Det här var ju nästan roligt. När jag slängde mig på sängen igen försökte jag på allvar att räkna den första uppgiften av matteuppgufterna. När jag tänkte efter måste det ha sett sjukt ut när jag hade sprungit runt som en barnunge med ett papper i högsta hugg, för att bli jagad av Nadine som absolut skulle ha tag i pappret. Det fattades bara att någon ur klassen spionerade. Av bara tanken kastade jag en hastig blick ut genom fönstret. Nej, nu var jag bara löjlig. Varför skulle någon spionera genom fönstret?

        ”Försök räkna något nu då så att vi blir klara. Jag tänker inte göra hela arbetet själv”, muttrade Nadine, fortfarande lite sur över att hon inte hade sett mitt klottpapper.

        ”Håller på”, sa jag och vände ner blicken mot pappret, som fortfarande var blankt med bara rutor på.

        Dörren öppnades. Viktor kikade in.

        ”Hej”, sa han och smilade brett.

        ”Hej”, sa Nadine och tittade upp från sitt häfte. Inte ett minsta tecken på att ha varit sur syntes i hennes ansikte.

        Viktor kom in och satte sig i sängen bredvid mig.

        ”Vad jöö ni?” frågade han.

        ”Vi räknar matte”, sa jag. ”Tror du att du kan gå? Snälla?”

        ”Men jag lovaj att sitta tyst”, sa Viktor.

        I samma stund kikade Stefan in i mitt rum.

        ”Viktor, kom med här. Vi ska inte störa dem när de gör läxorna”, sa han och vinkade åt Viktor att följa med honom.Viktor hoppade ner ur sängen och skuttade iväg.

        ”Hur går det förresten?” Stefan tittade undrande på mig.

        ”Det går”, sa jag utan att titta upp från mina papper. Jag tänkte inte visa mig trevlig mot honom bara för att vi hade främmande här.

        ”Säg till om ni behöver hjälp”, sa Stefan och vände blicken mot Nadine istället eftersom jag inte tittade upp på honom. Jag ville nästan kräkas av den vänlighet han försökte erbjuda.

        ”Jag tror nog vi klarar oss, men tack för erbjudandet”, sa Nadine och log.

        ”Men säg till om ni behöver hjälp...”, sa Stefan och tänkte tillägga något, men jag avbröt honom snabbt.

        ”Förresten...så är vi klara nu, så vi ska gå.” Jag samlade hastigt ihop mattepappren. Nadine tittade först frågande på mig, men fattade vinken och började osäkert samla ihop sina papper.

        Stefan stod oförstående kvar vid dörrkarmen när vi skynade oss ut ur rummet. Jag traskade iväg mot farstun med Nadine hack i häl.

        Det förvånade mig att Nadine inte frågade vart vi var påväg. Kanske hade hon sina aningar. Först när vi var ute på gården och jag började gå ut mot gatan smög hon fram frågan.

        ”Tjaa...till Mackan..”, sa jag utan att bry mig om hennes reaktion. Jag behövde min dagliga dos på Mackan.

        ”Okej”, sa Nadine och ryckte på axlarna. Hon sa inte emot i alla fall.

        Efter att vi hade gått en stund under tystand bröt sig Nadine genom den.

        ”Du gillar inte honom, va?” frågade hon lite försiktigt. Hon tittade på mig som om hon väntade sig någon slags större reaktion ifrån mig.

        Varför gjorde tjejer så här? Nu skulle hon antagligen börja fråga ut mig om ditt och datt precis som en kvinnlig Dr Phil. Men det snacket kom aldrig. Tack gode Gud. Istället började hon rota i sina fickor.

        ”Letar du efter något?” frågade jag.

        ”Nja, typ”, sa hon. ”Äh...skit. De ligger antagligen i skolväskan...”, mumlade hon mer för sig själv.

        ”Vadå?” frågade jag. Typiskt tjejer att prata för sig själv.

        ”Min plånbok”, förklarade hon.

        Jag kom plötsligt på att jag inte heller hade med min. Skit också.

        ”Okej. Då är vi två om det”, sa jag och flinade.

        ”Men då är det ju meningslöst..”, suckade hon. Hon försökte antagligen få mig att vända, men de tänkte jag inte göra. Jag hade inte lust att gå tillbaka så här fort.

        Vi närmade oss Café Mackan och kunde se att det var ganska tomt inne i caféet. Snart skulle väl Mackan gå i konkurs, det skulle förmodligen också bli min undergång.

        ”Åh nej...”, suckade Nadine och jag kunde höra att henne stanna där hon gick snett bakom mig. Vad nu då?. Hennes blick var riktad mot cafét.

        ”Vad är det nudå?” frågade jag lite irriterat.

        ”...jag tål inte han där i kassan... Rickard heter han”, sa hon och drog upp sin huvan på sin huvtröja. ”Måste vi gå in dit?”

        ”Vadå? Är det något problem?” frågade jag.

        ”Han är typ...sådär...han bara flörtar med mig hela tiden”, sa hon och. En rynka dök upp mellan ögonen på henne, som om hon var något irriterad eller bekymrad.

        Detta fick mig att skratta.

        ”Så du tycker att han är jobbig?” frågade jag henne. Hon tyckte tydligen inte alls att det var kul att jag skrattade.

        ”Han är faktiskt väldigt jobbig”, muttrade hon och satte armarna i kors som för att säga att hon vägrade ta ett till steg närmare cafét.

        Jag fick en idé som från en klar himmel. Den kunde verkligen fungera smärtfritt om hon samarbetade. Jag och Fille hade ju gjort det förr, men inte på detta sättet då precis.

        ”Jag har en idé!”, sa jag.

        ”Vadå?” frågade Nadine. Hennes ton berättade att hon inte var allt för glad i en ”idé”.

        ”Men du måste lova att samarbeta”, sa jag. ”Lovar du?”

        ”Jag vill veta vad idén är först”, sa hon.

        ”Det säger jag inte förrän du lovar.”

        ”Meen...då lovar jag inget”, sa hon.

        ”Jaha, men då går jag in utan dig då...”, sa jag, ryckte på axlarna och började gå mot cafét.

        Jag räknade ner i huvudet tills hon skulle ge efter. Det skulle inte ta allt för länge. En, två.. tre.

        ”Nej, men vänta... säg då vad jag ska göra. Jag lovar att samarbeta”, sa Nadine och sprang ikapp mig.

        ”Så du lovar?”, frågade jag henne och flinade.

        ”Mmm... men säg då vad jag ska göra.”

        ”Du går fram till disken tar typ någon av chokladstängerna på sidan av disken och sätter den på disken. Sedan låtsas du leta efter dina pengar i fickorna. Han kommer förmodligen att fråga dig om du hittar några pengar. Sedan börjar du flörta med honom...” förklarade jag.

        ”Flörta?! Men...” försökte Nadine.

        ”Du lovade... Du kan typ ”ojja” dig över att du var så sugen på choklad... Ja.. vad som helst, bara du inte låter honom släppa blicken ifrån dig”, sa jag och smilade stolt över min plan.

        ”Men...” började Nadine.

        ”Du lovade..”, sa jag och låtsades bli lite sur.

        ”Å vad ska du göra då?” frågade hon mig.

        ”Jag sköter min del bara du sköter din del av jobbet.”

        ”Okej då... men jag hatar dig”, muttrade hon.

        ”Kör till!, sa jag och skrattade. ”Du går lite före mig så kommer jag om några sekunder”.

        ”Glöm inte det...”, sa hon och började gå baklänges mot cafét. ”..jag hatar dig”.

        Jag visade tummen upp och flinade. Det här skulle bli sjukt roligt.