”Neeej!” vrålade det i mitt huvud när väckarklockan ringde på måndagsmorgonen. Detta var en fasansfull morgon, en oväntad, en domedag, en ”nej”-vrålande och motsträvig... vad var det jag tänkte över nu igen. Ja just det; detta var en jävlig morgon. Jag drog täcket över huvudet och försökte desperat stänga ute ljudet från den outhärdiga klockan.
        ”Är det inte smartare att bara trycka på av-knappen?” hörde jag mamma fråga dovt någonstans utanför mitt skydd.
        Väckarklockan slutade ringa. Mamma måste ha stängt av den. Jag drog täcket av huvudet och tittade med halvblinda ögon mot ljuset och mamma.
        "Se inte så sur ut. Försök att nudda marken med rätt fot först, så du inte får en dålig dag”, sa hon och flinade för att sedan försvinna ut ur mitt rum.
        ”Se inte så sur ut... blablabla”, muttrade jag för mig själv och härmade hennes ord. Hon behövde ju inte släpa sig till skolan i flera år till, som jag.
        Jag var rätt säker på att detta år skulle bli oerhört tröttsamt och tråkigt. Varför hade jag börjat i ett gymnasium? Varför började jag inte bara med att gräva en grav åt mig själv som jag kunde ha lagt mig ner i efteråt. Det skulle ha varit så mycket lättare och mindre problematiskt.
        Med inte så stora problem tog jag mig förbi morgonen och ögongnuggandet ganska fort. När jag kom in i garaget stod motorcykeln och väntade. Jag kunde nästan – men bara nästan – se hur glad den var för att få komma iväg, alltså motorcykeln, absolut inte jag.
        ”William! Glöm inte den här!” hörde jag mamma ropa där hon kom springandes med min väska i högsta hugg, vilket påminde mig om vart jag var på väg, till skolan.
        Det fanns två vägar jag kunde välja för att komma till skolan. En kort och en lång. Såklart kändes den långa så mycket bättre än den korta, men den orsakade också min sena ankomst.