Inte kunde jag förvänta mig att Wille skulle vara annat än försenad. Han kom 25 minuter för sent. Jag visste inte riktigt om jag skulle vara glad över att han alls kom ihåg att han skulle hämta mig eller om jag skulle vara arg över att han kom sent. Sedan åkte vi inte ens hem till honom och räknar matte, utan körde till MCDONALDS? Nåja. Jag åt ändå bara ett litet mellanmål före danslektionen så min mage kurrade fruktansvärt högt. Jag tänkte ändå inte låta honom komma undan.

”Ska vi inte räkna matte?” frågade jag.

”Inte på tom mage, och din mage verkar i alla fall hålla med mig.” svarade han. Varför måste han ha rätt? Jag orkade inte säga emot längre, dels för att jag fortfarande var småsur på honom, dels för att han faktiskt hade rätt.

”Vad var det som uppehöll dig då?” frågade jag.

”Jag sköt Fille och Anders. Ägde ut dem totalt!” Vad snackade han om att han sköt på Fille och Anders?

”Först så försökte han, alltså Fille, kasta en granat på mig, men han missade totalt! Sedan sköt Anders honom i ryggen och det var så klockrent, för Fille missade mig och träffade sig själv i stället, så det blev liksom som en hämnd.. Sedan kom vi inte längre för att jag kom på att jag skulle hämta dig.” Kasta granater. Skjuta folk i ryggen. Hämnd? Det kunde inte handla om någonting annat än playstation.

”Playstation?” frågade jag.

”Ja, vad trodde du? Vi är inga galningar som har granater hemma och hämnas på varandra sådär.”
”Nej, nej, det var inte det jag menade.”

”Vad menade du då?” han stannade upp och tittade undrande på mig.

”Att jag skulle klå er alla tre i playstation.” Det var faktiskt sant. Jag och Jim kunde sitta och spela i flera timmar. Från början var det endast nybörjartur, men jag insåg snabbt att det var min talang, det där att vinna över självsäkra killar i playstation. Wille skrattade åt min kommentar.

”Inte i världen att du skulle klå oss! Möjligtvis Fille, men vem klår inte honom liksom?”

”Det där tar jag som en utmaning!” Min tävlingsinstinkt tog över och jag skulle någon gång visa dem vad jag går för. Min mage kurrade än en gång, och det var inte bara Wille som hörde det, gubben som stod före oss i kön vände sig också om. Jag kunde inte hålla mig och brast ut i skratt. Wille skrattade så att han nästan fick andnöd.

”Nu är du väl glad att vi kom hit, eller hur?” sade han och fortsatte att skratta. Jag nickade och gick fram till disken när det var min tur. Jag beställde min osthamburgare, tog nummerbrickan och gick och valde ett random bord som råkade vara ledigt. Plötsligt hörde jag skrik bakom mig.

”NADIIIINE!” hördes det över hela McDonalds. Jag vände mig om och såg Sarah sitta några bord bort med Lovisa och Amanda. De sprang fram till mig och kramade om mig, som om jag inte hade sett dem på flera år.

”Är du här ensam?” frågade Lovisa. ”I så fall kan du sätta dig med oss!”

”Wille är också här, vi ska räkna matte. Fast jag vet inte var han är, han stod ju bara bakom mig i kön.” sade jag och tittade runt mig i försök att se honom.

”Jag tyckte att jag såg hans motorcykel utanför.” sade Sarah. Kunde hon t.o.m. urskilja vilken som var hans? Såg inte alla motorcyklar exakt likadana ut, men med olika registerplåtar då förstås?

”Han kommer väl snart. Killen är ju känd för att vara sen vet ni!” sade jag och försökte mig på ett skämt.

"Hur går det annars med matten?" frågade Sarah försiktigt.

"Alltså, vi räknade kanske 2½ uppgift, sedan gick det inte längre." svarade jag. Jag vågade inte nämna för dem att vi för det första gick till Mackan tillsammans, och för det andra stal godis. Det skulle vara så lätt för dem att börja anta att det är någonting mellan mig och Wille, men det är det ju inte. Det får det inte vara, speciellt p.g.a. Sarah.

”Vi ska dra nu, vi skulle bara äta glass. Men vi syns! Lycka till med matten!” sade Lovisa och sedan gick de iväg. Med detsamma de steg ut genom dörren dyker Wille upp ur tomma intet.

”Var har du varit?” frågade jag.

”De hade slut på coca cola. Jag väntade tills de hade fyllt på.” svarade han.

”Kunde du inte ha tagit någon annan dricka då?”

”Nepp. Så du säger att du klår oss alla i playstation?" frågade han sedan.

"Jepp!" svarade jag lika kort som han hade svarat mig.

"Men du är ju tjej.."

"Vaddå, skulle inte tjejer kunna slå killar i playstation?" Intressant tanke han hade. Och helt osann.

"Det var inte så jag menade. Du verkar inte vara en sådan tjej som spelar playstation."

"Hur är en typisk playstationspelande tjej då?" Det här var en intressant diskussion. Stereotyper fanns överallt, men att det fanns riktlinjer på hur man ska vara för att vara en tjej som spelar playstation, det trodde jag inte.

"Jamen du vet. Vara lite pojkig, typ. Du är inte så pojkig av dig. Du är ju en riktig tjej!" svarade han.

"Nämen, tänk att du har märkt det!" I samma stund kom min hamburgare och jag sparade ingen tid, utan högg in direkt. Vi fick fortsätta vår diskussion en annan gång. Wille hade t.o.m. hämtat ketchup. Hur fasen hade han hunnit med det? Wille slösade inte tid han heller, utan stal av mina pommes frites när han trodde att jag inte såg.

”Heeey, sluta äta mina pommes frites!” utbrast jag.

”HICK!” hickade Wille som svar och han hickade väldigt högt. Jag började skratta så att jag nästan satte i halsen.

”Ups.” sade Wille. Det hade låtit så fruktansvärt roligt och jag hade skrattat så mycket att tjejen som kom och gav Wille hans hamburgare tittade underligt på mig en bra stund innan hon fattade att jag bara skrattade och inte led av andnöd eller liknande.

”Jaja, ät dina pommes frites nu, de blir kalla.” Wille fnissade åt sitt lustiga ljud och stämde in i skrattet. Kanske matte med honom inte blir så himla hemskt ändå?