Imorgon drar Azra och jag iväg till Helsingfors/Helsinki för att se världens upplevelse = Paramore! 
BYE!  :)

HA DET GÖTT! 
// Malin  (om ni undrar varför jag skriver mitt i natten... kan inte sova..)

Ps! Kom gärn med idéer om vad som ska hända i storyn :)  Var inte lata/rädda/blyga att kommentera!

Ett papper. Jag kände igen pappret. Jag väcklade ut det och såg teckningen jag hade ritat förra gången hon bar här. Jag tittade på Nadine och rynkade pannan för att sedan titta på pappret igen. Vad skulle hon med det här klottret till? Visst, det föreställde henne, men ändå. Det var ju bara klott.

”Äh...den här skiten”, sa jag och skrollade ihop pappret. Jag gick fram till papperskorgen som stod under skrivbordet.

”Nej snälla, jag vill ha den”, sa Nadine och skyndade sig efter mig och sträckte sig efter det ihopskrynklade pappret.

”Till vadå?” frågade jag och tittade på henne.

”Ge mig den”, sa Nadine och såg allvarlig ut. Hon sträckte ut handen mot mig. Det kändes som om det var ett vapen som hon väntade på att få, precis som om jag var någon brottsling.

”Whatever...”, sa jag och kastade pappersbollen över ryggen, så att den landade på golvet. Jag gick fram till min gamla cd-spelare för att trycka på play-knappen. Den började genast spela låtarna på min senaste inköpta Muse-skiva.

Nadine var snabb att plocka upp pappersbollen från golvet. Hon satte sig på sängen och vecklade varsamt upp pappret och försökte med handen släta ut teckningen. Jag satte mig mig på skrivbordsstolen och vek upp den bärbara datorn som stod på skrivbordet.

”Ärligt talat William. Du är en gud på att rita”, sa Nadine utan att släppa teckningen med blicken.

Om jag ändå hade kastat teckningen tidigare. Inte för att det var fel med att få beröm, men det kändes så löjligt. Jag visste ju att jag ritade bra, men inte ville jag skylta med det i alla fall.

”Wille”, rättade jag henne.

”Jaja...du är en konstnär i alla fall”, fortsatte hon.

”Äh”, sa jag, vände blicken mot datorn iegn för att sätta på den. Datorns lilla fläkt började genast snurra.

Nadine brydde sig inte i mig och satt nöjt och granskade teckningen.

”Det likar ju till och med mig”, sa hon och tittade på mig.

”Så du säger det...”, sa jag. ”Och jag som trodde att jag ritade av en struts”.

”Haa haa” sa Nadine med sarkasm i rösten och räckte ut tungan åt mig. Jag skrockade.

”Nä, kanske jag ska skjutsa hem dig nu.” Det var ingen fråga.

Nadine svarade inte utan satte in teckningen i en av sina skolböcker.

”...eller. Förstås. Jag vill ju ha konstnärens autograf. Man vet ju inte när du dör, du kanske blir känd”, sa hon och flinade. Hon kom fram till mig och räckte mig en penna och teckningen.

Jag suckade och tog emot teckningen för att klotta dit ett slarvigt ”Wille” i det nedre vänstra hörnet på teckningen.

”Tack”, sa Nadine och stoppade glatt in teckningen i skolboken igen för att sedan sätta boken i väskan.

”Nu kan vi dra”, sa hon och hängde skolväskan över axeln.

 

Helgen kom fort på. Jag hade absolut ingen lust att stanna hemma, och tog därför närmaste tåget in till Stockholm till min utflyttade polare Lucas. Han flyttade för från Nackra för ungefär två år sedan, men vi brukade ses på helgarna ibland. Detta var en sådan helg. Fille som också brukade följa med blev sjuk, så han kunde inte komma.

Tågresan tog oftast inte längre än en timme, och jag fick tiden att gå lite fortare med musik i öronen som spelades från min ipod. Landskapet utanför fönstret susade förbi. Det var omöjligt att koncentrera blicken på något som låg nära rälsen utan att bli snurrig efter en stund, så jag kastade min blick mellan träd, hus och landskap längre bort.

Tåget stannade. Detta var en av de sista stationerna innan man kom in i Stockholm. Jag kände plötligt en svag puff i axlen och vände genast blicken mot det som puffat i mig. En klunga med emo-tjejer hade slagit sig ner på några närliggande säten, och en av tjejerna hade inte fått plats nog på andra sidan av tågvagnen så hon satte sig därför bredvid mig - den enda plats som låg närmast hennes kompisar.

Tjejerna såg ganska lika ut. Svartaklädda med klickar av skrikande färger. En av tjejerna hade knallrosa hår och liknade mer en seriefigur utav Manga-sorten än en människa. Tjejen bredvid mig hade korpsvart hår och var svartmålad runt ögonen. På ena handen hade hon en lime-svartrandig handske med avklippta fingrar. Handsken nådde nästan ända upp till armbågen. Runt andra armen hängde ett tiotal svarta läderarmband och några silverfärgade kedjor. Hennes svarta läderjacka slutade vid armbågarna och gick inte längre ner än till midjan. Inte för att det störde mig, men jag kunde inte låta bli att fundera över vad som kryllade i dessa tjejers huvud eftersom de hade valt denna klädstil. Den drog i alla fall till sig uppmärksamhet. Kanske var det de enda de ville ha? Utav tristess flyttade jag åter blicken ut genom fönstret och satt så tills tåget rullade in på Stockholm Central.

Tjejen som suttit bredvid mig tittade på mig när hon steg upp, ungefär som om hon inte hade lagt märke till att hon suttit bredvid någon. Deja vu, eller vad det kallas. Jag hade sett henne förut, men jag kunde absolut inte komma på var eller när. Tanken slogs bort ganska fort när jag kom ut på perrongen. Alla röster och ljud från rullande väskor och flåsande tåg och allt annat runtomkring mig påminde mig om vart jag skulle gå.

 

Lucas smilade stort när han såg mig komma gåendes in på gallerian. Han steg upp från träbänken där han satt och släppte ner sin kära skateboard på marken. Han började mer och mer se ut som en äkta stockholmsskejtare, vilket jag egentligen inte ville medge, eftersom jag också såg en stor del av mig själv i honom.

”Tjeeenare Wille!” ropade han genom gallerian och kom gåendes emot mig. Typiskt honom att göra sig hörd över hela gallerian.

”Tjena grabben!”, sa jag när jag kommit lite närmare.

Lucas puffade sin skateboard framför sig med foten och höjde handen när han kom tillräckligt nära mig för att göra en high-five och den traditionella handskakningen.

”Synd att inte Fille kunde komma”, sa Lucas och plockade upp sin scateboard från golvet.

”Äh, han klarar sig”, sa jag.

”Så. Hur är livet? Hörde att du har något på G med någon”, sa Lucas och bytte därmed samtalsämne.

”På G? Jag? Eeh.... det skulle jag inte tro”, sa jag och tittade på honom.

”Ja, det sa Fille i alla fall när jag chattade med honom”

”Det har inte slagit dig någon gång att han bara talar skit?” frågade jag. Undrar varifrån Fille hade fått det där. Jag skulle minsann ta reda på det när jag kom hem igen.

”Fille? Ja, han säger mycket och lite till...hehe”.

Lucas och jag började gå hem till hans familjs lägenhet som inte låg allt för långt borta från gallerian och tågstationen. Det var en riktigt hemtrevlig lägenhet där han bodde tillsammans med sina föräldrar och sin lillebror Anton.

Anton var fyra år yngre än Lucas och de liknade inte alls varandra till varken utséendet eller sättet. Anton var inte alls intresserad av skejtandet utan höll sig till sin fotboll. Jag hade inte sett Anton på nästan hela sommaren och jag blev därför nästan chockad av hur mycket killen hade vuxit från när jag senast hade sett honom. Han såg inte alls ut som någon Anton längre. Jag började fundera om Anton hade ändrat stil och intresse också, då han såg ut som han gjorde. Han hade nu svart hår och gick klädd i en svart Metallica t-shirt och ett par svarta slitna jeans. Jag hann bara se Anton i förbifarten i farstun, då han var påväg ut.

”Ska du ut nu igen?” frågade Lucas Anton när Anton började dra på sina converse-skor. Anton svarade inte. Inte heller tittade han upp på mig. Det var inte det sättet jag var van vid att bli bemött utav Anton.

”Tja Anton.” Jag försökte mig på en hälsning.

”Jo, hej”, sa han och kastade en snabb blick på mig. Det var den hälsningen. Vad var det med unga tonåringar nuförtiden?

”Har du 50 spänn?” frågade Anton Lucas och drog på sig en svart läderjacka.

”Nä, det har du väl själv”, sa Lucas och ignorerade sin brors utstäckta hand. Istället tog han av sik skorna och placerade sin skateboard bredvid skohyllan.

Anton suckade och försvann ut genom dörren. Man kunde höra hans steg som försvann ner i trapphuset.

”Anton har...förändrats”, sa jag och tog av mina skor, ryggsäcken och jackan.

”Jo...”, svarade Lucas och suckade. ”Det hände såhär”, sa han och knäppte en gång med fingrarna. ”Det måste vara den där bruden som har påverkat honom.”

”Har han en tjej?”, frågade jag nyfiken som jag var.

”Hmm.. jo.”, svarade Lucas. Han bytte ganska fort samtalsämne. ”Hungrig?” frågade han och tittade på mig. Antingen var han hungrig eller så ville han bara inte snacka om sin brors flickvän då han inte själv hade någon. Avundsjuka kanske?

”Visst”, sa jag och följde med honom ut i köket.

Vi ursäktar för den lite långsamma uppdateringen! Vi har varit borta hela helgen hos en kompis, så vi har inte hunnit skriva nytt. Ni fick ett bonuskapitel, men ikväll kommer Malin att skriva ett "ordentligt" William-kapitel, så håll utkik!

Hoppas ni har det bra!

Azra

Jag vet inte hur länge Nadine och jag satt på McDonalds. Egentligen spelade det ingen roll, eftersom jag inte hade något emot att inte hinna med matte ikväll. Innerst inne visste jag att uppgiften måste vara färdig tills måndag, men minsta tanke på matte skulle få mig att falla ihop som i ett narkolepsianfall.

Mätt och belåten efter att ha ätit upp hamburgaren lutade jag mig bakåt mot ryggstödet på bänksoffan. En låg rapning pressade sig ut ur mina lungor.

”Usch”, sa Nadine och grimaserade. ”Det är äckligt”. För att reta henne extra pressade jag med flit upp mera luft genom lungorna så att ännu en rapning tryckte sig fram.

”Men sluta...folk tittar ju”, väste Nadine tyst mellan tänderna.

”Har du ens provat?” frågade jag och flinade retsamt.

”Nä, och jag tänker inte försöka”, muttrade hon och började plocka upp papper och små tomma pepparpåsar från bordet för att sätta dem på brickan.

”Men prova då”, sa jag. ”Det hjälper om man dricker cola före, för det innehåller en massa luftbubblor”.

”Är du tokig? Jag tänker inte försöka...” sa Nadine och tittade med stora ögon på mig. En rynka dök upp mellan ögonen på henne. Jag skulle minsann inte ge mig.

”Fegis..”, sa jag och flinade.

”Idiot”, sa Nadine och reste sig för att gå iväg med brickan.

”Ska du inte ha de sista?” frågade jag och pekade på hennes mugg med coca cola i när hon var påväg förbi mig. Hon stannade.

”Nä...hurså?” frågade hon och tittade undrande på mig.

”Va bra”, sa jag och tog muggen från hennes bricka. Istället placerade jag min tomma mugg där hennes hade stått. Nadine tittade frågande på mig och suckade efteråt när hon fattade vad jag tänkte göra.

”Kom nu...”, sa hon och suckade igen. ”Vi måste få matten gjord ikväll. Annars får vi den aldrig färdig”.

”Kommer...”, sa jag och reste mig. Jag bar den skräpfyllda brickan med ena handen och Nadines coca cola-mugg i den andra fram till en skräptunna för att hälla av brickan. Coca colan tog jag med mig ut.

Nadine marscherade iväg mot min motorcykel en bit före mig. Framme vid motorcykeln ställde hon sig med armarna i kors för att vänta på mig. Antagligen var hon smått irriterad också.

”Varför tar det sån tid?” suckade Nadine uppgivet när jag äntligen var framme vid motorcykeln. Jag svarade inte utan räckte fram coca cola-muggen åt henne.

”Ska du ha det sista?” frågade jag henne.

”Nä”, sa Nadine och blängde irriterat på mig. Hon verkade extra stressad över mitt handlande, vilket jag utnyttjade ännu mer.

”Är du säker. Detta är din sista chans. Tar du enmiljonersfrågan eller låter du bli?” frågade jag och tittade lurigt på henne för att skojja med henne.

”Men kom igen...”, sa Nadine och slokade med sina axlar. ”Du drar ju bara ut på tiden”.

”Okej. Skyll dig själv”, sa jag och sög upp det sista ur coca cola-muggen med ett sörplande ljud för att sedan träffsäkert kasta muggen i en närliggande soptunna. Nadine suckade irriterat för hundrafemtioelfte gången och satte på sig min motorcykelhjälm, sedan tittade hon på mig med en menande blick. Det här var hur kul som helst att jävlas med henne. Jag drog in andan och svalde.

”Kom nu...”, sa Nadine. Det såg ut som om hon nästan givit upp på att jag någonsin skulle starta motorcykeln så att vi skulle komma iväg.

”Vänta... nu.. nu kommer den..”. En lång högljudd rapning pressade sig fram ur mig och sedan började jag skratta.

”Alltså... vafan...”, sa Nadine och kunde till slut inte hålla sig från att skratta, i alla fall lite. ”Usch...”.

”Men visst var den bra?” frågade jag och väntade på ett erkännande, samtidigt som jag satte mig på motorcykeln och startade motorn.

”Usch...”, sa Nadine igen och klättrade upp bakom mig på sitsen.

”Men den var bra”, sa jag igen – det var ingen fråga - och tittade över axeln.

”Det var äckligt...”, sa Nadine. Jag gav mig inte.

”Och bra”, tillade jag.

”Jaja.. den var suverän”, erkände hon till sist. ”Men köör nuu!”.

Nöjd och belåten körde jag iväg från McDonalds-parkeringen och hem till mig.

Inte kunde jag förvänta mig att Wille skulle vara annat än försenad. Han kom 25 minuter för sent. Jag visste inte riktigt om jag skulle vara glad över att han alls kom ihåg att han skulle hämta mig eller om jag skulle vara arg över att han kom sent. Sedan åkte vi inte ens hem till honom och räknar matte, utan körde till MCDONALDS? Nåja. Jag åt ändå bara ett litet mellanmål före danslektionen så min mage kurrade fruktansvärt högt. Jag tänkte ändå inte låta honom komma undan.

”Ska vi inte räkna matte?” frågade jag.

”Inte på tom mage, och din mage verkar i alla fall hålla med mig.” svarade han. Varför måste han ha rätt? Jag orkade inte säga emot längre, dels för att jag fortfarande var småsur på honom, dels för att han faktiskt hade rätt.

”Vad var det som uppehöll dig då?” frågade jag.

”Jag sköt Fille och Anders. Ägde ut dem totalt!” Vad snackade han om att han sköt på Fille och Anders?

”Först så försökte han, alltså Fille, kasta en granat på mig, men han missade totalt! Sedan sköt Anders honom i ryggen och det var så klockrent, för Fille missade mig och träffade sig själv i stället, så det blev liksom som en hämnd.. Sedan kom vi inte längre för att jag kom på att jag skulle hämta dig.” Kasta granater. Skjuta folk i ryggen. Hämnd? Det kunde inte handla om någonting annat än playstation.

”Playstation?” frågade jag.

”Ja, vad trodde du? Vi är inga galningar som har granater hemma och hämnas på varandra sådär.”
”Nej, nej, det var inte det jag menade.”

”Vad menade du då?” han stannade upp och tittade undrande på mig.

”Att jag skulle klå er alla tre i playstation.” Det var faktiskt sant. Jag och Jim kunde sitta och spela i flera timmar. Från början var det endast nybörjartur, men jag insåg snabbt att det var min talang, det där att vinna över självsäkra killar i playstation. Wille skrattade åt min kommentar.

”Inte i världen att du skulle klå oss! Möjligtvis Fille, men vem klår inte honom liksom?”

”Det där tar jag som en utmaning!” Min tävlingsinstinkt tog över och jag skulle någon gång visa dem vad jag går för. Min mage kurrade än en gång, och det var inte bara Wille som hörde det, gubben som stod före oss i kön vände sig också om. Jag kunde inte hålla mig och brast ut i skratt. Wille skrattade så att han nästan fick andnöd.

”Nu är du väl glad att vi kom hit, eller hur?” sade han och fortsatte att skratta. Jag nickade och gick fram till disken när det var min tur. Jag beställde min osthamburgare, tog nummerbrickan och gick och valde ett random bord som råkade vara ledigt. Plötsligt hörde jag skrik bakom mig.

”NADIIIINE!” hördes det över hela McDonalds. Jag vände mig om och såg Sarah sitta några bord bort med Lovisa och Amanda. De sprang fram till mig och kramade om mig, som om jag inte hade sett dem på flera år.

”Är du här ensam?” frågade Lovisa. ”I så fall kan du sätta dig med oss!”

”Wille är också här, vi ska räkna matte. Fast jag vet inte var han är, han stod ju bara bakom mig i kön.” sade jag och tittade runt mig i försök att se honom.

”Jag tyckte att jag såg hans motorcykel utanför.” sade Sarah. Kunde hon t.o.m. urskilja vilken som var hans? Såg inte alla motorcyklar exakt likadana ut, men med olika registerplåtar då förstås?

”Han kommer väl snart. Killen är ju känd för att vara sen vet ni!” sade jag och försökte mig på ett skämt.

"Hur går det annars med matten?" frågade Sarah försiktigt.

"Alltså, vi räknade kanske 2½ uppgift, sedan gick det inte längre." svarade jag. Jag vågade inte nämna för dem att vi för det första gick till Mackan tillsammans, och för det andra stal godis. Det skulle vara så lätt för dem att börja anta att det är någonting mellan mig och Wille, men det är det ju inte. Det får det inte vara, speciellt p.g.a. Sarah.

”Vi ska dra nu, vi skulle bara äta glass. Men vi syns! Lycka till med matten!” sade Lovisa och sedan gick de iväg. Med detsamma de steg ut genom dörren dyker Wille upp ur tomma intet.

”Var har du varit?” frågade jag.

”De hade slut på coca cola. Jag väntade tills de hade fyllt på.” svarade han.

”Kunde du inte ha tagit någon annan dricka då?”

”Nepp. Så du säger att du klår oss alla i playstation?" frågade han sedan.

"Jepp!" svarade jag lika kort som han hade svarat mig.

"Men du är ju tjej.."

"Vaddå, skulle inte tjejer kunna slå killar i playstation?" Intressant tanke han hade. Och helt osann.

"Det var inte så jag menade. Du verkar inte vara en sådan tjej som spelar playstation."

"Hur är en typisk playstationspelande tjej då?" Det här var en intressant diskussion. Stereotyper fanns överallt, men att det fanns riktlinjer på hur man ska vara för att vara en tjej som spelar playstation, det trodde jag inte.

"Jamen du vet. Vara lite pojkig, typ. Du är inte så pojkig av dig. Du är ju en riktig tjej!" svarade han.

"Nämen, tänk att du har märkt det!" I samma stund kom min hamburgare och jag sparade ingen tid, utan högg in direkt. Vi fick fortsätta vår diskussion en annan gång. Wille hade t.o.m. hämtat ketchup. Hur fasen hade han hunnit med det? Wille slösade inte tid han heller, utan stal av mina pommes frites när han trodde att jag inte såg.

”Heeey, sluta äta mina pommes frites!” utbrast jag.

”HICK!” hickade Wille som svar och han hickade väldigt högt. Jag började skratta så att jag nästan satte i halsen.

”Ups.” sade Wille. Det hade låtit så fruktansvärt roligt och jag hade skrattat så mycket att tjejen som kom och gav Wille hans hamburgare tittade underligt på mig en bra stund innan hon fattade att jag bara skrattade och inte led av andnöd eller liknande.

”Jaja, ät dina pommes frites nu, de blir kalla.” Wille fnissade åt sitt lustiga ljud och stämde in i skrattet. Kanske matte med honom inte blir så himla hemskt ändå?

Bara för att Azra FYLLER IMORGON så har jag gjort DENNA!

// Malin  x)



Update: Hahahahahah! TACK MALIN!<3 Haha, världens hjälte, det var inte illa det ;) Bra bild hon valde också, eller hur? :D // Azra

Nästa kapitel är på kommande, troligtvis kommer det i morgon!
Vi har nämligen varit till Helsingfors och därmed inte hunnit uppdatera.
Glöm inte att kommentera om ni tycker att någonting är bra eller dåligt och lägg gärna till oss på bloglovin', så är det lätt att följa när nya kapitel kommer upp! (Klicka på den stora knappen överst i menyn, så kommer ni till bloglovin' ;D)

Hoppas ni har haft en trevlig helg!

Azra

Femton minuter kvar. Ynka femton minuter. Jag hade stirrtävling med klockan tills jag kom på att det var meningslöst. Den vann överlägset. Jag var tvungen att blinka innan klockan segt flyttade sin långvisare ett steg framåt. Pennan i min hand borrade hål i pappret, på vilket det var meningen att jag skulle svara på några frågor angående den industriella revolutionen. Historia brukade vanligtvis vara ganska intressant, men nu var det på vippen till att lägga sig längst ner på listan.

Jag tittade runt i klassen för att konstatera att det bara var ett fåtal som faktiskt gjorde uppgiften. Fille satt med hörlurar i öronen så att det svagt hördes en dov takt bakom mig. Jag kastade ett öga på klockan igen. Tretton minter kvar. Jag tittade på första frågan på uppgiftspappret, utan att egentligen läsa den. Mitt rutiga häfte som låg uppslaget framför mig skrek efter att få bli något annat än tomt.

Jag började dra några streck i häftet som snart såg ut som en lång korridor. Korridoren fick svartvitt rutigt golv som gjorde ett djup i bilden. Efteråt ritade jag på pappret in en stor klocka som påminnde om klockan som fanns i vårt klassrum. En ensam figur vars siluett syntes lång borta i korridoren, ritade jag också in. Innan jag visste ordet av ringde det ut. Jag plockade, eller rättare sagt sopade mina saker ner från pulpeten och rätt in i väskan.

”Du, kommer du med till Anders? Vi tänkte dra dit en sväng”, sa Fille medan vi gick ut ur klassrummet.

”Göra vad?” frågade jag.

”Kanske spela loss på hans gamla playstation 2”, sa Fille och ryckte på axlarna.

”Okej”, sa jag. Jag hade egentligen ingenting annat för mig nu heller.

”Då ska jag fan bevisa att jag kan slå dig i bana 9 med den långsammaste bilen”, sa Anders och drog upp Filles huva över huvudet på honom”.

Fille vände sig hastigt om och gjorde samma sak på Anders som försökte dra sig undan.

”Ja,det kanske du gör när du kopplar ur min dosa, men tro inte att jag går på det någon mer gång...idiot”, sa Fille och tryckte armbågen i sidan på Anders.

”Äh, snorungar, er slår jag lätt”, sa jag och slog till båda två i bakhuvdet när jag gick mellan dem, för att sedan sätta spurt på benen och kuta ut ur skolan med Anders och Fille hack i häl. Ibland passade vi verkligen in på ett dagis alla tre.

 

Vi brukade hänga rätt ofta hos Anders, mest när vi gick i högstadiet. På senaste tiden hade det minskat. Han hade alla möjliga och omöliga spel man kunde tänka sig på playstation 2. Visst kunde det låta löjligt, men hade man inget bättre för sig så hade man inte det. Man fick liksom en ganska bra hjärnrensning av att sitta där och tävla i olika race-och skjutspel.

”Men IDIOT, jag stod ju bakom det där huset. Du kan ju fan inte kasta in en handgranat dit då”, öste Fille ur sig åt mig när jag sprängde ett av de små trähusen i skjutspelet som vi spelade. Jag började skratta åt Filles försök att skjuta mig.

”Hur går det Fille, är du pissed off?” retades jag med honom.

Plötsligt blev Fille skjuten i ryggen och dog, och var då tvungen att börja om från början i spelbanan.

”Haa Haa! Där fick jag dig allt!” ropade Anders.

”High Five!” sa jag och vände handflatan mot Anders, som slog i den med sin.

”Lögnare! Jag ska då allt ta kål på er två”, sa Fille och låtsades vara arg, men utbrast snart i skratt då han i full hast skulle kasta en handgranat åt mitt håll men träffade en bergsvägg, vilket gjorde att handgranaten studade tillbaka och sprängde honom själv i stället. När vi alla hade skrattat en stund åt Filles klåperi, kastade jag en hastig blick på den lilla digitala klockan som stod på tv-bordet.

”Stämmer den där klockan?” frågade jag och blev genast allvarlig.

”Nä...”, sa Anders.

”Hoh... tur... Jag trodde jag var sen”, sa jag och pustade ut.

”...den går ca 15 minuter efter”, fortsatte Anders. Hjärtat hoppade nästan upp i halsen på mig.

”VA SA DU?!” utbrast jag och tittade med stora ögon på honom.

”Den går typ 15 minter efter”, upprepade Anders och tittade frågande på mig.

”Jag måste sticka”, sa jag och flög upp på benen och skynadade mig iväg.

”Vart ska du?” ropade Anders efter mig.

”Han ska och dansa balett... i TRIKÅER!”, ropade Fille efter mig och skrattade. Jag hade inte tid att slå ner Fille, det fick vänta tills i morgon. Det här hände bara inte, men såklart skulle det hända. Hon skulle hata mig, vilket skulle sluta med att hon absolut aldrig mer skulle hjälpa mig med matten. Jag skulle bli tvungen att gå om kursen ENSAM. Det ödet ville jag inte ha. Jag skulle sluta som gatusopare. Okej, kanske inte det, men... I ALLA FALL.

Jag pressade min motorcykel hårdare än vad jag hade bordat göra. Jag körde om några bilar på raksträckorna, men var tvungen att sakta in när jag nådde centrum, annars skulle det nog ha gått illa. Jag började automatiskt söka med blicken utefter gångbanorna när jag närmade mig danslokalen. Kanske skulle jag råka få syn på en tjej med svart läderjacka, om det nu var så att hon bar den idag. När jag fick syn på danslokalen efter en kurva fick jag också syn på någon som stod utanför med händerna i fickorna. Det var hon. Hoh... hon hade väntat.

Jag stannade motorcykeln bredvid ingången till lokalen där Nadine stod och tig snabbt av mig hjälmen.

”Du är sen...”, sa Nadine utan att röra en min.

”Jo.. eeh. Jag vet”, sa jag och räckte hjälmen åt henne. Hon tog tyst emot den, tryckte ner den på huvudet och spände fast den. Sedan satte hon sig upp bakom mig på motorcykeln och grep tag om min midja.

Hon verkade något arg och tyst. Äh...jag skulle nog överleva. Jag startade motorcykeln och körde iväg. En sugande känsla i magen påminde mig om att jag var hungrig, och i stället för att åka hem till mig styrde jag motorcykeln i riktning mot McDonalds restaurangen som fanns i ändan av stan. Jag hoppades att Nadine inte hade något emot hamburgare, för det hade inte jag i alla fall.

Jag stannade upp för en sekund och tittade på vårt hus. Ett stort vitt hus, med en trappuppgång och balkong som vände mot huset med de enorma fönstren. Det var ett ganska dumt drag av grannen, alla kan ju se vad som händer där inne. Vissa saker borde de censurera, det finns ändå minderåriga här runt omkring.

        Jag hörde Willes motorcykel där någonstans bakom husen och vad gör han inte om susar brummande förbi just när mamma öppnar dörren.

WRRRRROOOOOOOOOOOMMMMMMMMMMMM!

        ”Vilket hemskt ljud. Tänk Nadine om någonting skulle hända! Ja dagens ungdomar, nog ska de pröva på allt nog. Motorcyklar. Hmpf. Tur att vi inte lät dig skaffa en sådan, eller hur Nadine?”

        Jag nickade och låtsades hålla med. Innerst inne hoppades jag att hon aldrig skulle få reda på att jag för bara 5 minuter sedan hade suttit bakom Wille på hans motorcykel. En fråga jag också ville undvika var ’var har du varit.’.

        ”Var har du varit annars, jag försökte få tag på dig?” frågade hon. Typiskt.
”Med.. några kompisar. Vi läste läxor ihop och eeh.. åt godis..” Det var ju sant i alla fall. Mamma verkade acceptera min förklaring och gick iväg till sitt arbetsrum där hon tillbringade i princip hela kvällen med att leta efter.. Vad kallades det nu igen? Motbevis? Nåja, något advokat-ord var det i alla fall.

 

        I samma stund som jag stängde dörren efter mig ringde min telefon. Jag kände inte igen numret och undrade vem det kunde vara.

        ”Nadine” svarade jag när jag lyfte på luren.
        ”Öööääheeej..” hördes det från andra ändan. Det lät som Wille, men jag var lite osäker.
        ”Ja, hej.”
        ”Ja, alltså. Det är Wille.” Okej, jag hade rätt.
        ”Det var det jag gissade.” Jag undrade samtidigt varför han ringer till mig. Vi hade ju ändå bestämt när vi skulle göra matte nästa gång och allt.
        ”Ja, alltså. Jag ville bara kolla att du fick mitt nummer. Jag har ju ditt, så. Det är mer rättvist nu. Typ. Jämställdhet, du vet.” Jag skrattade åt hans dåliga försök att förklara sig.
        ”Jag fattar!” svarade jag. Plötsligt började jag undra om jag skulle skriva Wille eller William i telefonboken. Jag känner inte honom tillräckligt bra för att skriva Wille, men ändå känner jag honom tillräckligt bra för att skriva William. Om jag skriver efternamnet då! Men jag vet inte vad han heter i efternamn. Ändå tjuven? Skulle det vara något? Jag märkte först nu att det hade blivit tyst i luren.

        ”Du. Föredrar du Wille eller William?” frågade jag, men vågade inte nämna det där om Tjuven.
        ”Vad?” fick jag som svar. ”Varför undrar du det?” fortsatte han.
        ”Det var bara någonting jag undrade över. Telefonboken, du vet.”
        ”Wille. Wille är bättre. Om du skriver William kanske någon tror att du e kompis med prins William! Vilket kanske inte är så fel det heller men.” Skratt hördes i luren.
        ”Okej. Wille it is.” Då var det problemet över i alla fall.
”Jaa men. Det var typ bara det jag ville. Vi syns väl. I morgon.”
”Det gör vi. Hejdå.”

        Jag knappade in Wille, trots att det var grymt frestande att skriva dit Tjuven i stället.

        Resten av dagen gick extremt fort och tisdagen var inte heller någonting att hurra över. Ylva förklarade för oss att hon var missnöjd med våra prestationer i inlämningsuppgifterna och höll kvar blicken extra länge på Wille. När jag tittade åt hans håll såg jag att hans ansikte hade förvridits i någon konstig grimas, som jag tolkade till att han inte ens hade gjort uppgiften. Därför får vi en ny uppgift och chans att förbättra oss. Vi får se hur det går.

        Onsdagen däremot gick långsammare än vanligt. Jag hade enorm träningsvärk från kvällen före, eftersom vår danslärare hade kört extra hårt med oss. Som om inte det var nog, råkade jag komma för sent till första lektionen igen. Till och med WILLE hade varit på plats! Gissa om jag skämdes. Jag skyllde på att väckarklockan inte ringde, men den historien är inte helt sann. Den hade ringt.. och ringt.. och ringt.. Men på något vis lyckdes jag stänga av den och somna om. Det faktum att jag satt sent uppe fastklistrad vid youtube, det är en bisak som inte egentligen har någonting att göra med förseningen. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv.

        Idag står dans efter skolan på schemat och sedan bär det av till Wille. Undrar om han minns att vi bestämde att vi skulle göra matte igen idag. Det var ändå hans fel att vi inte fick det färdigt. Han och hans godissug.

Vid maten satt jag med tjejerna och det diskuterades vilt om var nästa fest skulle hållas. Vissa skulle iväg till Stockholm, trots att de inte slapp in någonstans, medan andra skulle på någon hemmafest. Jag hade ännu inte bestämt någonting, men Stockholm blir det definitivt inte. Jag såg Wille sitta vid ett annat bord inte så långt härifrån och bestämde mig för att påminna honom om vad vi bestämde senast.
        "Jag måste fråga Wille en grej, jag är strax tillbaka" sade jag åt Sarah.
        "Vadå, vad ska du fråga honom?" Sarah blev med detsamma på allerten och tittade förvånat på mig.
        "Jag berättar när jag kommer tillbaks." Medan jag gick mot bordet där Wille satt hörde jag hur hon tjattrade på bakom mig. Jag låtsades inte höra.
        "Wille. Du kommer väl ihåg matte idag? slängde jag ur mig och insåg först efteråt att hela bordsgänget stirrade undrande på mig.

        ”Ja just det, jag visste att det var någonting som skulle hända idag.” suckade han.
        ”Lugn, jag är lika entusiastisk över matten som du är. Men du kommer väl och hämtar mig? Annars slipper jag inte dit.”
        ”Ja, vi säger väl så.” Fille satt bredvid Wille och följde vår konversation intresserat och med stora ögon.
        "Till danslokalen. Minns du det nu då?" Wille glömde bort saker och ting precis lika ofta som han kom försent. Vilket var alltså ganska ofta.
        "Danslokal? När har du börjat dansa?" Wille gav Fille en ilsken min men Fille fortsatte bara.
        "Kan ni tänka er Wille i TRIKÅER!" Fille tog upp sin servet, vecklade ut den och började med svanlika rörelser vifta med armarna i luften. Det såg inte lika graciöst ut så att man egentligen kan kalla det svanlika rörelser. Kråklika kanske låter bättre. Det var i alla fall tillräckligt för att få resten av deras bordskamrater att vika sig av skratt. Wille nickade mot mig och vände sig sedan mot Fille för att slå honom över huvudet. Jag gick tillbaka och förklarade för Sarah om mitt och Willes lilla matteproblem.
        "Jaha. Just det. Jag hade glömt bort det där." Hon såg nästan lättad ut. Jag hade inte berättat för henne om min och Willes lilla stöldutflykt, vilket var ett ganska smart drag insåg jag nu. Hon hade nog inte kommit över Wille än.

Nåja. Skjutsen till Wille var i alla fall fixad. Nu ska vi banne mig se till att få matematiken överstökad också.

Det kändes lite konstigt att just ha dragit in Nadine i mitt liv. Okej, hon var ju inte precis någon stor del av mitt liv...Vad tänker jag? Hon ÄR ingen del av mitt liv. Vi bara har mattekursen tillsammans vilket gjorde att jag var tvungen att släpa med henne hem till mig. Jag kan inte rå för att jag har beroendet av att gå till Mackan varje kväll. Jag brukade bara stjäla godis då och då med Fille. Nadine hade ju bara varit något slags hjälpmedel för att planen om att stjäla godis skulle fungera ikväll, eftersom Fille inte var med.

”Du, ge mig påsen. Jag var faktiskt medbrottsling”, sa Nadine och sträckte sig efter påsen som jag gick och höll i.

Jag vaknade ur min tanke och var tillbaka på trottoaren på väg hem, med Nadine gåendes bredvid mig. Hon sträckte sig efter påsen som jag höll i höger hand, medan hon själv gick på vänster sidan om mig. För att retas lite med henne lyfte jag påsen upp i luften så att hon skulle bli tvungen att hoppa för att nå påsen.

”Wille, ge mig påsen!” Nadine drog i ärmen på mig och jag gav upp.

”Ta den då”, sa jag och flinade. Nadine muttrade något och tog emot påsen. Hon hällde ut lite godis i handen och var på väg att ge tillbaka påsen till mig.

”Äh, ta den du. Jag har ändå ätit min del”, sa jag och satte händerna i jackfickorna.

”Säkert?”, frågade hon.

”Ja, ta den. Jag kan inte ta med den hem, då blir Viktor arg om han ser att jag har godis. Han blir hyperaktiv av sånt där”, förklarade jag.

”Okej”, sa Nadine och skrattade. Hon hällde tillbaka godiset i påsen av det som hon hällt ut i handen, sedan tryckte hon ner påsen i jackfickan.

 

Tillbaka hemma hos mig hämtade Nadine sin väska från mitt rum och gick tillbaka till farstun för att sedan ringa hem efter skjuts. Precis som hon kom på att hon behövde ringa efter skjuts blev hon stel i ansiktet.

”Fan. Jag har inte sagt åt de där hemma att jag är här”, sa hon och fick bråttom att hitta telefonen. Med snabba händer rotade hon fram den ur väskan och tittade med skrämda ögon på displayen.

”Vadå?” frågade jag för att få någon reaktion från henne.

”...mamma har ringt..”, mumlade Nadine. Nadines ansiktsuttryck visade att hon desperat försökte komma på en idé om vad hon skulle säga när hon kom hem.

”Kan du inte bara säga som det är... eller?” frågade jag.

”Är du tokig? De kommer döda mig. De vet inte om att jag har mattestöd”, sa Nadine. ”Jag kan säga... att vi gör ett projekt. Ja, det är en bra idé. Det kan jag säga, och att jag är hos...typ...en klasskamrat.” Jag skrattade inombords. Hennes sätt att ljuga var bara för genomskinligt.

”Vad flinar du åt då?” fräste hon. Tydligen råkade jag le.

”Hehe.. inget”, sa jag. ”Förresten, ska du ha skjuts hem? Jag antar att ingen kommer att hämta dig”, sa jag i ett försök att få henne på andra tankar.

”Eh, ja, jag antar att det blir så...alltså att du måste skjutsa hem mig”, sa hon. Vi gick ut till motorcykel och jag räckte automatiskt min hjälm åt Nadine. Hon tog lika automatiskt emot den och satte den på huvudet. Trots att hon spänt fast den utan problem tidigare idag stod hon nu nervöst och fumlade med spännet under hakan. Stackars nervösa typ.

”Åh...hur vad det här nu igen?” Nadine stampade i marken och suckade så att det blev immigt på insidan av hjälmen. Jag skrockade.

Jag vippade upp hjälmvisiret på hjälmen.

”Låt mig..”, sa jag. Hon släppte spännet och jag spände lätt fast hjälmen med ett klick.

”Tack...”, mumlade hon och fällde ner visiret igen. Trots att visiret var immigt kunde jag se att hon rådnade. Jag ville kasta mig på marken och skratta, men jag fick hålla mig. Istället partajade godiset i magen på mig. Jävligt konstig känsla det där...

Eftersom jag inte hade en aning om var Nadine bodde fick hon vifta med armarna bakom mig för att visa riktningen. Genast efter att ha visat riktningen åt ett håll i en korsning tog hon krampaktigt tag om min midja igen för att inte åka av.

Efter den kyliga åkturen hem till henne var mina öron och kinder helt röda och kalla. Ett tecken på att hösten var på väg. Jag stannade motorcykeln en bit ifrån huset, för att inte hennes föräldrar skulle se vad Nadine kom åkandes på. Nadine hoppade av och spände upp hjälmen för att dra av den, själv satt jag kvar, men vred av motorn på motorcykeln. Hon ruskade på huvudet och drog fingrarna genom sitt mörkblonda vågiga hår. Undrar om håret var strävt eller mjukt.

Nadine såg på mig och började skratta.

”Du kommer att bli sjuk om du ska skjutsa mig fler gånger i den här kylan. Alltså.. jag menar...förstås OM det kommer att hända. Alltså såklart det händer. Nej, alltså jag menar att det kanske händer... att du skjutsar mig fler gånger... eftersom vi har matte... ja du vet”, sa hon. Nu hade hon inte hjälmen att gömma sig bakom längre. Hela hennes ansikte flammade upp.

Jag bara flinade, trots att jag var full av skratt inombords.

”Men du? Hur gör vi med grupparbetet? Vi är ju inte precis färdiga”, sa Nadine i försök att byta samtalsämne och få mig att glömma det hon nyss sagt.

”Ehm...är du helt upptagen inne i veckan?” frågade jag.

”Ja, jag dansar tisdag, onsdag och torsdag, som jag sa tidigare.

”Men efter då?”

”Efter dansandet?” frågade Nadine, som om hon inte hade tänkt på det tidigare.

”Ja?”

”Det...kanske går. På onsdagar slutar jag typ vid 5 tiden.”

”Jag kan ju typ plocka upp dig...eller nåt”, sa jag.

”Eeh.. okej. Var då? Vid danslokalen?”

”Ja, jag tror jag vet var den ligger. Inne i stan precis bredvid målarfärgsbutiken?”

”Jo, det är där”, sa Nadine. ”Men tänk om det blir ändringar då. Ibland händer det att vi dansar längre än till 5.” Hon tummade nervöst på axelbandet på sin väska och tittade åt sidorna som för att försäkra sig om att hennes familj inte råkade se henne. Hur kunde man vara så nervös över något?

”Hmm... jag skulle ju typ kunna ta ditt nummer, så att jag kan ringa dig ifall det blir ändringar”, sa jag. Det var ju inte så att jag skulle börja ringa till henne var och varannan dag. Detta var ju bara ett ”i fall om”.

”Ja, bra idé!”, sa Nadine. Hon började rabbla upp sitt nummer medan jag tryckte in den i min telefon. ”Du har ett e i slutet av ditt namn eller hur?

”Ja, det har jag. Allvarligt...visste du inte det?”, frågade Nadine.

”Hur skulle jag veta? Det är ju inte så att jag sitter och skriver ditt namn överallt jämt och ständigt som kanske du gör.

”Det förstås...”, sa hon. ”Men nu måste nog jag gå”

”Okej”, sa jag och tryckte ner min hjälm över huvudet. Jag drog upp hjälmvisiret.

”Ja... men... hejdå”, sa Nadine och började gå hemåt. Jag undrade för en sekund vilket av husen hon bodde i. Det stora vita som såg ut som ett mindre slott eller huset som befann sig strax bredvid och såg ut att vara ett modernare hus med vassa knutar och kanter med ett litet runt fönster precis bredvid dörren. Det huset hade dessutom fönster på ena väggen som sträckte sig från taket till golvet.

Jag drog ner visiret och sparkade igång motorcykeln så att den började brumma och tryckte på gasen så att jag med en sladd kom upp i en rätt så hög fart. Jag körde snabbt förbi Nadine och såg i bakspegeln hur hon vände upp mot ett av husen. Jag kom på att jag inte hade provringt till henne ännu för att testa om hon hade gett mig rätt nummer. Jag fick göra det när jag kom hem.

 

Åhhh, menar Wille allvar eller? Ska JAG flörta med RICKARD? Det strider mot alla mina planer att undvika honom till varje pris. Wille hade haft en idé och jag hoppas för hans skull att det är en förbannat bra idé.

        Jag steg in genom den plingande dörren och tittade åt Rickards håll. Han sken upp och vinkade glatt medan han betjänade en kund. Vad var det Wille sa att jag skulle göra? Ja just det, ta en chokladstång. Jag gick mot godishyllan och tog första bästa chokladstång. Det fanns för många att välja mellan för att jag skulle orka kolla igenom alla.

        ”Hej Nadine!” Rickard log mot mig så att hans perfekta tandrad syntes.

        ”Eh. Hej Rickard..” svarade jag. Hur fasen flörtade man med en person man inte ens gillade? Jag hörde plinget från dörren och visste att det var Wille som hade kommit in.

        ”Hej.” sade Rickard som den gode försäljaren han var.

        ”Tja..” hördes Willes röst där bakom godishyllorna. Jag vände mig om och mötte Willes blick. Han höjde på ögonbrynen och vände sedan blicken mot godispåsarna. Då slog det mig. Wille ville att jag skulle flörta med Rickard så att han skulle få stjäla GODIS?

        ”Eheh.. heh..” var det enda jag fick fram efter min upptäckt, så jag lade snabbt chokladstången på disken och hoppades att Rickard inte tittade åt Willes håll. Andas lugnt Nadine.

        ”Du vill inte ha det vanliga idag eller?” frågade Rickard och fyrade av ett perfekt leende.

        ”Jag tror jag håller mig till chokladen idag.” Jag försökte mig på ett leende men jag tror att det främst såg ut som en ful grimas.

        ”Du.. eh.. snyggt mönster.. på tröjan alltså..” Snyggt Nadine. Jag hörde en hostning som försökte dölja ett skratt. Wille hade roligt åt mig där bakom hyllorna. Rickard verkade i alla fall ta min osäkerhet som ett tecken på att jag var nervös. Det var jag, men inte för den anledningen han trodde.

        ”Jag antar att det måste vara någonting bra med jobbtröjorna, tack!” sade han och skrattade. Jag skrattade också och började låtsas leta efter pengarna.

        ”8 kronor blir det för den där chokladstången!” sade Rickard.

        ”Ah hejdå!” hördes det från Wille.

        ”Det blev inget kaffe den här gången, va?” retades Rickard med Wille och hade tydligen inte märkt någonting.

        ”Näe, det får bli en annan gång!” svarade Wille och jag hörde plinget från dörren som betydde att Wille hade gått ut.

        ”Han, den där Wille, han är ofta här. Stor kaffekonsument och det passar oss utmärkt!” skrattade Rickard. Jag skrattade med honom och tvinnade håret så där som blondinerna på TV brukar göra när de flörtar med någon. Jag kände mig hur löjlig som helst.

        ”Åh, typiskt!” utbrast jag teatraliskt och slog ut med händerna.

        ”Vadå?” frågade Rickard.

        ”Jag har inga pengar. Glömde plånboken i mammas bil idag. Typiskt, och jag som var så chokladsugen! Nåja, jag ska väl gå bort med den här.” sade jag och gjorde ansats till att gå iväg med chokladen och sedan snabbt som fasen gå ut genom dörren. Planen skulle ha lyckats om inte Rickard stoppade mig i sista sekunden.

        ”Duu..” började han. ”Vi säger så här, chokladen bjuder jag på den här gången.” Han blinkade mot mig och log. Jag log tillbaka men inte utav tacksamhet.

        ”Tack Rickard. Jag ska gå nu, måste hem.”

 

        Jag vände på klacken och nästan sprang mot dörren. Bakom mig hörde jag Rickard ropa efter mig.

        ”Vi ses väl!” Jag vinkade åt honom och gick ut. Förbaskade Wille, som tvingade mig att göra det här. Och hade han faktiskt tagit en godispåse? Hur i världen kunde Rickard ha missat det där? Mina flörtkunskaper var inte så goda att det gick så där smärtfritt!

        ”Pssst!” hörde jag någon viska runt knuten. Jag visste att det var Wille och gick med bestämda steg fram till honom. Jag vågade inte ropa högt ifall det skulle höras ända in till caféet.

        ”Wille, din idiot! Du stal en godispåse!” jag halvviskade istället. Wille stod med en Djungelvrålpåse i handen och såg nöjd ut.

        ”Tänk så skulle han ha märkt det! Fattar du inte vilka konsekvenser det skulle ha inneburit för oss?” Wille bara skrattade åt mig och tyckte tydligen att jag överdrev.

        ”Kom igen, det är ju bara en godispåse. Rickard-pånken får se det som.. ett lån! Vi lånar en godispåse av honom och vi 'ger tillbaka' genom att du flörtar med honom! ” Jag suckade. Ett lån? Jag orkade inte spekulera i frågan utan försökte förtränga det faktum att jag är medbrottsling till stöld av en Djungelvrål-godispåse.

        ”Jag fick en chokladstång gratis i alla fall” berättade jag för honom och visade den. Jag hade i min nervositet tagit ett helt okänt märke och Wille tog stången ur min hand innan jag ens insett att den var borta. Han tog en tugga av den och grimaserade stort.

        ”Du kunde åtminstone ha valt någonting gott Nadine! Här, ta den du!” Jag smakade själv på den och kunde ingenting annat än att hålla med. Ödets ironi. Jag får en gratis chokladstång men kan inte ens välja en ordentlig sort. Chokladstången fick sin plats i första bästa skräpkorg och vi högg in på godispåsen, som lyckligtvis innehöll gott godis.

        ”Snygg replik annars. Mönster på tröjan, det hade inte ens jag kunnat komma på!” sade Wille och brast ut i ett högt skratt.

        ”Håll käften, det funkade i alla fall! Du skulle nog inte ha gjort det bättre själv!” försvarade jag mig.

        ”Nej, kanske inte. Rickard är straight och det är jag med, så det är väl dömt att misslyckas!” han fortsatte att skratta.

        ”Håll käften.” upprepade jag. Willes skratt smittade av sig och jag började fnissa.

        ”Fasen, vi kom faktiskt undan med det här!” Det pirrade i hela kroppen och det kändes som om jag hade fått en adrenalinkick av det hela. Att ta en godispåse var inte hela världen, de hade ju massor av godispåsar på Mackan, de märker väl inte om en är borta.

        Allting går med samarbete, det hade jag och Wille bevisat. Hoppas bara att matten går lika bra.

Det här var ju nästan roligt. När jag slängde mig på sängen igen försökte jag på allvar att räkna den första uppgiften av matteuppgufterna. När jag tänkte efter måste det ha sett sjukt ut när jag hade sprungit runt som en barnunge med ett papper i högsta hugg, för att bli jagad av Nadine som absolut skulle ha tag i pappret. Det fattades bara att någon ur klassen spionerade. Av bara tanken kastade jag en hastig blick ut genom fönstret. Nej, nu var jag bara löjlig. Varför skulle någon spionera genom fönstret?

        ”Försök räkna något nu då så att vi blir klara. Jag tänker inte göra hela arbetet själv”, muttrade Nadine, fortfarande lite sur över att hon inte hade sett mitt klottpapper.

        ”Håller på”, sa jag och vände ner blicken mot pappret, som fortfarande var blankt med bara rutor på.

        Dörren öppnades. Viktor kikade in.

        ”Hej”, sa han och smilade brett.

        ”Hej”, sa Nadine och tittade upp från sitt häfte. Inte ett minsta tecken på att ha varit sur syntes i hennes ansikte.

        Viktor kom in och satte sig i sängen bredvid mig.

        ”Vad jöö ni?” frågade han.

        ”Vi räknar matte”, sa jag. ”Tror du att du kan gå? Snälla?”

        ”Men jag lovaj att sitta tyst”, sa Viktor.

        I samma stund kikade Stefan in i mitt rum.

        ”Viktor, kom med här. Vi ska inte störa dem när de gör läxorna”, sa han och vinkade åt Viktor att följa med honom.Viktor hoppade ner ur sängen och skuttade iväg.

        ”Hur går det förresten?” Stefan tittade undrande på mig.

        ”Det går”, sa jag utan att titta upp från mina papper. Jag tänkte inte visa mig trevlig mot honom bara för att vi hade främmande här.

        ”Säg till om ni behöver hjälp”, sa Stefan och vände blicken mot Nadine istället eftersom jag inte tittade upp på honom. Jag ville nästan kräkas av den vänlighet han försökte erbjuda.

        ”Jag tror nog vi klarar oss, men tack för erbjudandet”, sa Nadine och log.

        ”Men säg till om ni behöver hjälp...”, sa Stefan och tänkte tillägga något, men jag avbröt honom snabbt.

        ”Förresten...så är vi klara nu, så vi ska gå.” Jag samlade hastigt ihop mattepappren. Nadine tittade först frågande på mig, men fattade vinken och började osäkert samla ihop sina papper.

        Stefan stod oförstående kvar vid dörrkarmen när vi skynade oss ut ur rummet. Jag traskade iväg mot farstun med Nadine hack i häl.

        Det förvånade mig att Nadine inte frågade vart vi var påväg. Kanske hade hon sina aningar. Först när vi var ute på gården och jag började gå ut mot gatan smög hon fram frågan.

        ”Tjaa...till Mackan..”, sa jag utan att bry mig om hennes reaktion. Jag behövde min dagliga dos på Mackan.

        ”Okej”, sa Nadine och ryckte på axlarna. Hon sa inte emot i alla fall.

        Efter att vi hade gått en stund under tystand bröt sig Nadine genom den.

        ”Du gillar inte honom, va?” frågade hon lite försiktigt. Hon tittade på mig som om hon väntade sig någon slags större reaktion ifrån mig.

        Varför gjorde tjejer så här? Nu skulle hon antagligen börja fråga ut mig om ditt och datt precis som en kvinnlig Dr Phil. Men det snacket kom aldrig. Tack gode Gud. Istället började hon rota i sina fickor.

        ”Letar du efter något?” frågade jag.

        ”Nja, typ”, sa hon. ”Äh...skit. De ligger antagligen i skolväskan...”, mumlade hon mer för sig själv.

        ”Vadå?” frågade jag. Typiskt tjejer att prata för sig själv.

        ”Min plånbok”, förklarade hon.

        Jag kom plötsligt på att jag inte heller hade med min. Skit också.

        ”Okej. Då är vi två om det”, sa jag och flinade.

        ”Men då är det ju meningslöst..”, suckade hon. Hon försökte antagligen få mig att vända, men de tänkte jag inte göra. Jag hade inte lust att gå tillbaka så här fort.

        Vi närmade oss Café Mackan och kunde se att det var ganska tomt inne i caféet. Snart skulle väl Mackan gå i konkurs, det skulle förmodligen också bli min undergång.

        ”Åh nej...”, suckade Nadine och jag kunde höra att henne stanna där hon gick snett bakom mig. Vad nu då?. Hennes blick var riktad mot cafét.

        ”Vad är det nudå?” frågade jag lite irriterat.

        ”...jag tål inte han där i kassan... Rickard heter han”, sa hon och drog upp sin huvan på sin huvtröja. ”Måste vi gå in dit?”

        ”Vadå? Är det något problem?” frågade jag.

        ”Han är typ...sådär...han bara flörtar med mig hela tiden”, sa hon och. En rynka dök upp mellan ögonen på henne, som om hon var något irriterad eller bekymrad.

        Detta fick mig att skratta.

        ”Så du tycker att han är jobbig?” frågade jag henne. Hon tyckte tydligen inte alls att det var kul att jag skrattade.

        ”Han är faktiskt väldigt jobbig”, muttrade hon och satte armarna i kors som för att säga att hon vägrade ta ett till steg närmare cafét.

        Jag fick en idé som från en klar himmel. Den kunde verkligen fungera smärtfritt om hon samarbetade. Jag och Fille hade ju gjort det förr, men inte på detta sättet då precis.

        ”Jag har en idé!”, sa jag.

        ”Vadå?” frågade Nadine. Hennes ton berättade att hon inte var allt för glad i en ”idé”.

        ”Men du måste lova att samarbeta”, sa jag. ”Lovar du?”

        ”Jag vill veta vad idén är först”, sa hon.

        ”Det säger jag inte förrän du lovar.”

        ”Meen...då lovar jag inget”, sa hon.

        ”Jaha, men då går jag in utan dig då...”, sa jag, ryckte på axlarna och började gå mot cafét.

        Jag räknade ner i huvudet tills hon skulle ge efter. Det skulle inte ta allt för länge. En, två.. tre.

        ”Nej, men vänta... säg då vad jag ska göra. Jag lovar att samarbeta”, sa Nadine och sprang ikapp mig.

        ”Så du lovar?”, frågade jag henne och flinade.

        ”Mmm... men säg då vad jag ska göra.”

        ”Du går fram till disken tar typ någon av chokladstängerna på sidan av disken och sätter den på disken. Sedan låtsas du leta efter dina pengar i fickorna. Han kommer förmodligen att fråga dig om du hittar några pengar. Sedan börjar du flörta med honom...” förklarade jag.

        ”Flörta?! Men...” försökte Nadine.

        ”Du lovade... Du kan typ ”ojja” dig över att du var så sugen på choklad... Ja.. vad som helst, bara du inte låter honom släppa blicken ifrån dig”, sa jag och smilade stolt över min plan.

        ”Men...” började Nadine.

        ”Du lovade..”, sa jag och låtsades bli lite sur.

        ”Å vad ska du göra då?” frågade hon mig.

        ”Jag sköter min del bara du sköter din del av jobbet.”

        ”Okej då... men jag hatar dig”, muttrade hon.

        ”Kör till!, sa jag och skrattade. ”Du går lite före mig så kommer jag om några sekunder”.

        ”Glöm inte det...”, sa hon och började gå baklänges mot cafét. ”..jag hatar dig”.

        Jag visade tummen upp och flinade. Det här skulle bli sjukt roligt.

Åka hem till honom. Hem till..Wille. Det var ju hans förslag, men det känns ändå lite underligt. Jag har inte varit hemma hos en kille ensam förut. Alltid hade någon kompis varit med och för det mesta hade det gällt fester. Vi kom ut på skolgården och jag följde efter Wille. Jag kände mig som en hund när jag följde honom hack i häl för att försöka hinna med. Han är mycket längre än vad jag är, så man kan ju tänka sig skillnaden i steglängden. Han stannade plötsligt framför en motorcykel och vände sig mot mig.

        ”Du har väl ingen hjälm, antar jag.” sade han. Jag skakade på huvudet och såg med en skrämd blick på motorcykeln. Jag kände mig som ett skrämt rådjur. Wille verkade märka min osäkerhet för han skrattade till och såg på mig som om jag hade fallit från planeten Mars eller någonting.
”Har du aldrig kört på en motorcykel förut?” fick han fram efter att han hade skrattat en stund.
        ”Njaaeee… Har aldrig behövt köra en.” Jag tänkte absolut inte säga någonting om att mina föräldrar förbjöd motorcyklar och allt som hade med dem att göra. Han satte på sig hjälmen, satte sig gränsle över motorcykeln och nickade åt mig att jag skulle sätta mig bakom honom. Jag skakade än en gång på huvudet.
        ”Utan hjälm? Är du tokig?” frågade jag honom. Jag såg hur han himlade med ögonen inne i hjälmen, tog av den och räckte mig den med en suck.

        ”Här.” Jag tog tveksamt emot den, satte den på huvudet och gränslade motorcykeln.
        ”Håll i hårt för nu kör vi!” Var menade han att jag skulle hålla i? Plötsligt skrålade motorcykeln till och vi började röra på oss. Instinktivt lade jag armarna om midjan på honom och höll fast mig för allt vad jag var värd. Han verkade inte bry sig så jag antog att det var det han menade med att jag skulle hålla i hårt. Att köra motorcykel var inte så farligt som jag trodde att det skulle vara och jag erkänner att det kändes bra att jag hade motbevisat mina föräldrar. Tro ändå inte att jag kommer att berätta för dem om den här turen. Jag hoppas bara att ingen i stan kände igen mig där jag satt bak på motorcykeln. Tack och lov för den enorma hjälmen. Vi hade inte alls kört en lång stund innan Wille svängde in på en gård och vi steg av motorcykeln.

        ”Det här ser inte ut som ett dagis.” sade jag.
        ”No shit?” svarade Wille. ”Här bor jag. Vi kan inte hämta Viktor på motorcykeln, eller vad tycker du? Kom nu så går vi, dagiset är inte långt härifrån.” Wille började gå mot vad jag antog var dagiset och jag följde än en gång efter. Precis som han hade sagt låg inte dagiset långt från deras hus och vi var snabbt framme. Jag stannade utanför dagiset och antog att Wille skulle föredra att gå ensam in.
        ”Inte ska du väl stå här ute? Kom nu..” Han verkade vara lite irriterad på min konstanta osäkerhet.
        ”Wille, Wille, Wille!” hörde jag en röst ropa och jag såg hur en miniatyr-Wille stog och drog i Willes byxben.
        ”Wille, ja klättlade heeeeelt sälv ida!” sade grabben och såg väldigt stolt ut.
        ”Vad duktig du var! Du måste visa mig någon gång.” Viktor såg väldigt nöjd ut och skuttade sedan iväg.
        "Viktoor.. Kom och klä på dig." Wille försökte desperat få Viktor att klä på sig, åtminstone skorna. Viktor tittade med en busig blick på Wille, sprang mot honom och slank förbi. Jag såg att Willes tålamod höll på att ryka, men ändå höll han sig under mycket bra kontroll. Jag hade aldrig sett Wille så tålmodig förut.
        ”Wille?” viskade Viktor plötsligt. ”Vem e hoooon?” sade han och pekade på mig. När jag mötte hans blick slog an blygsamt undan den och gömde sig bakom Willes ben.
        ”Viktor, det här är Nadine, hon är.. en skolkamrat!”
        ”Willeee?” sade Viktor och drog i Willes byxa för att få Wille att böja sig ner till honom.
        ”Ja?” Han satte pekfingret i munnen och fnissade.
        ”Wijjeee. Hon e söt!” sade han och tittade med stora ögon upp mot Wille. Wille skrattade, och jag kunde inte komma fram till om det var ett ironiskt eller ett glatt skratt. Jag hoppades på det sistnämnda.

        Promenaden hem tog dubbelt längre än promenaden dit, främst p.g.a. att Viktor sprang och plockade blommor, plockade gräs, plockade stenar och till och med plockade burkar. Det var ett fullt sjå att hålla reda på honom, men ett roligare och gladare barn hade jag nog inte sett på länge.
        "Nadiiiin" ropade Viktor. Jag visste inte om han ropade efter mig eller om det bara var något random ljud som han uttryckte känslor med. Jag sneglade på Wille som tittade nyfiket på mig.
        "Du.. Viktor vill dig något.." sade han. Jag vände mig mot Viktor och böjde mig ner i samma stund som han kom springandes mot mig.
        "Titta!" sade han och räckte mig en sten. "Fin sten! Du.. hihihi.. du kan få den.." fnissade Viktor.
        "Tack så mycket Viktor!" svarade jag och satte den i jackfickan. Viktor blev glad och skuttade iväg och gömde sig bakom Willes ben igen. Wille stirrade på mig med ett roat ansiktsuttryck, skrattade till och började gå hemåt igen.

        När vi efter mycket om och men äntligen hade kommit hem, fixade vi mat åt oss och åt Viktor. Vi kunde däremot inte börja på med matten förrän Willes föräldrar kom hem och kunde ta hand om Viktor. Gissa om de var förvånade att se mig.

        ”Eh.. Det här är Nadine.” Wille presenterade oss och jag fick ett gott första intryck av hans mamma. Wille liknade henne väldigt mycket. Stefan var en respektingivande man. Jag blev nästan lite rädd för honom. Men bara nästan. Han var även Willes styvfar, alltså var Viktor och Wille endast halvsyskon. Likheten mellan dem var ändå slående.
        ”Vi ska göra ett grupparbete.. I matte.” svarade Wille kort när Stefan frågade vad vi skulle göra och drog sedan iväg med mig till sitt rum. Willes rum var ett typiskt pojkrum. Rummet gick i svart och blått, var ostädat och motorcykelplanscher och planscher på halvnakna kvinnor var uppsatta på väggen. Wille såg att jag stirrade förvånat på den sistnämnda planschen och drog snabbt ner den från väggen.
        ”Fille.” sade han bara och ryckte på axlarna. Det förklarade saken.

        Jag kunde inte sitta i Willes säng och jobba med matten, för där satt redan Wille. Förresten kan jag inte heller annars arbeta i sängar, det är för mjukt och skönt för att jag skulle kunna koncentrera mig. Därför valde jag golvet. Matteuppgifterna var inte så svåra egentligen, men jag antar att två hjärnor är bättre än en. Eller.. Willes hjärna räknas bara som en halv, så 1½ hjärna är bättre än endast en kanske man borde säga.

        "Du.. Har du räknat uppgift 1? frågade Wille efter att vi hade suttit och räknat en bra stund.
        "Vaddå, är du bara på uppgift 1 ännu?"
        "Neejdå, vad tror du om mig.. Ändå uppgift 2?"
        "Jag är på uppgift 3 nu.." svarade jag. Jag började bli lite misstänksam mot det här.
        "Wille, har du alls gjort någon uppgift?" frågade jag.
        "Neeej. Jag tänkte att eftersom du redan har räknat dem..." Han hade ju suttit och klottrat någonting, det hade jag sett själv.
        "Vad har du sysslat med då?" Wille vände på pappret med den klottrade sidan vänd nedåt.
        "Wille, får jag se!" Nyfikenheten tog över och jag kastade mig efter pappret. Wille var dock snabbare. Han tog pappret och sprang runt i rummet medan jag försökte hinna ikapp honom. Till slut tvärnitade han och jag sprang rätt in i honom. Han flinade, skrynklade ihop pappret och kastade det i ett mörkt hörn bakom en hög med kläder.
        "Strunta i det då!" Jag låtsades vara besviken och satte mig ner på min plats på golvet igen. Jag stirrade turvis på pappret och på klockan. 45 minuter hade gått och jag hade löst två uppgifter. Jag kan i alla fall trösta mig med att det var två mer än Wille.
        Kommer vi någon gång att få det här gjort?

Jag slutade hoppas på att första timmen skulle ta slut, då klockan knappt ändrades något alls. Sarah försökte desperat få min uppmärksamhet genom att sitta och stirra på mig eller genom att sända sms efter sms till mig. Någon gång då och då skrattade hon till så att flera i klassen vände på huvudet för att se vad hon höll på med. Jag lärde mig fort och slutade att titta på henne.

        När det blev rast försökte jag skynda mig med att plocka ihop mina grejer, men såklart kunde inte väskan samarbeta med mig – dragkedjan hakade upp sig och några böcker försökte hoppa ur väskan. Självklart blev Sarah och jag ensamma i klassrummet. Hon skulle aldrig låta mig gå sist ut ur klassrummet ensam.

        Sara var snabbt framme vid mig. Hon plockade upp de självmordsbenägna böckerna som landat på golvet och gav dem till mig. Hon smilade brett och tittade djupt in i mina ögon.Var fick hon kämpkraften ifrån? Hon måste ju vara desperat stackarn. Hennes hjärnceller hade säkert fått sig en rejäl dos av ”Wille”, alltså mig, på festen.

        ”Du?”, sa Sarah och tittade med strålande, glittrande och energisprudlande ögon på mig. ”Ska vi hitta på något efter skolan?”

        Jag visste nästan att hon skulle föreslå det.

        ”Jag har mattestöd”, sa jag. Tack gode gud för mattestöd.

        ”Jaha.” En del av energin i henne lugnade ner sig.

        ”Du?” började hon igen. Nu tittade hon upp lite osäkert på mig. ”Alltså, jag skulle vilja veta... Är det något på G mellan oss?” Jag kunde se en gnutta lidelse i hennes ögon.

        Det där var jag inte beredd på.

        ”Ehm...”, fick jag ur mig. Bra Wille. ”Jag kan säga så här. Jag vet inte direkt vad som hände på festen och känner mig ganska vilsen i denna diskussion. Så, jag har lite svårt att svara på frågan.” Duktigt. Nu skulle jag snart få en örfil.

        ”Okej...”, sa hon och log svagt. ”Jag kan påminna dig lite...”. Hon tog ett steg närmare mig så att jag kunde känna hennes andedräkt i mitt ansikte. Femton, fjorton ...tolv...tio... nio centimeters mellanrum fanns det mellan våra ansikten. Hon nuddade min kind med sin ena hands fingertoppar. Jag skyggade.

        ”Eeh... förlåt Sarah. Jag... jag kan bara inte”, sa jag och drog med mig min halvöppna väska i flykten ut ur klassrummet. Med snabba steg skyndande jag iväg mot trappan efter de andra eleverna. Fy jävlar vilken dag det här skulle bli. Jag ryste till flera gånger vid tanken på vad som skulle ha kunnat hända om jag inte hade rusat ut ur klassrummet. Inte så konstigt att jag hade fastnat vid henne på festen. Jag hade ju inte precis varit i ett friskt tillstånd.

        Under den följande timmen när vi hade engelska kände jag hur en skuldkänsla försökte krypa över mig. Den gjorde så att jag kände mig tvungen att kasta en blick åt Sarahs håll bara för att se om hon verkade stött. Det var svårt att avgöra. Hon satt nämligen och snabbgjorde läxan före läraren skulle gå igenom den. Vilket påminnde mig om att jag borde göra samma sak.

        Någon gång efter matrasten fick jag ett sms av henne.

        ”Förlåt, men jag gillar dig hemskt mycket”

        Jag kastade bara en snabb blick på meddelandet för att sedan trycka ner telefonen djupt ner i jeansfickan.

         ”Hallååå?! Lyssnar du? This is Fille speaking!” Fille viftade med handen framför mina ögon. Jag tittade hastigt upp.

        ”Ja, jag lyssnar”, sa jag och blängde på honom.

        ”Såg inte ut så”, sa han och blängde tillbaka. ”Nå... i alla fall...”, fortsatte han och påbörjade sitt eviga babbel om någon ljudinspelningsapparat som han provat någon dag tidigare.

        Det var nästan en lättnad att stiga in på sista lektionen för denna dag, vilket var mattestöd. Jag gick in i klassrummet och dängde ner mig på en stol långt bak i klassen, varifrån jag sedan var tvungen att flytta mig på Martins order. Lite rätt hade han i alla fall eftersom det skulle vara svårt att samarbeta för mig och... Nadine, eftersom det hörde till en stor del av planen, så... jag dängde mig ner bredvid Nadine istället. Tur att det var hon och inte Sarah, för då skulle jag väl antagligen bli våldtagen.

        Lektionen gick rätt så bra. Inte kan man påstå att jag fick upp några olösta matteknutar i skallen, men jag hade i alla fall rätt kul. Tjejen hade ju humor och allt, tills hon skämtade om mig, mitt minne och Sarah.

         ”Nej, det ska vara en tvåa där”, sa Nadine och pekade på en liten fyra i mitt klottiga mattehäfte.

        ”Tvåa hit och tvåa dit...det spelar väl ingen roll”, sa jag och suddade för femhundraelfte gången.

         ”Jo, det är just det som det gör”, sa Martin som hade hört vad jag hade sagt. ”Allt spelar roll i matte”, sa han och fortsatte med att rätta några läxförhör. Det var meningen att jag och Nadine skulle räkna på egen hand en stund.

         ”Precis. Där hörde du. Allt spelar roll i matte. Så... Wille? Hur är det med minnet nu då?” frågade Nadine retsamt.

        ”Bra... hurså?”, muttrade jag och sopade alla de små bitarna som lossnat från mitt sudd, över på hennes papper.

        ”Kan du sopa de där någon annanstans i fortsättningen?” frågade hon surt och sopade i sin tur av sitt papper med handen.

        ”Nä”, sa jag. ”Om jag sopar det åt andra hållet så hamnar allt i min väska, och det vore ju synd.”

        ”Så...”, började hon, eller ska man säga fortsatte? ”Hur är det mellan Sarah och dig nu då?”

        ”Du det... det ska du inte lägga dig i”, sa jag och sopade över lite mera suddrester till hennes papper, som hon sedan lätt blåste bort.

         ”Jag vet också en del ska du veta”, sa hon och knackade försiktigt med sin penna i tinningen.

         ”Vadå?” frågade jag och blängde på henne.

        ”Ja, mycket som inte du vet”, sa hon, fnissade och såg hemlighetsfull ut samtidigt.

        ”Du... du skulle bara...”, började jag hotande.

         ”Våga säga något?”, frågade hon och höjde ett ögonbryn. Hon vann överlägset. Jag hade ingen makt. Hon visste mer än mig. Jag satte upp handen, som för att visa att jag gav upp. Hade jag kunnat, hade jag backat bakåt.

         ”Jag vill inte höra”, sa jag och tittade ner i mina meningslösa ekvationer och satte händerna för öronen. Förmodligen såg det ganska barnsligt ut, men det var på fullaste allvar.

        Nadine fnissade och fortsatte en stund till med att räkna sina uppgifter tills Martin tyckte att det räckte för idag.

         ”Ni verkar ju komma bra överrens, så mycket som ni talar. Jag funderar nu på att ge er detta”, sa Martin och räckte över några papper till Nadine. Nadine skummade snabbt igenom pappren för att sedan ge dem till mig. Det var matteuppgifter. Grupparbete. Hoppets stjärna föll pladask inom mig.

        ”Jag trodde ni skulle ha svårare att komma överrens, men eftersom ni verkar ha mycket att tala om så kan ni ju lika bra börja göra ert första grupparbete redan nu, så kommer vi igång ordentligt med arbetet. Ni har ändå en hel kurs att ta igen på endast dessa få måndagstimmar”, sa Martin samtidigt som han packade ihop en bärbar dator som stod på hans kateder. ”Vi ses nästa måndag, då ska första grupparbetet vara klart. Ni får ursäkta mig. Jag har lite bråttom. Hejdå”, sa Martin och susade iväg.

         ”Jahaa. Så det menar han”, sa jag och kände min något halvdöd.

         Nadine plockade lugnt ihop sina grejer och satte varsamt ner dem i sin väska medan jag mest öste ner mina grejer i min väska. Jag började fundera när det skulle vara möjligt att göra grupparbetet. Helst ville jag ha det gjort så fort som möjligt för att sedan vara fri ifrån det resten av veckan.

        ”Du? Jag tänker igenom mitt schema. Jag har dans nästan alla kvällar i veckan förutom fredagar och måndagar och inget över helgen förstås. Och vem ville räkna matte en fredagskväll? Inte jag i alla fall. Tror du att vi kan göra dem nu?” frågade Nadine medan hon sköt in stolen under bordet och betedde sig allmänt uppfostrat.

         ”Lika bra att få det undanstökat, antar jag”, sa jag och suckade.

         ”Var?”, frågade Nadine.

         ”Vadå var?” frågade jag.

         ”Var ska vi göra grupparbetet?”

         Jag funderade en stund. Ja, just det. Viktor. Jag skulle bli tvungen att hämta hem Viktor från dagis idag och då skulle det inte fungera att göra grupparbetet någon annanstans. Fan.

         ”Jag antar att vi blir tvungna att dra till mig. Måste hämta brorsan först...”, sa jag.

        ”Okej”, sa Nadine lite osäkert. ”Vi kan göra grupparbetet någon annan dag om du vill...?” sa hon. Hon var definitivt osäker över min idé att komma hem till mig, precis som om det vore en förbjuden idé eller lite läskigt.

         ”Hurså?” frågade jag.

         ”Är det okej för din del då?”, frågade hon osäkert. ”...att jag kommer med hem...till dig?”

        ”Ja, det var ju jag som föreslog det in the first place. Har du något bättre förslag dit jag kan släpa med en 4-åring?” frågade jag lite irriterat.

        ”Nä, jag antar att jag inte har det..”, sa hon och följde med mig ut ur matterummet. Det här skulle bli en lång kväll. Kanske inte lika lidande som dagen hade varit, men lång i alla fall.