På gång!
God Jul till alla våra läsare!
Ha det så bra!
Azra
27. WILLIAM - Ursäkta, men hejdå.
”Hej! Vad gör du?
Har du tänkt göra något speciellt ikväll?
Tänker på dig...”
Suck. Sarah igen. Det här började bli riktigt jobbigt. Hon hade tydligen inte alls förstått att jag inte alls ville ha något med henne att göra. Det var andra gången idag som hon sände samma meddelande. Säkert hade hon trott att meddelandet inte hade kommit fram, då jag inte hade svarat första gången. Jag tänkte inte svara nu heller.
”Vem var det?” frågade Lucas som gick bredvid mig. Vi var på väg att möta upp några av hans vänner bakom en bilhall.
”Ingen”, mumlade jag och satte undan telefonen.
”En tjej?” frågade Lucas, för nyfiken för att bara låta bli.
”Mmm...” Jag kunde inte ljuga för honom.
” Så?” fortsatte Lucas, ”Är hon någon...” Han var nog på väg att fråga det som jag inte ville att han skulle dra upp.
”Nej.” Jag avbröt honom genast. ”Hon är ingen.. okej?” Jag ville göra klart för honom att hon inte var någon. Ingen alls.
”Jaja.. men vad vill hon då?” frågade Lucas.
”Hon vill ha mig. Men jag vill inget av henne. Hon är bara irriterande”, sa jag och sparkade i en sten framför mig. En bit ilska sköt iväg stenen några meter framför mig.
Lucas märkte min reaktion och införde ett nytt samtal.
”Förhoppningsvis kommer Jonte ut ikväll. Han drar alltid en massa dynga. Hur kul som helst.”
”Jonte vem?” frågade jag. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare.
”Han går i en skola på andra sidan stan. Har bara känt honom några veckor. Störtskön typ. Lite knäpp förstås...”, sa Lucas.
I slutet av gatan som vi gick på vände vi in på en mindre gata som ledde oss in bakom några gamla höghus och hallar. Det här stället hade jag aldrig varit på tidigare. Under ett svagt ljus från en av hallarna stod tre killar. Alla tre med huvorna uppdragna över huvuden. Två av killarna stod och rökte och blåste då och då ut små moln av rök. Killarna vände sig mot oss när de såg att vi kom. Låga mumlanden hördes från dem.
”Tja Luken”, sa Ronny när vi var på pratavstånd. Ronny kände jag från förut. Han var oftast med ut på stan när jag hälsade på Lucas.
”Tja”, sa Lucas och tryckte sin näve mot Ronnys näve.
”Jaha, titta vad katten har släpat med sig”, sa Ronny och skrattade åt sitt dåliga skämt.
De två andra killarna. En med avrakat hår och utländska drag och en annan med spretigt blondaktigt hår med en massa olika nyanser på sina slingor.
”Wille, Jonte och Ferra”, sa Ronny och pekade först på mig, sedan på blondinen och sist på killen med utländska drag. ”Så. Nu vet ni vad ni heter. Let's go girls”. Alla började skratta och Ferra slog på skoj till Ronny i bakhuvudet.
Ferra och Ronny släckte sina cigaretter och trampade på dem.
”Jonte, du är skyldig mig en sprayburk”, sa Lucas.
”Ja fan. Jag ska nog betala tillbaka. Lovar”, sa han och drog upp skjutdörren till en gammal bilhall.
En hund på långt håll började skälla. Jag ryckte snabbt till, till det hårda skallen. Det hördes på dess skall att den var stor. Förhoppningsvis inte lös.
”Säg inte att du är rädd för mörker”, sa Jonte och flinade åt mig.
”Nä. Men jag lovar att jag ska skydda dig om Spiderpig kommer”, svarade jag och flinade.
Jonte drog inte upp dörren så mycket, eftersom den förde med sig ett hemskt gnisslande ljud. Vi gick alla in genom den smala öppningen och samlades i en klunga strax innanför dörren.
”Ficklampan, Jonte”, sa Ronny. Det var så mörkt att man bara kunde urskilja det som den person som stod i ljuset från dörröppningen – Lucas.
”Här!”, sa Jonte och räckte över en liten lampa åt Ronny.
Ett klickande ljud hördes några gånger, men Ronny verkade ge upp med att försöka få på lampan.
”Idiot! Det fungerar ju inte!”, gormade Ronny lågt.
”Ja, men jag hade inte tid att testa den. Den är inte min”, sa Jonte. Jag kunde svagt se hur han ryckte på axlarna i mörkret.
Jag rotade fram min telefon ur jackfickan och tryckte av knapplåset. Displayens starka ljus lyste upp alla våra ansikten.
”Wow...det...var ju bra”, sa Ronny. ”Den duger”, sa han och tog av sig ryggsäcken som han hade på ryggen. Metallburkar skramlade i ryggsäcken.
”Pax blå!” sa Jonte och nappade snabbt åt sig en blå sprayburk från ryggsäcken när Ronny dragit upp dragkedjan på den.
”Fan heller. Du får ta den burk som lämnar”, väste Ronny och knyckte sprayburken ur handen på Jonte.
”Ssshh! Det kommer nån!”,väste Lucas genom en viskning. Han stod blickstilla och höll upp ett pekfinger.
”Jag hör inget”, sa Ferra och böjde sig ner mot ryggsäcken med sprayburkarna.
”Inte jag heller”, sa Jonte.
”Men sssshhh!!”, sa Lucas igen.
Utanför hördes hur fotsteg närmade sig.
”Hallåå? Är det någon där?” En manlig röst hördes utifrån en bit ifrån. Antagligen stod han utanför en av de andra bilhallarna.
”Snabbt...längre in”, viskade Ronny och drog snabbt fast dragkedjan på ryggsäcken. ”Wille först. Lys med telefonen”.
Jag lyste med telefonen in i mörkret i bilhallen och började snabbt gå åt det hållet. Här och där låg järnskrot och jag försökte att inte trampa på det ifall det skulle ge ifrån sig ljud.
Jag hörde hur de andra följde efter med snabba steg.
”Men idiot! Se efter hur du går!” hörde man hur Ferra väste åt någon bak i ledet”.
Alla fem hann gömma sig bakom de rostiga tunnorna inne i hallen precis innan skjutdörren till hallen drogs upp och en man ställde sig i dörröppningen.
”Hallå? Är det någon här så kan ni genast leta er ut härifrån!” ropade mannen.
”Wille! Släck telefonen!” viskade Lucas knappt hörbart. Jag tittade snabbt ner på min telefon som lyste upp det som var runt mig. Jag var snabb att trycka displayen mot jackan så att ljuset försvann.
”Hallåå?” Mannen hördes ännu en gång.
Efter ett par långa sekunders väntande hördes ett högt gnisslande ljud. Mannen drog igen skjutdörren. Inte nog med det kunde man höra rasslande kedjor. Han måste ha låst dörren med kejor.
”Fan”, muttrade Ronny och steg upp. Från sitt gömställe.
”Nåja”, nu får vi arbeta ostörda”, sa Lucas och steg upp han med.
En stund efteråt kom hela bilhallens takljus på. Ronny stod glatt längst bort i hallen och flinade stolt.
”Tänk då jag visste att strömbrytaren var här någonstans!” ropade han.
”Såklart du visste!” ropade Lucas tillbaka. ”Du var ju här igår!”
Efter mycket skratt och stoj hade vi använt upp flera sprayburkar. Resultatet blev en hel vägg full av vackra graffitmålningar.
”Wow Wille! Du är ju en mästare på det här!” utbrast Lucas. ”Du har övat hemma i Stefans garage, eller hur?” frågade han.
”Haha! Där har du en idé!”, sa jag och skrattade.
”Du kommer hit nästa helg också så tar vi nästa hall i bruk också, eller?” frågade Ronny och plockade ihop de tomma srayburkarna som vi hade lämnat på marken.
”Vad har du skrivit?” hördes Ferra fråga av Jonte.
”Whatever”, sa Jonte stolt och gick en bit ifrån väggen för att begrunda sitt fina mästerverk. Ferra började skratta hysteriskt.
”Jonte! Man stavar inte ”whatever” sådär!” sa Ferra och slog Jonte i ryggen.
”Joho! Det gör man väl?” frågade han. Hans ansikte blev plötslig allvarligt och han vände sig mot oss som att få bekräftelse på att han stavat rätt.
Jag tittade på de fina kantiga och tjocka boksteverna som han hade gjort. Där stod. ”Wathevher”. Jag började skratta.
”Jonte! Hur går det i skolan egentligen? Jag visste att du var dålig på engelska men inte SÅ dålig” sa Lucas och skrattade han också.
Stackars Jonte såg så liten ut där han stod och tittade på sitt ”Wathevher”. Man såg till och med hur han om och om tänkte igenom hur ordet stavades. Till sist blev han röd i ansiktet och gick fram till en av sprayburkarna som låg på marken. Men röd färg drog han ett långt streck över sitt verk och under det som skulle ha varit hans mästerverk skrev han ”Whatever” - rätt den här gången.
”Nog visste jag allt att jag stavat fel" sa han. Jag ville ju bara jävlas med er”, fortsatte han och flinade stolt.
”Jovisst”, sa Lucas och fortsatte att skratta.
Att slippa ut var lite problematiskt. Vi var tvungna att slå sönder ett av de två återdammade fönstren och krypa ut den vägen. Jag var den som skulle krypa ut sist, eftersom jag hade den starkast lysande telefonen, och var därför tvungen att sätta av strömbrytaren och sedan gå till fönstret för att krypa ut.
Precis innan jag kröp ut kom jag på en sak.
”Vänta lite! Kasta hit en sprayburk. En sprayburk kom in genom fönstret och ramlade ner på tunnan framför mig, den som jag sedan skulle stå på för att krypa ut. Jag tog tag i sprayburken och sprayade strax under fönstret in ett ”ursäkta”. Sedan kastade klättrade jag upp på tunnan och kröt ut genom fönstret för att sedan göra ett litet hopp ner på marken.
”Vad gjorde du?” frågade Lucas.
”Inget speciellt”, sa jag och flinade och satte sprayburken i handen på honom.
Samma kväll bestämde Jonte att det var fest hos honom. Vi blev väl 10 pers allt som allt hos honom. Bäst kom jag ihåg tre tjejerna som också kom dit. De frågade ut mig om allt och inget. De ville veta allt om Nackra. Precis allt. Samtalet flöt bättre på efter ett par öl – tyckte jag i alla fall.
”Jag kommer och hälsar på någon gång! Du får ta med mig på en rundtur i Nackra”, sa tjejen med de otroligt stora bruna ögonen.
”Nu kom jag på en sak!” sa tjejen med de långa glittrande benen. Jag slår vad om att det var glittrande strumpbyxor hon hade på sig. För inte kunde väl ben glittra sådär annars heller. ”Du kan ju ha fest nästa helg, och så bjuder du in oss tio som är här!”
”Ingen dålig idé. Verkligen ingen dålig idé. Men fan. Ja just det. Det var ju SteFAN. Han skulle nog inte tillåta det. Det blev nog inget av den festen.
”Men duu? Du kan ju ta med en souvenir från Nackra nästa gång du kommer hit.”, sa den tredje tjejen.
Vad menade hon? Souvenir? Vi hade inga sovenirer i Nackra. Kanske en gammal kaffekopp från café Mackan? Jag skrockade åt tanken. Tjejerna skrattade med utan att veta om vad de egentligen skrattade åt.
En stund senare började tjejerna prata om att gå ut och dra lite frisk luft. De gick ut, men frisk luft kunde man inte kalla det eftersom de stod och rökte.
Min telefon började piipa och härja i jeansfickan när jag just precis skulle fråga något av Jonte. I displayen stod det att ett meddelande var mottaget. Jag tryckte upp meddelandet och läste det. Såklart. Sarah. Igen. Men fan heller. Nu fick hon väl ändå ge sig! Hon behövde väl inte vara så här jävla envis. Jag såg framför mig hur hon satt och skrev meddelanden med ett smile på läpparna. Jag ryste. Varför hon? Varför inte någon annan? Typ... äh. Nån annan.
Jag fick en idé. Nadine kunde hjälpa mig. Jag letade upp hennes namn bland mina kontakter och tryckte utan tvekan på gröna luren. Efter ett par signaler svarade hon.
”Hallå?” Nadine lät frågande. Som om hon absolut inte förväntat sig att jag skulle ringa. Nåja. Det kanske inte var väntat precis.
”Alltså du Nadine. Vad är det med henne eller?” frågade jag. Hon måste ju kunna svara på vad som var felet med Sarah.
”Med vem?” frågade Nadine.
”Nå den där stalkern som skickade SMS-et! Jag trodde jag gjorde det klart för henne att det inte kommer att funka. Kan du inte säga åt henne att hon typ, ska sluta skicka eller något?” sa jag och väntade på svar. Hon skulle säkert kunna hjälpa mig.
”Nej du, du får minsann säga det själv”, sa Nadine.
Jag blev tyst för en sekund. Vad sade hon riktigt? Att jag skulle göra det själv?
"Men kom igen, hon fattar ju inte!" Jag försökte igen.
"Kom igen, är du så feg?" frågade Nadine. Hennes röst ändrade tonläge.
Jag var minsann inte feg. Jag blev något irriterad och brydde mig inte om att diskutera vidare. Hon fick väl bara dra någonstans...ja hur hette det där ordspråket nu igen? Äh. Någonstans var tillräckligt bra.
”Jaja. Får se hur jag gör den här gången nu då. Hej då.”, sa jag. Jag kom mig inte för att trycka av samtalet. Det skötte Nadine efter att ha sagt hejdå.
Någon som verkligen behövde ett ”hejdå” var minsann Sarah. Och minsann skulle hon få det. Minsann.
”Vad gör du?” frågade Lucas och slog sig ner i soffan bredvid mig.
”Jag...var nyss påväg att gå ut och dra lite frisk luft”, sa jag. Jag reste mig upp och gick mot balkongen där de tre tjejerna stod och skapade moln.
26. NADINE - Ölspelet, men med cider
Fredagskvällen handlade mest om Idol. Jim och jag körde en bror och syster-kväll, och jag kan fortfarande inte förstå hur han gick med på att kolla Idol. Han kommenterade allt, som en typisk kille, och låtsades veta bättre än alla andra, som killar brukade göra. Jag och Jim hade inte mycket tid för varandra nuförtiden, så lugna kvällar som den här uppskattades av både mig och honom, trots att valet av aktivitet kunde störa den ena parten.
Lördagen spenderades däremot i tjejgängets sällskap, som bestod av mig, Sarah, Lovisa, Anna, Emma och Maria. Amanda kunde tyvärr inte komma eftersom hon hade fått feber. I lågstadiet hade vi gått i samma klass, men vi splittrades senare i högstadiet. Sarah, jag och Lovisa hade hamnat i samma klass, medan resten hade spritt ut sig i parallellklasserna. Nu i gymnasiet har vi äntligen återförenats!
Vi skulle samlas hos Sarah klockan sju på kvällen och vi hade även införskaffat några alkoholhaltiga drycker, eftersom vi skulle spela ölspelet. Lovisas storebror hade varit extra snäll och köpt några cider var åt oss, men vi betalade ju förstås för dem.
Mina föräldrar kunde inte skjutsa mig på kvällen eftersom de själva skulle ut på någonting. Middag med jobbet, eller hur det nu var. Jag kunde inte be Lovisas, Annas eller Marias föräldrar att komma och hämta mig eftersom det skulle ha inneburit en relativt lång omväg för dem. Då återstod bara Emma. Emma Wrede, och det är just det jag kände när jag såg henne. Vrede alltså. Kemin mellan mig och den här tjejen fanns helt enkelt inte och jag stod endast ut med henne för att Sarah verkade gilla henne. Hon har inte gjort någonting speciellt som fått mig att inte gilla henne, det var bara hennes sätt att vara som inte passade mig. Men man kan väl inte gilla alla, eller hur?
Kvart före sju var jag färdigt påklädd med mina ciderburkar gömda i min enormt stora väska, så att ingen kunde se dem och skvallra åt mina föräldrar. Om jag hade haft en cider skulle det inte ha varit en så stor sak, men fyra stycken var en tillräcklig mängd för att mina stackars föräldrar skulle flippa ur.
Väl i bilen pratade Emma på om hur kul det ska vara med tjejkväll. Hon och hennes mamma konverserade glatt på om ditt och datt, medan jag föredrog att sitta tyst och titta ut genom fönstret. Emma tjattrade på och frågade en massa om mitt dansande, om Jim och om allt mellan himmel och jord och jag svarade så gott jag kunde. Hon betedde sig helt annorlunda än vad hon brukade göra i skolan och jag undrade vilket som var hennes riktiga jag. Den snälla, lugna Emma, som hon var nu och som jag insåg att jag gillade, eller den snobbiga typen som jag annars inte orkade med?
”Nadine, hur är det, är Sarahs föräldrar hemma ikväll?” frågade Emmas mamma.
”Jag vet inte, det kan hända. Fast, jag tror inte att de vill vara hemma när ett gäng 17-åriga flickor invaderar huset.” Emmas mamma skrockade och svängde in på Sarahs gård. Deras hus var litet och mysigt. Jag spenderade ganska mycket tid där, så jag kände mig verkligen hemma. Deras hus var rött med vita knutar och hade endast ett plan. En liten trappa ledde vägen upp mot dörren och det lyste i de små fönstren, som såg ut som tavlor som hängde på husväggen. Detta var mitt andra hem i princip.
”Tack för skjutsen!” sade jag artigt åt Emmas mamma och stängde bildörren. Jag och Emma styrde våra steg mot ytterdörren. Vi hann knappt nå översta trappsteget när Sarah slänger upp dörren.
”MAMMA OCH PAPPA ÅKTE IVÄG, VI ÄR HELT ENSAMMA!” Sarah hoppade upp och ner av iver. Sarah vände sig mot mig och tänkte säga någonting men Emma hann före.
”YES!” Emma sprang fram och kramade om Sarah.
”NU SKA DET FESTAS!” ropade hon och sprang smidigt in genom dörren. Sarah ryckte på axlarna, gav mig en kram och vi gick in. De andra hade redan kommit och de hade även hunnit leta upp reglerna för ölspelet.
”De där reglerna börjar bli tråkiga. Kan vi inte hitta på egna regler?” sade Lovisa. Vi andra höll med. Vi hade spelat ölspelet så många gånger nu att vi hade tröttnat på det en och samma som man skulle göra. Genom att lägga till saker som att man skulle nämna en snygg kille, skolkamrat eller kändis spelade ingen roll, vid varje klunk, ändrade vi reglerna så att de blev mer intressanta. I stället för att hälla ut lite av innehållet i ett glas när man får en kung, ändrade vi till att man skulle dricka fyra klunkar och sedan skicka ett SMS till den kille som man tyckte var sötast. När vi var färdiga med att fixa till reglerna, satte vi oss vid köksbordet, drog fram ciderburkarna och satte igång. Gissa vem som skulle sköta kortpacken, om inte Emma.
”Okej Nadine, du fick en tvåa. Vem ska ta klunkarna, och ska de nämna en kändiskille eller en skolkamrat?”
”Lovisa, du får ta båda, och nämn först en kändiskille och sedan en skolkamrat.” Jag log mot henne och blinkade.
”Ooooh..” hördes det från de andra. De här reglerna verkade passa vårt tjejgäng perfekt. Vi var alla lika ”utsatta” och jag glömde nästan bort att jag inte gillade Emma så mycket.
”Oj. Snyggaste kändiskillen måste vara Johnny Depp” hon tog en klunk medan vi andra fnissade. Vi visste alla att Lovisa var lite svag för Johnny Depp, speciellt efter Pirates-filmerna. Men vi höll alla med att han var snygg.
”... och snyggaste skolkamraten måste vara.. ” hon tystnade. Hennes ansikte ändrade färg till en rosa nyans, som avslöjade att hon rodnade. Sedan fortsatte hon.
”.. Anders..” I didn’t see that one coming! Anders var inte riktigt min stil, men han var söt och dessutom singel. Heja Lovisa!
”Då vet vi det!” Emma tog upp kortpacken och vände upp ett kort åt Sarah. En kung. Sarah skruvade på sig och drack snabbt fyra stora klunkar cider, som om hon på något vis önskade att hon kunde slippa det här. Hon tog upp sin telefon, började knappa på knapparna och gav sedan telefonen åt mig.
”Ska jag läsa högt?” frågade jag och hon nickade.
Högst upp stod det. ”Wille”. Ingen överraskning där inte.
”Wille alltså.” sade Maria. ”Hörde att han är i Stockholm över helgen.” Jag nickade.
”Fille och Wille pratade om det i fredags. Han skulle till någon Linus, Lukas, eller vad nu killen hette.” sade jag.
”Jag hörde det också.” insköt Sarah försiktigt. ”Men läs vidare nu då.” Jag harklade mig och började läsa.
”Hej Wille. Hur är läget ikväll? Är allt bra i Stockholm?” Sedan var det slut.
”Bra, skicka det nu!” Lovisa och Anna fnissade och verkade vara mer ivriga än Sarah att skicka det där SMS-et. Jag gav tillbaka telefonen åt Sarah och nickade uppmuntrande. Hon såg lite nervös ut.
”Det är ett bra meddelande. Inte för stelt, men inte för avslappnat heller! Det är bara att skicka det nu!” Jag försökte muntra upp henne, vi hade ju ändå kommit överens om de här reglerna tillsammans. Hon tryckte på den gröna knappen och SMS-et sändes iväg. Vi fortsatte med vårt spel och fick nämna fler snyggingar. Ungefär fem minuter efter att Sarah hade skickat meddelandet till Wille, ringde min telefon. Jag tog upp den, ursäktade mig och sprang ut till vardagsrummet. Först då såg jag att det stod ”Wille” på displayen. Det var Sarah som skickade SMS-et, inte jag så varför i all världen ringer han till mig?
”Hallå?”
”Alltså du Nadine. Vad är det med henne eller?” hördes det i luren. Han lät lite trött. Musik och prat hördes i bakgrunden, så han måste vara på någon fest eller liknande.
”Med vem?” jag låtsades inte förstå.
”Nå den där stalkern som skickade SMS-et! Jag trodde jag gjorde det klart för henne att det inte kommer att funka. Kan du inte säga åt henne att hon typ, ska sluta skicka eller något?” Det lät som om han hade druckit en del, dock inte lika mycket som på festen hos Fille.
”Nej du, du får minsann säga det själv.” svarade jag. Jag ville inte bli inblandad, detta är mellan Sarah och Wille. Att Wille inte fattar att jag är på Sarah sida är bara synd för honom. Han suckade.
"Men kom igen, hon fattar ju inte!" fortsatte han.
"Kom igen, är du så feg?" frågade jag honom.
”Jaja. Får se hur jag gör den här gången nu då. Hej då.”
”Hej då.” Jag avslutade samtalet och gick in tillbaka till köket.
”Vem skulle säga vad själv?” frågade Emma.
"Vem är feg?" fortsatte Anna.
”Vad är det här för korsförhör? Hmm. Min kusin hade lite problem.” Jag satte mig ner på min plats och vi fortsatte spela en stund till. Lovisa fick den andra kungen och skickade ett SMS till Anders, jag avslöjade att min kändiscrush är Taylor Lautner, Emma fick den tredje kungen och skickade ett SMS till en random typ som ingen kände och det visade sig att både Anna och Maria tyckte att Antti var söt.
När vi alla hade druckit upp två cider var förflyttade vi oss till soffan för att titta på en film. What a girl wants med Amanda Bynes råkade gå på TV så vi bestämde oss för att se den i stället för någon nedladdad film. Jag gick på WC innan filmen började och kom tillbaka precis när första scenen drog igång. Killen i filmen var så klart en snygging, så diskussionerna började igen om vilken kändiskille som var snyggast. Överlag var filmen bra, en typisk romantisk komedi som passade en tjejkväll som denna. När filmen var slut drog Sarah iväg med mig till köket.
”Har du en kusin som heter Wille?” frågade hon direkt.
”Va? Ja, alltså jo.” Det tog en stund innan jag kom ihåg att Wille hade ringt OCH att jag hade sagt att det var min kusin.
”Verkligen?” Sarah såg lite skeptisk ut.
”Jao. Han eh.. bor i Stockholm. Han.. öhm.. hade lite problem med sin flickvän.” sade jag och hoppades att Sarah skulle tro mig. Jag visste att jag gjorde fel som ljög, men jag ville inte att Sarah skulle tro att jag hade någonting mer att göra med Wille än matten. Jag visste hur mycket hon gillade honom.
”Okej.” Hon såg fortfarande tvivlande på mig men verkade acceptera min förklaring.
”Förresten, hur visste du att han hette Wille?” Jag började undra hur hon hade kommit på det. Hon såg generad ut.
”Jag snokade i din telefon. FÖRLÅT NADINE! Jag ville bara veta om Wille hade ringt till dig i stället för till mig.”
”Det är lugnt.” Jag log mot henne och gav henne en kram. ”Kom nu, nu ska vi festa lite till! Vi har ju faktiskt hela två cider var kvar!”Ni får ursäkta!
Som sagt, i morgon kommer definitivt ett nytt kapitel! Håll utkik ;)
Ha det bra!
Azra
