Jag trodde inte att det skulle ta så här länge att gå hem från Nadine. Jag tittade på klockan i telefonen när jag svängde in på min gata, och konstaterade att det hade gått lite över en timme sedan jag började gå.

När jag kom in genom dörren kikade mamma ut i farstun.

”Var har du varit?” frågade hon.

”Ute”, sa jag.

”Med Nadine?”

”Typ.”

”Vadå typ?”

”Typ.”

”Du tog inte motorcykeln”, sa hon mer som ett konstaterande än en fråga.

”Nä”, sa jag.

”Så du gick?”

”Typ.”

Mamma himlade med ögonen och gick in i köket.

Efter att ha tagit av mina ytterkläder släpade jag mig in i köket och satte mig på en stol.

”Du ser slut ut. Hur långt har du gått?”

”Jag vet inte...jag gick i en timme.”

”Va? Du skojar!”, sa mamma och skrattade.

”Nä, det är sant. Eller egentligen blev det mer om man räknar vägen dit också.

”När började du motionera?” frågade mamma och rynkade pannan.

”Aldrig”, sa jag. ”Förresten,finns det någon mat?”

”Har du inte ätit något?”

”Nä..eller jo. Glass.”

”Får jag fråga var du har varit?”

”Först gick vi till Mackan och sedan till henne.”

”Till Nadine?”

”Men.... jaa...”, suckade jag över mammas trögtänkthet.

”Jaha”, sa mamma. ”Och Nadine bjöd på glass då förstår jag.”

Mammas nyfikenhet började bli riktigt irriterande, så jag bestämde mig för att hastigt göra några smörgåsar åt mig och gå in på rummet, men det blev inte som jag hade tänkt mig.

Efter en kort stunds letande efter något bröd, gav jag upp.

”Var är brödet?”

”Inte här i alla fall”, sa mamma. ”Du kan värma upp makaronilådan som vi andra åt av tidigare idag”.

”Är brödet slut?” frågade jag förtydligande.

”Typ”, sa mamma och flinade för att sedan gå sin väg.

Jag suckade irriterar. Jaha. Då var det bara att värma upp den förbaskade makaronilådan då.

Vid tio-tiden på kvällen satte jag mig i soffan för att titta på tv. Mamma satt med fjärrkontrollen i handen och bläddrade mellan några kanaler.

”Tittar du på något speciellt eller kan jag få fjärrkontrollen?” frågade jag.

Mamma fortsatte att bläddra lite till, och stannade då och då på någon kanal, antagligen för att se vad den handlade om.

”Hallåå?” sa jag, i ett försök att få någon kontakt med henne.

”Det här kan vi se på”, sa hon och satte fjärrkontrollen på armstödet bredvid sig. ”Unga mödrar”.

”Men guud”, sa jag och suckade. Jag reste mig upp och sträckte mig över över henne för att ta tag i fjärrkontrollen, men mamma var snabb och höll den längre bort från mig.

”Nej, det här vill jag se på”, sa hon.

”Men va fan...hallå?” Tror du verkligen att jag vill se på det där?”

”Åh! Titta va sööt!” sa mamma och nickade mot tv:n där det satt en liten bebis och skrattade i sin mammas famn. Hon ignorerade totalt min irritation.

”Neeh..”, muttrade jag.

”Jo, men se så söt”, sa mamma igen. ”Det ser nästan ut som dig när du var liten. Men du var snäppet sötare”. Mamma skrattade.

”Lägg av...”, suckade jag.

”Vet du... jag var nästan lika ung som den tjejen när jag fick dig”, sa mamma.

”Mmm...”

”Usch vad det var länge sedan”

”Mmm...”

Jag sjönk djupt ner i soffan och satte fötterna i kors på vardagsrumsbordet. Jag visste att hon avskydde att jag hade fötterna på bordet.

”Wille. Ta ner fötterna”

”Om du ger mig fjärrkontollen”, sa jag.

”Ta ner fötterna”, upprepade mamma bestämt.

”Fjärrkontrollen.” Jag höll ut ena handen mot henne på soffan, i väntan på att få fjärrkontrollen.

Mamma gav upp och gav mig den, och jag tog ner fötterna från bordet.

”Tack”, sa jag och bläddrade en stund tills jag lämnade på Navy CIS.

”Måste du titta på sånt där?” klagade mamma.

”Det är intressant”, sa jag.

”Lagomt. Det bara dör ju folk hela tiden”, sa mamma.

Jag satt redan försjunken i programmet, så jag brydde mig inte om att svara henne. Konstigt nog gick inte mamma. Hon tyckte tydligen också att det var rätt så intressant. När det blev paus startade hon åter igen babbelmotorn.

”Har du funderat något på körkortet?”

”Eh? Inte kanske just nu men...”

”Tänkte du skjuta upp det? Jag tycker du ska ta det då du fyller 18”, sa mamma.

”Mamma... jag menar. Jag har inte tänkt på det precis just nu. Jag sitter for God's sake å tittar på tv”, sa jag irriterat. ”Och ja, jag har tänkt på det. Tänkte att jag skulle gå och anmäla mig till teorikurserna snart”.

”Stefan och jag har diskuterat lite.”

Jag kände på mig att mamma hade något lurt på gång.

”Jaha, och vad har Stefan med mitt körkort att göra?”

”Han erbjöd sig att ge dig körlektioner”, sa mamma.

Mamma tittade inte på mig. Hon visste antagligen vad jag tyckte om idén och ignorerade därför min spyfärdighet mot allt som hade med Stefan att göra.

”Allvarligt? Med honom?! Aldrig.”, sa jag och fäste blicken bestämt i tv:n för att förtydliga att det var slutdiskuterat.

”Han lär ut mycket bättre än vad jag gör och dessutom kan han mycket mer om bilar och säkerhet och sådant. Kan du inte tänka på saken då? Jag vet inte om jag har tid heller att lära dig”, sa mamma och kan kände hennes blick stirra på mig.

Jag visste att hon egentligen hade rätt om den saken, att hon var urkass på bilar och säker körning, men ändå. Inte Stefan. Snälla. Inte Stefan.

Stefan dök upp i vardagsummet. Han hade antagligen suttit vid sitt skrivbord och arbetat över datorn, fram tills nu.

”Vad diskuterar ni?”, frågade han nyfiket.

”Willes körkort”, sa mamma.

Jag blängde på Stefan och mamma, sedan reste jag mig, kastade fjärrkontollen i mammas famn och gick in på mitt rum. Det här var så idiotiskt. Jag tänkte åter igen tanken som jag haft i huvudet sedan jag var 5. Varför kunde inte jag ha en egen riktig och normal farsa? För-i-helvete för farsor.