, vid varje klunk, ändrade vi reglerna så att de blev mer intressanta. I stället för att hälla ut lite av innehållet i ett glas när man får en kung, ändrade vi till att man skulle dricka fyra klunkar och sedan skicka ett SMS till den kille som man tyckte var sötast. När vi var färdiga med att fixa till reglerna, satte vi oss vid köksbordet, drog fram ciderburkarna och satte igång. Gissa vem som skulle sköta kortpacken, om inte Emma.

”Okej Nadine, du fick en tvåa. Vem ska ta klunkarna, och ska de nämna en kändiskille eller en skolkamrat?”

”Lovisa, du får ta båda, och nämn först en kändiskille och sedan en skolkamrat.” Jag log mot henne och blinkade.

”Ooooh..” hördes det från de andra. De här reglerna verkade passa vårt tjejgäng perfekt. Vi var alla lika ”utsatta” och jag glömde nästan bort att jag inte gillade Emma så mycket.

”Oj. Snyggaste kändiskillen måste vara Johnny Depp” hon tog en klunk medan vi andra fnissade. Vi visste alla att Lovisa var lite svag för Johnny Depp, speciellt efter Pirates-filmerna. Men vi höll alla med att han var snygg.

”... och snyggaste skolkamraten måste vara.. ” hon tystnade. Hennes ansikte ändrade färg till en rosa nyans, som avslöjade att hon rodnade. Sedan fortsatte hon.

”.. Anders..” I didn’t see that one coming! Anders var inte riktigt min stil, men han var söt och dessutom singel. Heja Lovisa!

”Då vet vi det!” Emma tog upp kortpacken och vände upp ett kort åt Sarah. En kung. Sarah skruvade på sig och drack snabbt fyra stora klunkar cider, som om hon på något vis önskade att hon kunde slippa det här. Hon tog upp sin telefon, började knappa på knapparna och gav sedan telefonen åt mig.

”Ska jag läsa högt?” frågade jag och hon nickade.

Högst upp stod det. ”Wille”. Ingen överraskning där inte.

”Wille alltså.” sade Maria. ”Hörde att han är i Stockholm över helgen.” Jag nickade.

”Fille och Wille pratade om det i fredags. Han skulle till någon Linus, Lukas, eller vad nu killen hette.” sade jag.

”Jag hörde det också.” insköt Sarah försiktigt. ”Men läs vidare nu då.” Jag harklade mig och började läsa.

”Hej Wille. Hur är läget ikväll? Är allt bra i Stockholm?” Sedan var det slut.

”Bra, skicka det nu!” Lovisa och Anna fnissade och verkade vara mer ivriga än Sarah att skicka det där SMS-et. Jag gav tillbaka telefonen åt Sarah och nickade uppmuntrande. Hon såg lite nervös ut.

”Det är ett bra meddelande. Inte för stelt, men inte för avslappnat heller! Det är bara att skicka det nu!” Jag försökte muntra upp henne, vi hade ju ändå kommit överens om de här reglerna tillsammans. Hon tryckte på den gröna knappen och SMS-et sändes iväg. Vi fortsatte med vårt spel och fick nämna fler snyggingar. Ungefär fem minuter efter att Sarah hade skickat meddelandet till Wille, ringde min telefon. Jag tog upp den, ursäktade mig och sprang ut till vardagsrummet. Först då såg jag att det stod ”Wille” på displayen. Det var Sarah som skickade SMS-et, inte jag så varför i all världen ringer han till mig?

”Hallå?”

”Alltså du Nadine. Vad är det med henne eller?” hördes det i luren. Han lät lite trött. Musik och prat hördes i bakgrunden, så han måste vara på någon fest eller liknande.

”Med vem?” jag låtsades inte förstå.

”Nå den där stalkern som skickade SMS-et! Jag trodde jag gjorde det klart för henne att det inte kommer att funka. Kan du inte säga åt henne att hon typ, ska sluta skicka eller något?” Det lät som om han hade druckit en del, dock inte lika mycket som på festen hos Fille.

”Nej du, du får minsann säga det själv.” svarade jag. Jag ville inte bli inblandad, detta är mellan Sarah och Wille. Att Wille inte fattar att jag är på Sarah sida är bara synd för honom. Han suckade.

"Men kom igen, hon fattar ju inte!" fortsatte han.

"Kom igen, är du så feg?" frågade jag honom.

”Jaja. Får se hur jag gör den här gången nu då. Hej då.”

”Hej då.” Jag avslutade samtalet och gick in tillbaka till köket.

”Vem skulle säga vad själv?” frågade Emma.

"Vem är feg?" fortsatte Anna.

”Vad är det här för korsförhör? Hmm. Min kusin hade lite problem.” Jag satte mig ner på min plats och vi fortsatte spela en stund till. Lovisa fick den andra kungen och skickade ett SMS till Anders, jag avslöjade att min kändiscrush är Taylor Lautner, Emma fick den tredje kungen och skickade ett SMS till en random typ som ingen kände och det visade sig att både Anna och Maria tyckte att Antti var söt.

När vi alla hade druckit upp två cider var förflyttade vi oss till soffan för att titta på en film. What a girl wants med Amanda Bynes råkade gå på TV så vi bestämde oss för att se den i stället för någon nedladdad film. Jag gick på WC innan filmen började och kom tillbaka precis när första scenen drog igång. Killen i filmen var så klart en snygging, så diskussionerna började igen om vilken kändiskille som var snyggast. Överlag var filmen bra, en typisk romantisk komedi som passade en tjejkväll som denna. När filmen var slut drog Sarah iväg med mig till köket.

”Har du en kusin som heter Wille?” frågade hon direkt.

”Va? Ja, alltså jo.” Det tog en stund innan jag kom ihåg att Wille hade ringt OCH att jag hade sagt att det var min kusin.

”Verkligen?” Sarah såg lite skeptisk ut.

”Jao. Han eh.. bor i Stockholm. Han.. öhm.. hade lite problem med sin flickvän.” sade jag och hoppades att Sarah skulle tro mig. Jag visste att jag gjorde fel som ljög, men jag ville inte att Sarah skulle tro att jag hade någonting mer att göra med Wille än matten. Jag visste hur mycket hon gillade honom.

”Okej.” Hon såg fortfarande tvivlande på mig men verkade acceptera min förklaring.

”Förresten, hur visste du att han hette Wille?” Jag började undra hur hon hade kommit på det. Hon såg generad ut.

”Jag snokade i din telefon. FÖRLÅT NADINE! Jag ville bara veta om Wille hade ringt till dig i stället för till mig.”