Jag vet inte hur länge Nadine och jag satt på McDonalds. Egentligen spelade det ingen roll, eftersom jag inte hade något emot att inte hinna med matte ikväll. Innerst inne visste jag att uppgiften måste vara färdig tills måndag, men minsta tanke på matte skulle få mig att falla ihop som i ett narkolepsianfall.

Mätt och belåten efter att ha ätit upp hamburgaren lutade jag mig bakåt mot ryggstödet på bänksoffan. En låg rapning pressade sig ut ur mina lungor.

”Usch”, sa Nadine och grimaserade. ”Det är äckligt”. För att reta henne extra pressade jag med flit upp mera luft genom lungorna så att ännu en rapning tryckte sig fram.

”Men sluta...folk tittar ju”, väste Nadine tyst mellan tänderna.

”Har du ens provat?” frågade jag och flinade retsamt.

”Nä, och jag tänker inte försöka”, muttrade hon och började plocka upp papper och små tomma pepparpåsar från bordet för att sätta dem på brickan.

”Men prova då”, sa jag. ”Det hjälper om man dricker cola före, för det innehåller en massa luftbubblor”.

”Är du tokig? Jag tänker inte försöka...” sa Nadine och tittade med stora ögon på mig. En rynka dök upp mellan ögonen på henne. Jag skulle minsann inte ge mig.

”Fegis..”, sa jag och flinade.

”Idiot”, sa Nadine och reste sig för att gå iväg med brickan.

”Ska du inte ha de sista?” frågade jag och pekade på hennes mugg med coca cola i när hon var påväg förbi mig. Hon stannade.

”Nä...hurså?” frågade hon och tittade undrande på mig.

”Va bra”, sa jag och tog muggen från hennes bricka. Istället placerade jag min tomma mugg där hennes hade stått. Nadine tittade frågande på mig och suckade efteråt när hon fattade vad jag tänkte göra.

”Kom nu...”, sa hon och suckade igen. ”Vi måste få matten gjord ikväll. Annars får vi den aldrig färdig”.

”Kommer...”, sa jag och reste mig. Jag bar den skräpfyllda brickan med ena handen och Nadines coca cola-mugg i den andra fram till en skräptunna för att hälla av brickan. Coca colan tog jag med mig ut.

Nadine marscherade iväg mot min motorcykel en bit före mig. Framme vid motorcykeln ställde hon sig med armarna i kors för att vänta på mig. Antagligen var hon smått irriterad också.

”Varför tar det sån tid?” suckade Nadine uppgivet när jag äntligen var framme vid motorcykeln. Jag svarade inte utan räckte fram coca cola-muggen åt henne.

”Ska du ha det sista?” frågade jag henne.

”Nä”, sa Nadine och blängde irriterat på mig. Hon verkade extra stressad över mitt handlande, vilket jag utnyttjade ännu mer.

”Är du säker. Detta är din sista chans. Tar du enmiljonersfrågan eller låter du bli?” frågade jag och tittade lurigt på henne för att skojja med henne.

”Men kom igen...”, sa Nadine och slokade med sina axlar. ”Du drar ju bara ut på tiden”.

”Okej. Skyll dig själv”, sa jag och sög upp det sista ur coca cola-muggen med ett sörplande ljud för att sedan träffsäkert kasta muggen i en närliggande soptunna. Nadine suckade irriterat för hundrafemtioelfte gången och satte på sig min motorcykelhjälm, sedan tittade hon på mig med en menande blick. Det här var hur kul som helst att jävlas med henne. Jag drog in andan och svalde.

”Kom nu...”, sa Nadine. Det såg ut som om hon nästan givit upp på att jag någonsin skulle starta motorcykeln så att vi skulle komma iväg.

”Vänta... nu.. nu kommer den..”. En lång högljudd rapning pressade sig fram ur mig och sedan började jag skratta.

”Alltså... vafan...”, sa Nadine och kunde till slut inte hålla sig från att skratta, i alla fall lite. ”Usch...”.

”Men visst var den bra?” frågade jag och väntade på ett erkännande, samtidigt som jag satte mig på motorcykeln och startade motorn.

”Usch...”, sa Nadine igen och klättrade upp bakom mig på sitsen.

”Men den var bra”, sa jag igen – det var ingen fråga - och tittade över axeln.

”Det var äckligt...”, sa Nadine. Jag gav mig inte.

”Och bra”, tillade jag.

”Jaja.. den var suverän”, erkände hon till sist. ”Men köör nuu!”.

Nöjd och belåten körde jag iväg från McDonalds-parkeringen och hem till mig.