Genast när jag såg de stora egnahemshusen torna upp sig framför mig fick jag en kortslutning i hjärnan. Jag glömde bort varför jag befann mig här.

”Kommer du, eller ska du stå där och glo?” Nadine hade börjat gå mot det stora vita huset, men vände sig frågande om och stod nu och tittade på mig.

”Öhm..”, fick jag ur mig som svar, samtidigt som jag släppte huset med blicken och följde efter henne. Hon flinade åt mig.

”Vadå?” frågade jag.

”Har jag sagt nåt?”, frågade hon och började gå upp för trapporna fram till ytterdörren.

Nadine och jag hade gått ända från Mackan och hit. Vi hade diskuterat så mycket på vägen att jag nästan glömt bort att hon hade utmanat mig i Playstation 2, och det var just därför som vi nu stod utanför Nadines hem, slott, eller vad man nu kunde kalla det. Jag kunde nästan slå vad om att hon ville ”visa upp” sitt hem och samtidigt få skryta lite. Vi kunde ha gått hem till mig. Jag hade ju också Playstation 2, men av någon orsak hade jag gått med på att följa med hem till henne och köra ett race.

Jag kände mig genast lite skamsen när jag nu förstod varför Nadine inte gillade idén om att sätta en lapp – som informerade om ”Varför man inte ska kasta skit på grannens hus” - i det gula husets postlåda. Det var ju hennes granne. Jag borde ha fattat. Jag hade ju kört förbi här en gång tidigare. Tänk att jag inte fattade att vi var på hennes gata, när hon protesterade hejvilt till att sätta en ynka lapp i en enda postlåda. Alla som bodde här var rika fåntrattar, och vana vid att ha trevliga grannar. Självklart var Nadine rädd att få klagomål från grannarna. Vem vet? Grannarna hade kanske hemliga filmkameror installerade i sina postlådor, i alla fall verkade Nadine tro det.

 

Nadine öppnade dörren, men stängde den lika fort igen.

”Eh, just det”, sa hon ungefär som om hon snarare talade med sig själv istället för mig.

Jag tittade frågande på henne.

”Ludde”, sa hon.

Det tändes genast en lampa i mitt huvud. Monsterhunden.

”Han attackerar väl inte?” frågade jag. Min röst lät skrämd, även om jag försökte att inte visa det.

”Nej, men han gillar att hälsa på folk”

”Och vad menar du med det?”

”Han river sönder dig i småbitar och äter upp dig, såklart”, sa Nadine och bredde på ett smile som jag tolkade som hård sarkasm.

”Haa Haa. Jättekul.”, sa jag och blängde på henne.

”Jag går in först och stänger in honom i tvättrummet, sedan kan du komma in utan att bli uppäten. Bra va?” Mera sarkasm.

”Jaja, gå och stäng in monstret. Huvudsaken att jag inte behöver se det”, muttrade jag.

Nadine smet in och drog igen dörren. Man hörde hur hon med gäll röst talade med Ludde, gosade med honom. Hundens klor hördes mot golvet för varje steg han tog. Han hade säkert sylvassa klor. Klor som kunde tränga genom hud. Jag ryste av tanken och tryckte ner händerna djupt ner i jackfickorna.

Det blev tyst på insidan. Sedan öppnades dörren och Nadine ställde sig i dörröppningen.

”Lösenord”, sa hon och flinade.

”Ludde”, sa jag prövande och suckade.

”Hur visste du det? Tankeläsning?” frågade Nadine häpet och släppte in mig.

”Såklart du har monsterts namn som lösenord”, sa jag och himlade med ögonen.

Jag lämnade att stå och glo när jag kom in. Det beigefärgade klinkergolvet var så blankt att man kunde se sig själv i det. Härrejösses.

Nadine sparkade av sig sina skor så att de flög in i ett hörn under klädhyllan som var till höger. Till vänster stod ett vitt klädskåp som hade speglar som nästan täckte de tre skåpdörrarna. Längre fram i entréhallen fanns en vit trappa som gick till övervåningen. Varje trappsteg hade en form av heltäckningsmatta i beige, samma beige färgnyans som täckte golvet.

Nadine försvann in i ett rum till vänster. Jag försökte samla det som jag tagit in under den senaste sekunden, samtidigt som jag tog av mig mina skor. Jackan hängde jag på en klädhängare.

”Kommer du slöfock?” ropade Nadine inifrån huset.

Det här var hur fint som helst, åtminstone i mina ögon. Genom öppningen till höger kunde jag skymta ett mörkbrunt matbord med passande stolar runt om sig. Det måste vara köket.

Till vänster, dit jag styrde mina steg, var vardagsrummet. Soffor i mörkbrunt läder. Ett flertal bokhyllor som innehöll prydnader och böcker täckte rummets väggar. Jag lade märke till alla lexiko-liknande böcker som var fint radade i flera av hyllorna.

Såklart kunde jag inte missa den stora plasma tv:n som stod på ett brett tv-bord. Den täckte ju nästan en hel vägg. Okej, kanske inte hela väggen. Men den var så sjukt stor och platt i jämförelse med vår gravsten i vårt vardagsrum.

Nadine satt på golvet framför tv:n och försökte få igång spelkonsolen.

”Åhh...Varför ska han alltid koppla ur det efter att han har spelat?” suckade Nadine och kämpade med sladdarna till spelkonsolen. ”Idiot Jim..”, muttrade hon vidare.

”Ge mig sladdarna så kopplar jag i det”, sa jag och tittade på henne.

Hon gav mig villigt sladdarna och jag tryckte lätt i dem i tv:n.

”Hur vet killar sånt där? Har ni det installerat i hjärnan redan från födseln?” frågade Nadine och tog en speldosa åt sig.

”Ja, typ. Och så har vi ju några hjärnceller mer också än tjejer. Förutom jag då förstås. Jag är ungefär jämlikt med er. Annars skulle jag ju inte få använda invalidhissen.” sa jag och bredde på ett flin.

”Hmm... men ni har inte så mycket vett och etikett. Ni beter er ungefär som apor”, sa Nadine och skrattade.

”Apa kan du vara själv”, skrattade jag. ”Förresten är det inte alls svårt att koppla i en playstation i tv:n. Det är bara att koppla efter färgerna. Som ett tre-bitars pussel. Lättare kan det inte bli.

”Har du inte lärt dig att koppla i playstation än, Nadine?” frågade någon. En ny röst.

Jag vände mig genast om och fick se en sped blond kille stå och luta sig mot gaveln mellan hallen och vardagsrummet. Jag förstod ganska fort att det var Nadines bror. Jag var inte säker på om jag hade hört talas om honom tidigare. Jag visste inte att hon hade en bror. I alla fall kom jag inte ihåg att hon hade nämnt någon sådan. Det måste helt enkelt vara han. De var så lika. Samma ögon, samma näsa och nästan samma mun. Dock skiljde de sig åt eftersom han var kille och hon tjej. Skulle han ha varit en tjej skulle de säkert ha sett precis likadana ut.

”Stick och brinn”, muttrade Nadine och gav sin bror en mördande blick.

”Jag tänkte bara fråga om du åt den sista pizzan som fanns i frysen, eller finns den fortfarande kvar?” Killen satte armarna i kors och kastade en blick på mig medan han väntade på sin systers svar.

”Du kan väl se efter själv”, muttrade Nadine utan att titta på sin bror.

Så det var så här att ha syskon i sin egen ålder. Inte precis lockande.

Jag funderade någon sekund om jag kanske borde presentera mig. Skulle jag skaka hand? Var det så man gjorde i sådana här hushåll? Det kändes bara konstigt. Det var nog bara lättare att bara säga något. Skulle Nadine tycka att jag var konstig om jag drog ”trevligt att träffas” repliken. Troligtvis. Dessutom hade jag aldrig använt den, inte ens när jag träffade Stefan för första gången.

”Jaha, så det är du som är Jim”, sa jag och vände blicken mot honom.

”Jepp, det är nog så. Och du är?”

”Wille”, sa jag.

Nadine kastade en frågade blick på mig. Vem hade sagt att jag behövde presentera mig som William då alla ändå kallade mig Wille. Det var ju inte så att man kunde hitta en hög med intressanta saker om mig på Google om man slog in William Ahlsén.

”Ahaa, okej. Nice.” sa Jim och nickade svagt med huvudet. ”Ska du tävla mot Nadine i bilracing?” Jim kastade en blick på spelkonsolen.

”Hon påstår att hon kan klå mig, men jag tvivlar starkt”, sa jag.

”Jag kan visst klå dig”, sa Nadine och satte i en skiva i spelkonsolen.

”Haha, jovisst”, skrattade Jim fejkat åt Nadine och gick iväg.

”Vi får väl se”, muttrade Nadine och tryckte igång spelet.

 

Vi spelade först under tystnad. Jag kände på mig att Nadine hade fått tävlingsinstinkten över huvudet och jag försökte att inte ta det så allvarligt. När vi körde igenom samma bana för tredje gången så tröttnade jag på att spela ett rent spel. Jag körde på henne med flit och krashade min egen bil i fallet nedför ett stup, hon lyckades dock med nöd och näppe hålla sig på banan. Nadine skrattade. Jag gormade smått över incidenten, men mer på skoj.

När vi fjärde gången körde igenom samma bana började Nadine köra med samma taktik. Vi slutade tävla om vem som först var över mållinjen. Nu gick tävlingen ut på att krasha varandras bilar istället, utan att ”dö” själv.

Plötsligt åkte spelet på paus.

”Vad gör du?” frågade jag och tittade på Nadine.

”Vill du ha glass?” frågade hon överraskat.

Frågan kom så plötligt att jag först inte visste vad hon riktigt erbjöd.

”Glass?” frågade jag, att upprepa ordet högt för mig själv.

”Ja?”

”Okej”, sa jag och nickade.

”Kom”, sa hon och reste sig. Hon började gå mot köket och jag följde efter. Jag kom igen att tänka på monsterhunden. Jag undrade för en sekund om den fortfarande var inne i tvättrummet. Ett hårt skall från någonstans i huset fick mig att rycka till.

”Har du alltid varit rädd för hundar?” frågade Nadine och kastade en blick på mig samtidigt som vi kom in i köket – lika fint som det jag redan sett av huset.

”Eh..typ”, sa jag.

”Och du har aldrig blivit biten?” frågade hon?

”Nä, hurså? Måste man bli det för att ha en orsak att vara rädd?”

”Nej, men det brukar vara en vanlig orsak”, sa hon lungt och öppnade frysen och tog ut en låda med glasstrutar. ”Choklad eller vanilj?”

”Choklad”, sa jag och drog ut en av stolarna till matbordet för att sätta mig.

”När jag var sju år hade vi en granne som hade en jakthund. Du vet en såndär korthårig fläckig och stor hund. Hunden råkade vara lös en dag när jag gick hem från skolan. Jag såg den först när jag gick in på vår gård. Då sprang jag allt vad jag kunde in genom dörren. Jag var ensam hemma och livrädd att den skulle ta sig in. Den satte sig utanför dörren och och skällde tills mamma kom hem.” Det bara flöt på. Var kom det där ifrån? Varför berättade jag?

”Oj, stackarn. Du måste ha varit livrädd”, sa Nadine och fick ett underligt och allvarligt tonfall.

”Jag var skitskraj.”

”Inte så konstigt att du har fobi för hundar. Är det samma sak med de små hundarna? Alltså är du rädd för dem med?” frågade hon och satte sig mittemot mig på andra sidan av matbordet. Hon rev försiktigt loss lite papper från det som var omlindat runt struten och släppte ner det på bordet. Jag tittade facinerat på samtidigt som jag tänkte ut ett svar på frågan.

”Nä, men de är ändå hemska. De har så hårt skall. Man flyger ju i taket varje gång som de...” jag ryckte till. Såklart skulle Ludde skälla precis när jag talade om hundskall. Nadine skrattade.

”Förlåt, men det ser så lustigt ut när du rycker till för varje skall”, sa hon och försökte pressa tillbaka sin munterhet.

”Tack för glassen förresten”, sa jag för att göra ett slut på samtalet om mig och de förbaskade hundarna.

”Varsågod”, sa hon och log.

Det blev tyst en stund.

”Varför är Ludde i tvättrummet?” ropade Jim någonstans inifrån huset.

”Släpp inte ut honom!” ropade Nadine tillbaka.

”Försent!” hörde man Jim ropa.

En isande känsla spred sig i blixtfart från nacken och ner utefter ryggen. Monstret var löst. Jag kände mig paralyserad.

”Shit”, sa Nadine och flög upp från stolen och sprang ut ur köket.

”Ludde! Nej! Vänta!” Jims röst ekade nästan i huset när han ropade efter hunden som nu sprang löst. Jag kunde höra klorna mot golvet när Ludde sprang. Jag vände och vred på huvudet för att se om jag kunde finna en lösning. Hoppa ut genom fönstret? Klättra upp på köksbänken? Stå på stolen?

”Nej!” ropade Nadine argt och sedan hördes en duns och ännu ett skarpt ”nej”.

”Dum hund! Fy!” gormade Nadine. ”Varför släppte du ut hunden?!” Från att ha gormat på hunden hörde man nu att Jim fick sig en utskällning.

”Vadå? Inte visste jag att han inte fick vara löst? Han har ju alltid gått löst! Är det någon ny regel eller nåt?” Jim var nästan lika duktig på att gorma som Nadine.

Jag stängde ut deras gräl från mitt huvud. Jag kände inte för att äta resten av glassen. På något skakiga ben reste jag mig upp och gick fram till diskbänken och öppnade en skåpdörr under diskhon – där jag antog att skräpet fanns. Jag slängde glassen och tryckte ner den bland soporna, så att den inte skulle synas och tvättade händerna efteråt.

Nadine kom tillbaka.

”Ursäkta, Jim var som vanligt en idiot och klantade sig”, sa hon och suckade. Sin glass hade hon tydligen ätit upp och hon gick fram till matbordet för att plocka upp pappret som hon lämnat där.

”Var är Ludde?” frågade jag.

”I tvättrummet, igen”, sa Nadine och drog ett djupt andetag som efter en språngmarsch.

”Du? Jag kom på en sak som vi skulle kunna skriva på de där lapparna som vi ska sätta i postlådorna”, sa Nadine.

Det plötliga ämnet som hon tog upp fick mig att aktivera hjärnan lite mer.

”Jaha, vadå?” frågade jag.

”Vi skulle kunna skriva att det springer en stor schäfer löst här i trakten, och att om någon ser den så ska de inte klappa den eller försöka fånga den, för att den sprider rabies”, sa Nadine och flinade. ”De blir säkert vettskrämda”.

Jag brast ut i skratt. Det var det bästa hon hade sagt idag. Det var en suverän idé. Jag drog fram skrivblocket ur bakfickan och slängde fram det på matbordet.

”Men först vill jag ha en rundtur i presidentvillan”, sa jag och flinade.

Nadine tittade först frågande på mig men fattade sedan vad jag menade.

”Presidentvillan? Haha...det var ju något nytt”, sa hon och skrattade. ”Jaja, men jag antar att du inte vill se tvättrummet då.”

”Jo, jag är allergisk mot tvättrum.”

”Jo, jag tycker att jag har hört det någonstans ifrån”, sa Nadine och spelade med.