”Hej! Vad gör du?

Har du tänkt göra något speciellt ikväll?

Tänker på dig...”

 

Suck. Sarah igen. Det här började bli riktigt jobbigt. Hon hade tydligen inte alls förstått att jag inte alls ville ha något med henne att göra. Det var andra gången idag som hon sände samma meddelande. Säkert hade hon trott att meddelandet inte hade kommit fram, då jag inte hade svarat första gången. Jag tänkte inte svara nu heller.

”Vem var det?” frågade Lucas som gick bredvid mig. Vi var på väg att möta upp några av hans vänner bakom en bilhall.

”Ingen”, mumlade jag och satte undan telefonen.

”En tjej?” frågade Lucas, för nyfiken för att bara låta bli.

”Mmm...” Jag kunde inte ljuga för honom.

” Så?” fortsatte Lucas, ”Är hon någon...” Han var nog på väg att fråga det som jag inte ville att han skulle dra upp.

”Nej.” Jag avbröt honom genast. ”Hon är ingen.. okej?” Jag ville göra klart för honom att hon inte var någon. Ingen alls.

”Jaja.. men vad vill hon då?” frågade Lucas.

”Hon vill ha mig. Men jag vill inget av henne. Hon är bara irriterande”, sa jag och sparkade i en sten framför mig. En bit ilska sköt iväg stenen några meter framför mig.

Lucas märkte min reaktion och införde ett nytt samtal.

”Förhoppningsvis kommer Jonte ut ikväll. Han drar alltid en massa dynga. Hur kul som helst.”

”Jonte vem?” frågade jag. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare.

”Han går i en skola på andra sidan stan. Har bara känt honom några veckor. Störtskön typ. Lite knäpp förstås...”, sa Lucas.

I slutet av gatan som vi gick på vände vi in på en mindre gata som ledde oss in bakom några gamla höghus och hallar. Det här stället hade jag aldrig varit på tidigare. Under ett svagt ljus från en av hallarna stod tre killar. Alla tre med huvorna uppdragna över huvuden. Två av killarna stod och rökte och blåste då och då ut små moln av rök. Killarna vände sig mot oss när de såg att vi kom. Låga mumlanden hördes från dem.

”Tja Luken”, sa Ronny när vi var på pratavstånd. Ronny kände jag från förut. Han var oftast med ut på stan när jag hälsade på Lucas.

”Tja”, sa Lucas och tryckte sin näve mot Ronnys näve.

”Jaha, titta vad katten har släpat med sig”, sa Ronny och skrattade åt sitt dåliga skämt.

De två andra killarna. En med avrakat hår och utländska drag och en annan med spretigt blondaktigt hår med en massa olika nyanser på sina slingor.

”Wille, Jonte och Ferra”, sa Ronny och pekade först på mig, sedan på blondinen och sist på killen med utländska drag. ”Så. Nu vet ni vad ni heter. Let's go girls”. Alla började skratta och Ferra slog på skoj till Ronny i bakhuvudet.

Ferra och Ronny släckte sina cigaretter och trampade på dem.

”Jonte, du är skyldig mig en sprayburk”, sa Lucas.

”Ja fan. Jag ska nog betala tillbaka. Lovar”, sa han och drog upp skjutdörren till en gammal bilhall.

En hund på långt håll började skälla. Jag ryckte snabbt till, till det hårda skallen. Det hördes på dess skall att den var stor. Förhoppningsvis inte lös.

”Säg inte att du är rädd för mörker”, sa Jonte och flinade åt mig.

”Nä. Men jag lovar att jag ska skydda dig om Spiderpig kommer”, svarade jag och flinade.

Jonte drog inte upp dörren så mycket, eftersom den förde med sig ett hemskt gnisslande ljud. Vi gick alla in genom den smala öppningen och samlades i en klunga strax innanför dörren.

”Ficklampan, Jonte”, sa Ronny. Det var så mörkt att man bara kunde urskilja det som den person som stod i ljuset från dörröppningen – Lucas.

”Här!”, sa Jonte och räckte över en liten lampa åt Ronny.

Ett klickande ljud hördes några gånger, men Ronny verkade ge upp med att försöka få på lampan.

”Idiot! Det fungerar ju inte!”, gormade Ronny lågt.

”Ja, men jag hade inte tid att testa den. Den är inte min”, sa Jonte. Jag kunde svagt se hur han ryckte på axlarna i mörkret.

Jag rotade fram min telefon ur jackfickan och tryckte av knapplåset. Displayens starka ljus lyste upp alla våra ansikten.

”Wow...det...var ju bra”, sa Ronny. ”Den duger”, sa han och tog av sig ryggsäcken som han hade på ryggen. Metallburkar skramlade i ryggsäcken.

”Pax blå!” sa Jonte och nappade snabbt åt sig en blå sprayburk från ryggsäcken när Ronny dragit upp dragkedjan på den.

”Fan heller. Du får ta den burk som lämnar”, väste Ronny och knyckte sprayburken ur handen på Jonte.

”Ssshh! Det kommer nån!”,väste Lucas genom en viskning. Han stod blickstilla och höll upp ett pekfinger.

”Jag hör inget”, sa Ferra och böjde sig ner mot ryggsäcken med sprayburkarna.

”Inte jag heller”, sa Jonte.

”Men sssshhh!!”, sa Lucas igen.

Utanför hördes hur fotsteg närmade sig.

”Hallåå? Är det någon där?” En manlig röst hördes utifrån en bit ifrån. Antagligen stod han utanför en av de andra bilhallarna.

”Snabbt...längre in”, viskade Ronny och drog snabbt fast dragkedjan på ryggsäcken. ”Wille först. Lys med telefonen”.

Jag lyste med telefonen in i mörkret i bilhallen och började snabbt gå åt det hållet. Här och där låg järnskrot och jag försökte att inte trampa på det ifall det skulle ge ifrån sig ljud.

Jag hörde hur de andra följde efter med snabba steg.

”Men idiot! Se efter hur du går!” hörde man hur Ferra väste åt någon bak i ledet”.

Alla fem hann gömma sig bakom de rostiga tunnorna inne i hallen precis innan skjutdörren till hallen drogs upp och en man ställde sig i dörröppningen.

”Hallå? Är det någon här så kan ni genast leta er ut härifrån!” ropade mannen.

”Wille! Släck telefonen!” viskade Lucas knappt hörbart. Jag tittade snabbt ner på min telefon som lyste upp det som var runt mig. Jag var snabb att trycka displayen mot jackan så att ljuset försvann.

”Hallåå?” Mannen hördes ännu en gång.

Efter ett par långa sekunders väntande hördes ett högt gnisslande ljud. Mannen drog igen skjutdörren. Inte nog med det kunde man höra rasslande kedjor. Han måste ha låst dörren med kejor.

”Fan”, muttrade Ronny och steg upp. Från sitt gömställe.

”Nåja”, nu får vi arbeta ostörda”, sa Lucas och steg upp han med.

 

En stund efteråt kom hela bilhallens takljus på. Ronny stod glatt längst bort i hallen och flinade stolt.

”Tänk då jag visste att strömbrytaren var här någonstans!” ropade han.

”Såklart du visste!” ropade Lucas tillbaka. ”Du var ju här igår!”

 

Efter mycket skratt och stoj hade vi använt upp flera sprayburkar. Resultatet blev en hel vägg full av vackra graffitmålningar.

”Wow Wille! Du är ju en mästare på det här!” utbrast Lucas. ”Du har övat hemma i Stefans garage, eller hur?” frågade han.

”Haha! Där har du en idé!”, sa jag och skrattade.

”Du kommer hit nästa helg också så tar vi nästa hall i bruk också, eller?” frågade Ronny och plockade ihop de tomma srayburkarna som vi hade lämnat på marken.

”Vad har du skrivit?” hördes Ferra fråga av Jonte.

”Whatever”, sa Jonte stolt och gick en bit ifrån väggen för att begrunda sitt fina mästerverk. Ferra började skratta hysteriskt.

”Jonte! Man stavar inte ”whatever” sådär!” sa Ferra och slog Jonte i ryggen.

”Joho! Det gör man väl?” frågade han. Hans ansikte blev plötslig allvarligt och han vände sig mot oss som att få bekräftelse på att han stavat rätt.

Jag tittade på de fina kantiga och tjocka boksteverna som han hade gjort. Där stod. ”Wathevher”. Jag började skratta.

”Jonte! Hur går det i skolan egentligen? Jag visste att du var dålig på engelska men inte SÅ dålig” sa Lucas och skrattade han också.

Stackars Jonte såg så liten ut där han stod och tittade på sitt ”Wathevher”. Man såg till och med hur han om och om tänkte igenom hur ordet stavades. Till sist blev han röd i ansiktet och gick fram till en av sprayburkarna som låg på marken. Men röd färg drog han ett långt streck över sitt verk och under det som skulle ha varit hans mästerverk skrev han ”Whatever” - rätt den här gången.

”Nog visste jag allt att jag stavat fel" sa han. Jag ville ju bara jävlas med er”, fortsatte han och flinade stolt.

”Jovisst”, sa Lucas och fortsatte att skratta.

 

Att slippa ut var lite problematiskt. Vi var tvungna att slå sönder ett av de två återdammade fönstren och krypa ut den vägen. Jag var den som skulle krypa ut sist, eftersom jag hade den starkast lysande telefonen, och var därför tvungen att sätta av strömbrytaren och sedan gå till fönstret för att krypa ut.

Precis innan jag kröp ut kom jag på en sak.

”Vänta lite! Kasta hit en sprayburk. En sprayburk kom in genom fönstret och ramlade ner på tunnan framför mig, den som jag sedan skulle stå på för att krypa ut. Jag tog tag i sprayburken och sprayade strax under fönstret in ett ”ursäkta”. Sedan kastade klättrade jag upp på tunnan och kröt ut genom fönstret för att sedan göra ett litet hopp ner på marken.

”Vad gjorde du?” frågade Lucas.

”Inget speciellt”, sa jag och flinade och satte sprayburken i handen på honom.

 

Samma kväll bestämde Jonte att det var fest hos honom. Vi blev väl 10 pers allt som allt hos honom. Bäst kom jag ihåg tre tjejerna som också kom dit. De frågade ut mig om allt och inget. De ville veta allt om Nackra. Precis allt. Samtalet flöt bättre på efter ett par öl – tyckte jag i alla fall.

”Jag kommer och hälsar på någon gång! Du får ta med mig på en rundtur i Nackra”, sa tjejen med de otroligt stora bruna ögonen.

”Nu kom jag på en sak!” sa tjejen med de långa glittrande benen. Jag slår vad om att det var glittrande strumpbyxor hon hade på sig. För inte kunde väl ben glittra sådär annars heller. ”Du kan ju ha fest nästa helg, och så bjuder du in oss tio som är här!”

”Ingen dålig idé. Verkligen ingen dålig idé. Men fan. Ja just det. Det var ju SteFAN. Han skulle nog inte tillåta det. Det blev nog inget av den festen.

”Men duu? Du kan ju ta med en souvenir från Nackra nästa gång du kommer hit.”, sa den tredje tjejen.

Vad menade hon? Souvenir? Vi hade inga sovenirer i Nackra. Kanske en gammal kaffekopp från café Mackan? Jag skrockade åt tanken. Tjejerna skrattade med utan att veta om vad de egentligen skrattade åt.

En stund senare började tjejerna prata om att gå ut och dra lite frisk luft. De gick ut, men frisk luft kunde man inte kalla det eftersom de stod och rökte.

Min telefon började piipa och härja i jeansfickan när jag just precis skulle fråga något av Jonte. I displayen stod det att ett meddelande var mottaget. Jag tryckte upp meddelandet och läste det. Såklart. Sarah. Igen. Men fan heller. Nu fick hon väl ändå ge sig! Hon behövde väl inte vara så här jävla envis. Jag såg framför mig hur hon satt och skrev meddelanden med ett smile på läpparna. Jag ryste. Varför hon? Varför inte någon annan? Typ... äh. Nån annan.

Jag fick en idé. Nadine kunde hjälpa mig. Jag letade upp hennes namn bland mina kontakter och tryckte utan tvekan på gröna luren. Efter ett par signaler svarade hon.

”Hallå?” Nadine lät frågande. Som om hon absolut inte förväntat sig att jag skulle ringa. Nåja. Det kanske inte var väntat precis.

”Alltså du Nadine. Vad är det med henne eller?” frågade jag. Hon måste ju kunna svara på vad som var felet med Sarah.

”Med vem?” frågade Nadine.

”Nå den där stalkern som skickade SMS-et! Jag trodde jag gjorde det klart för henne att det inte kommer att funka. Kan du inte säga åt henne att hon typ, ska sluta skicka eller något?” sa jag och väntade på svar. Hon skulle säkert kunna hjälpa mig.

”Nej du, du får minsann säga det själv”, sa Nadine.

Jag blev tyst för en sekund. Vad sade hon riktigt? Att jag skulle göra det själv?

"Men kom igen, hon fattar ju inte!" Jag försökte igen.

"Kom igen, är du så feg?" frågade Nadine. Hennes röst ändrade tonläge.

Jag var minsann inte feg. Jag blev något irriterad och brydde mig inte om att diskutera vidare. Hon fick väl bara dra någonstans...ja hur hette det där ordspråket nu igen? Äh. Någonstans var tillräckligt bra.

”Jaja. Får se hur jag gör den här gången nu då. Hej då.”, sa jag. Jag kom mig inte för att trycka av samtalet. Det skötte Nadine efter att ha sagt hejdå.

Någon som verkligen behövde ett ”hejdå” var minsann Sarah. Och minsann skulle hon få det. Minsann.

”Vad gör du?” frågade Lucas och slog sig ner i soffan bredvid mig.

”Jag...var nyss påväg att gå ut och dra lite frisk luft”, sa jag. Jag reste mig upp och gick mot balkongen där de tre tjejerna stod och skapade moln.