Ny header!!
Använde också lite photoshopfunktioner för att göra bilden mer "skarp" i dragen.
Jag kan erkänna att jag "fuskat" lite, när jag gjorde den. Använde två kändisar som mall när jag ritade. Dock tänker jag inte säga namnen på dessa kändisar, då kanske folk får problem att tänka dem som de karakträrer som de föreställer i storyn. ;)
// Malin
31. WILLIAM - Typ
Jag trodde inte att det skulle ta så här länge att gå hem från Nadine. Jag tittade på klockan i telefonen när jag svängde in på min gata, och konstaterade att det hade gått lite över en timme sedan jag började gå.
När jag kom in genom dörren kikade mamma ut i farstun.
”Var har du varit?” frågade hon.
”Ute”, sa jag.
”Med Nadine?”
”Typ.”
”Vadå typ?”
”Typ.”
”Du tog inte motorcykeln”, sa hon mer som ett konstaterande än en fråga.
”Nä”, sa jag.
”Så du gick?”
”Typ.”
Mamma himlade med ögonen och gick in i köket.
Efter att ha tagit av mina ytterkläder släpade jag mig in i köket och satte mig på en stol.
”Du ser slut ut. Hur långt har du gått?”
”Jag vet inte...jag gick i en timme.”
”Va? Du skojar!”, sa mamma och skrattade.
”Nä, det är sant. Eller egentligen blev det mer om man räknar vägen dit också.
”När började du motionera?” frågade mamma och rynkade pannan.
”Aldrig”, sa jag. ”Förresten,finns det någon mat?”
”Har du inte ätit något?”
”Nä..eller jo. Glass.”
”Får jag fråga var du har varit?”
”Först gick vi till Mackan och sedan till henne.”
”Till Nadine?”
”Men.... jaa...”, suckade jag över mammas trögtänkthet.
”Jaha”, sa mamma. ”Och Nadine bjöd på glass då förstår jag.”
Mammas nyfikenhet började bli riktigt irriterande, så jag bestämde mig för att hastigt göra några smörgåsar åt mig och gå in på rummet, men det blev inte som jag hade tänkt mig.
Efter en kort stunds letande efter något bröd, gav jag upp.
”Var är brödet?”
”Inte här i alla fall”, sa mamma. ”Du kan värma upp makaronilådan som vi andra åt av tidigare idag”.
”Är brödet slut?” frågade jag förtydligande.
”Typ”, sa mamma och flinade för att sedan gå sin väg.
Jag suckade irriterar. Jaha. Då var det bara att värma upp den förbaskade makaronilådan då.
Vid tio-tiden på kvällen satte jag mig i soffan för att titta på tv. Mamma satt med fjärrkontrollen i handen och bläddrade mellan några kanaler.
”Tittar du på något speciellt eller kan jag få fjärrkontrollen?” frågade jag.
Mamma fortsatte att bläddra lite till, och stannade då och då på någon kanal, antagligen för att se vad den handlade om.
”Hallåå?” sa jag, i ett försök att få någon kontakt med henne.
”Det här kan vi se på”, sa hon och satte fjärrkontrollen på armstödet bredvid sig. ”Unga mödrar”.
”Men guud”, sa jag och suckade. Jag reste mig upp och sträckte mig över över henne för att ta tag i fjärrkontrollen, men mamma var snabb och höll den längre bort från mig.
”Nej, det här vill jag se på”, sa hon.
”Men va fan...hallå?” Tror du verkligen att jag vill se på det där?”
”Åh! Titta va sööt!” sa mamma och nickade mot tv:n där det satt en liten bebis och skrattade i sin mammas famn. Hon ignorerade totalt min irritation.
”Neeh..”, muttrade jag.
”Jo, men se så söt”, sa mamma igen. ”Det ser nästan ut som dig när du var liten. Men du var snäppet sötare”. Mamma skrattade.
”Lägg av...”, suckade jag.
”Vet du... jag var nästan lika ung som den tjejen när jag fick dig”, sa mamma.
”Mmm...”
”Usch vad det var länge sedan”
”Mmm...”
Jag sjönk djupt ner i soffan och satte fötterna i kors på vardagsrumsbordet. Jag visste att hon avskydde att jag hade fötterna på bordet.
”Wille. Ta ner fötterna”
”Om du ger mig fjärrkontollen”, sa jag.
”Ta ner fötterna”, upprepade mamma bestämt.
”Fjärrkontrollen.” Jag höll ut ena handen mot henne på soffan, i väntan på att få fjärrkontrollen.
Mamma gav upp och gav mig den, och jag tog ner fötterna från bordet.
”Tack”, sa jag och bläddrade en stund tills jag lämnade på Navy CIS.
”Måste du titta på sånt där?” klagade mamma.
”Det är intressant”, sa jag.
”Lagomt. Det bara dör ju folk hela tiden”, sa mamma.
Jag satt redan försjunken i programmet, så jag brydde mig inte om att svara henne. Konstigt nog gick inte mamma. Hon tyckte tydligen också att det var rätt så intressant. När det blev paus startade hon åter igen babbelmotorn.
”Har du funderat något på körkortet?”
”Eh? Inte kanske just nu men...”
”Tänkte du skjuta upp det? Jag tycker du ska ta det då du fyller 18”, sa mamma.
”Mamma... jag menar. Jag har inte tänkt på det precis just nu. Jag sitter for God's sake å tittar på tv”, sa jag irriterat. ”Och ja, jag har tänkt på det. Tänkte att jag skulle gå och anmäla mig till teorikurserna snart”.
”Stefan och jag har diskuterat lite.”
Jag kände på mig att mamma hade något lurt på gång.
”Jaha, och vad har Stefan med mitt körkort att göra?”
”Han erbjöd sig att ge dig körlektioner”, sa mamma.
Mamma tittade inte på mig. Hon visste antagligen vad jag tyckte om idén och ignorerade därför min spyfärdighet mot allt som hade med Stefan att göra.
”Allvarligt? Med honom?! Aldrig.”, sa jag och fäste blicken bestämt i tv:n för att förtydliga att det var slutdiskuterat.
”Han lär ut mycket bättre än vad jag gör och dessutom kan han mycket mer om bilar och säkerhet och sådant. Kan du inte tänka på saken då? Jag vet inte om jag har tid heller att lära dig”, sa mamma och kan kände hennes blick stirra på mig.
Jag visste att hon egentligen hade rätt om den saken, att hon var urkass på bilar och säker körning, men ändå. Inte Stefan. Snälla. Inte Stefan.
Stefan dök upp i vardagsummet. Han hade antagligen suttit vid sitt skrivbord och arbetat över datorn, fram tills nu.
”Vad diskuterar ni?”, frågade han nyfiket.
”Willes körkort”, sa mamma.
Jag blängde på Stefan och mamma, sedan reste jag mig, kastade fjärrkontollen i mammas famn och gick in på mitt rum. Det här var så idiotiskt. Jag tänkte åter igen tanken som jag haft i huvudet sedan jag var 5. Varför kunde inte jag ha en egen riktig och normal farsa? För-i-helvete för farsor.
30. NADINE - Bortskämd
Det var kul att se reaktionen i Willes ansikte när vi gick in i vardagsrummet. Han hade tydligen trott att det rum som vi suttit och spelat playstation i var vardagsrummet. Jag fick mig allt ett gott skratt.
”Du skojar!” utbrast han när vi kom in i det egentliga vardagsrummet. ”Hur stort är det här huset egentligen?”
”Nu har du i allafall sett hela nedrevåningen...ja, förutom tvättrummet då”, sa jag.
Wille gick runt i rummet och drog ett finger på den vita byrån på vilken det fanns några fotografier och en vit porslinvas.
”Här har städerskan glömt att torka”, sa han och flinade retsamt. Han var förmoldigen överlycklig över att finna någon slags miss i ”presidenthuset”.
”Vilket bevisar att jag är totalt normal och inte presidentens dotter”, lade jag till.
”Normal?” Wille tittade skeptiskt på mig. ”Skulle inte tro det”.
”Och du är ju så fullt normal du då alltså?”
”Nehej då. Jag är så fullkomligt onormal. Med ett finare ord, originell”, sa han och gjorde en handgest som en vacker dam.
”Så Miss Ahlsén är originell hon?” sa jag, snarare som ett påstående än en fråga.
Wille lyssnade inte längre. Han hade hittat något så otoligt intressant som han nu stod och glodde på med stora ögon, precis som en fyraåring i en godisaffär. Detta var dock inget godis. Detta var vårt akvarium.
”Härrejävlar. Det är ju gigantiskt”, utbrast han efter en stund.
”Gigantiskt nog att ta en evighet att tvätta”, sa jag och suckade ”Jag skulle lika gärna kunna förgifta alla fiskarna, så att det inte blir jag som behöver tvätta ur det någon fler gång.”. Jag tänkte på alla gånger jag hade blivit tvungen att tvätta ur det och hur många vattenhinkar som man var tvungen att bära av och an.
Att bo i detta hus var en vardag för mig, en dröm för Wille.
Efter att han hade begrundat både plasma tv:n och akvariet färdigt började vi äntligen gå mot övervåningen.
Det gick snabbt att guida genom övervåningen. Mammas och pappas rum. Jims rum, där han förresten satt och spelade Counter Strike som vanligt. Ett badrum. Mitt rum. Ja, och förstås mitt badrum, bara för att han undrade vad som låg bakom den ”vanliga” dörren, då den inte såg ut som en klädskåpsdörr.
Wille förstod inte meningen med att ha ett eget badrum.
”Det finns ju ett badrum några få meter ifrån ditt rum”, sa han som motargument.
”Ja, men det använder Jim och ibland också gästerna, men de använder för det mesta det på nedrevåningen”, sa jag.
”Så ni kan inte använda samma badrum? Förresten? Vad använder dina föräldrar för badrum då? Du nämnde bara Jim” sa han.
”Mamma och pappa har eget. Man går in i det via deras rum”, sa jag.
”Vad är egentligen meningen med ett eget badrum?”
”Jag får ha alla mina saker ifred i mitt badrum. Ingen som rotar och stökar förutom jag själv”, sa jag.
”Rotar och stökar?”, fnyste han.
Han tyckte definitivt att jag var bortskämd. Han gick nu runt i mitt rum och tittade på mina tavlor, prydnader, böcker och allt annat som stod framme. Tur att det var städat.
”Så?” frågade jag efter en stund när han inte sa något.
”Vad?” frågade han utan att titta på mig. Han stod och läste en boks baksida.
”Vad tycker du om mitt rum då?”
”Ehm..”, började han, satte boken tillbaka i bokhyllan. ”...jag hade faktiskt förväntat mig ett typiskt rosa-lila rum med vita möbler och en massa Tokio Hotel- och andra band-släsh-pojk-affischer eller något likande.”
”Ja, möblerna hade du ju rätt i alla fall”, sa jag. ”Allvarligt? Rosa och lila? Trodde du verkligen det? Tokio Hotel? Seriöst?”
”Ja, typ”, sa han och ryckte på axlarna. ”Det skulle inte förvåna mig om du hade alla dina killaffischer gömda någonstans.”
”Jag är inte sån. Du missade förresten insidan av dörren”, sa jag och himlade med ögonen.
På innersidan av dörren hängde en rätt så stor Paramore-affisch.
”Nog är du allt lite bortskämd i alla fall.” Wille satte sig på min skrivbordsstol.
”Det är ju inte precis något jag kan göra åt”, muttrade jag och satte mig på sängkanten. Avslutat samtalsämne.
Wille tog tag i boken som låg på skrivbordet. Han läste baksidan på boken och rynkade pannan.
”Vampyrer? Är inte det här typ samma sak som går på bio just nu. Vad hette filmen nu igen?”
”Twilight”, svarade jag.
”Just det. Vad är det med den filmen egentligen? Vampyrer... låter inte speciellt intressant”, sa Wille och lade boken på skrivbordet igen.
”Twilight är skitbra. Du borde läsa boken. Den handlar om en tjej som flyttar till en ny stad och...”, började jag.
”Och så träffar hon på varmpyrer. Jag har sett trailern.” Wille avbröt mig. ”Den verkar inte speciellt bra. Jag förstår inte riktigt vad som är så häftigt med den.”
”Den är faktiskt jättebra. Du har ingen anledning att hacka ner på den”, sa jag och försökte försvara boken, filmen och framför allt drömkaraktären – Edward Cullen.
Wille fnös.
”Säg då tre saker som är så bra med den,” sa Wille.
Egentligen ville jag inte diskutera Twilight med Wille. Twilight var en drömvärld som jag gärna ville hålla för mig själv. Jag ville inte behöva försvara den. Wille skulle reta mig livet ut som jag räknade upp vad som var så bra med boken, men boken var värd sin chans.
”Vampyrerna...speciellt Edward Cullen, självaste kärlekshistorien och sättet som den berättas på. Den låter så verklig”, sa jag och beredde mig på att bli nerhackad.
Wille skrattade.
”Och du önskar såklart att självaste Edward skulle komma och överfalla dig”, skrattade Wille.
”Hmm...typ”, mumlade jag mest för mina egna öron.
”Vad är förresten så otroligt speciellt med den där killen?”
”Det fattar inte du trögboll”, sa jag. Det lät klent till försvar.
”Ägd”, skrockade han och lade på ett brett flin.
Jag räckte barnsligt nog ut tungan och spelade sur.
”Förresten? Vad blev det av det där med lapparna i postlådorna?” frågade Wille plötsligt.
”Öh...just det ja!”, sa jag och steg upp för att rota fram något att skriva på och några pennor. Skrivbordslådorna var en av de få sakerna i rummet som jag aldrig städade i. Alltid lika kaotiskt inuti dem.
”Men vänta... jag tror jag lade ifrån mig häftet typ på matbordet. Jag går och hämtar det”, sa Wille och var snabbt ute ur rummet. Jag fortsatte ändå att rota. Så här himla hopplöst kunde det väl ändå inte vara att hitta en enda penna som inte var en uttorkad tusch.
Efter en någon minut började jag undra om Wille gått hem, eller om han fastnat i fruktskålen i köket.
”Wille?” ropade jag en gång.
Inget svar. Kanske han gått på toan. Jag gick ut ur mitt rum och lyssnde efter något tecken på liv på nedrevåningen. Pappas röst. Mammas röst. Oh nej!
Jag rusade snabbt ner för trapporna och fann Wille i köket med mamma och pappa som stod och ”förhörde” honom.
”...så du är hundrädd? Har du alltid varit det?”
”Här är du ju!” sa jag när jag kom in i köket, för att rädda Wille. De vred alla på huvudet när jag kom. Wille hade ett lugnt ansiktsuttryck och jag tolkade det som att de inte hade hunnit fråga allt för lustiga/hemska frågor ännu.
”Hej mamma... pappa. Wille och jag ska just gå. Vi har suttit och...eeh...gjort färdig en presentation som vi ska ha till skolan, men nu är vi färdiga”.
”Varför så brottom? Vart ska ni förresten?” frågade mamma nyfiket. Hon gav mig blicken om att hon ville veta allt. Pappa såg mer orolig ut, som om han förväntade sig att Wille skulle dra iväg med mig på något fuffens och festande.
Jag drog med mig Wille till farstun.
”Det var trevligt att träffas”, sa Wille och började sakta backa mot farstun. ”Och jo, jag har alltid varit rädd för hundar”.
”Nadine, var inte ute allt för länge. Skoldag imorgon”, påminnde pappa mig.
”Nähä... är det sant?” frågade jag med löjligt stor sarkasm. Jag tålde inte att pappa bara inte kunde släppa taget om mig. Jag var ju nästan vuxen nu.
Wille och jag drog snabbt på oss jackorna och skorna för att gå.
”Jag kommer tillbaka om en stund”, ropade jag in i huset innan jag stängde ytterdörren.
”Gaaah... De är så himla jobbiga”, klagde jag inför Wille.
”Vadå? De ställde ju några frågor bara”, sa Wille lugnt.
”Ja, det hade inte varit bara några om jag inte hade kommit ner och stoppat dem ifrån att skämma ut mig och göra det pinsamt för dig.”
”Äh, jag tyckte de var trevliga.”
”Lagomt.”, muttrde jag och bytte samtalsämne. ”Har du någon penna? Jag hittade ingen i mitt rum.”
”Jo, jag har en”, sa Wille och drog den lilla pennan ut ur skrivblockets ryggringar. ”Har du några blondinskämt? De är alltid lika roliga att läsa...”
Wille tittade hastigt på mig.
”Oj sorry...glömde... att du var blond”, skockade Wille.
”Haahaa, den var bra”, sa jag och himlade med ögonen. ”Jag är egentligen inte helt blond. Blond med toner av ljusbrunt.
”Jaja, men dina blonda hårstrån är majoriteten. Majoriteten vinner alltid över minoriteten. Alltså är du blond”, sa Wille och flinade.
”Oh my gosh. Du har såå färgat håret”, sa jag i ett försök att äga ut honom.
”Från mörkbrunt, ja”, sa Wille och skrattade. ”Ägd!”
”Alltså, jag tror jag ska skriva 'hälsningar från William Ahlsén' på varenda lapp som jag skriver här näst om du inte slutar dra skit”, sa jag surt.
”Gör det du”, sa Wille och klottade ner något i skrivblocket.
”Vad skrev du?” frågade jag honom när han skrivit klart.
”Att det bor en äkta blondin i hus nummer 23, och att om de inte tror på mig så får de se efter själva, men att det kan hända att ingen öppnar för att blondinen inte hittar till dörren”, sa Wille.
Var han allvarlig? Han flinade inte.
”Alltså. Hit med det jävla blocket”, sa jag och ryckte det ur hans hand.
Wille skrattade.
Jag läste lappen och det stod:
”Jag ber er kolla eran källare. Såg en råtta springa över
gården för någon dag sedan. De bor väl inte hos er, eller?”
Idioten hade inte alls skrivit det han sagt. Han ljög bara. Jag var påväg att smälla häftet i bakhuvudet på honom, men han hann ducka.
”Gick du verkligen på det?” frågade Wille skrockandes och tog tillbaka blocket.
”Nä, men man vet ju fan aldrig med dig. Du verkar ju kunna göra lite vad du tycker, så man får ju vara på vakt”, sa jag och försökte verka skärpt.
Wille skrockade ännu.
”Det var inte alls roligt”, muttrade jag och sparkade i en liten sten som hoppade iväg framför mig där vi gick.
Wille stannade vid en postlåda och drog loss lappen från blocket och satte lappen i postlådan.
”Du...jag är inte så säker på att de har någon källare i det huset”, sa jag.
”Utan källare, desto roligare”, sa Wille.
”Förresten, jag tror att jag måste börja gå... hem”, sa jag.
”Så du följer inte med in till centrum?”
Trots att jag var aningen sur på Wille då han skämtat om mig, så kände jag ändå ett sug i magen när han frågade om jag inte skulle följa med in till centrum. Som om han gärna ville ha sällskap av mig på vägen. Annars skulle han väl inte ha frågat? Jag blev plötsligt också överumplad av tanken att Wille och jag faktiskt hade spenderat halva dagen tillsammans. Sarah skulle bli galen om hon visste.
”Eh jag tror inte det. Mamma håller väl på att göra maten just nu antar jag. Det blir en sen middag ikväll och jag tror inte hon blir så glad om jag missar den.” sa jag ärligt.
”Aha, okej”, sa Wille och nickade förstående.
”Vi ses väl imorgon?”
”Jag antar det”, sa Wille.
Det blev tyst en kort stund. Ingen av oss verkade ha något att säga.
”Jag ska börja gå jag nu...om jag ska komma hem någon gång”, fortsatte Wille.
”Okej...”, sa jag. ”Vi ses...”
”Jepp.”
”Hejdå.”
”Mm hejdå”, sa Wille och började gå.
Jag stod kvar en stund och såg hur han gick över vägen och försvann bakom hörnet i korsningen. Jag vägde också tanken om hur det skulle ha varit att följa med in till centrum. Min mage kurrade. Wille var säkert lika hungrig.
Jag började sakta traska iväg tillbaka hemåt, när min telefon plingade till i jackfickan. Jag tog upp den och läste meddelandet som tydligen var från Wille.
”Se efter... det går en gammal gubbe bakom dig.”
Såklart skulle han jävlas och försöka skrämmas. Jag tryckte på ”svara” och började knappa in ett ”Haa Haa väldigt roligt”, när jag plötsligt hörde ett ljud bakifrån. Jag hoppade till och svängde hastigt runt.
Min granne, Herr Björkgren stängde den vita grinden bakom sig till sin gård. Hans lilla Bischon Frisé trippade bredvid. Han var tydligen påväg ut på sin kvällspromenad med hunden.
”Hejsan!”, sa han när han såg att jag vände mig om. ”Skrämde jag dig?”
”Eh...nä, jag trodde att det var någon annan”, sa jag och skrattade till. Sedan skyndade jag mig iväg utan att kasta någon mer blick bakåt. Det där var verkligen läskigt. Såklart måste Wille ha skämtat utan att veta att Björkgren skulle dyka upp sådär bakom mig. Jag raderade det sms som jag höll på att skriva och och tryckte istället ner telefonen i jackfickan utan att svara Wille.
