Måndagen måste vara veckans värsta dag. Man orkar aldrig stiga upp, vilket gör att man aldrig slipper på toaletten, vilket leder till att man inte hinner klä på sig, och inte nog med det kommer man för sent till skolan. Den här måndagen råkade faktiskt vara ett undantag. Jag steg upp i tid, jag slapp in på toaletten, jag hann klä på mig och jag hann i tid till skolan. Ett mirakel! Detta kan ändå bero på att jag inte har kunnat sova på hela natten, vilket på något konstigt vis gjorde att det var lättare att stiga upp.

Måndagen började som vanligt med Ylva och hennes pladder. Ingen orkade egentligen lyssna på henne, förutom nördarna som inte har annat att göra på lektionerna. Vi ”normala” elever lyssnar på musik, kastar flygplan och skickar sms. Att vi har sämre betyg än nördarna berodde inte på det, absolut inte.

Jag satte mig på min vanliga plats i rummet och tittade mig omkring. Sarah plats var tom eftersom hon var sjuk och låg hemma i feber. Troligtvis är det inte svininfluensan, men man kan väl aldrig vara riktigt säker. Helgens fest råkade väl göra så att hennes immunförsvar hade sjunkit. Även Wille var borta, men det var inte så förvånansvärt.

Jag tittade på klockan. En minut tills lektionen skulle börja. Så här tidig har jag aldrig varit på en vanlig skoldag och jag var stolt över mig själv.

”YES!”, hördes det från dörren och en sekund senare ringde skolklockan som meddelade att lektionen skulle börja.

”JAG HANN!” Jag vände mig mot dörren och såg Wille göra en segergest samtidigt som han stod framlutad och hämtade andan.

”PLING PLONG”. Skolklockan ringde i samma stund han ropade ut sitt segertjut.

”Kanske William, som för en gångs skull verkar vara i tid, flyttar sig från dörren och sätter sig på sin plats, så att jag kan komma förbi och påbörja lektionen.” Ylva hade dykt upp bakom honom och med en road min gick hon fram till katedern medan Wille flinande snubblade fram till sin plats. Dagen hade börjat.

Stödlektionen i matte var lika slö som vanligt. Vi gav Martin våra tre papper med uträkningar, varav Wille hade gjort ett papper.

”Men ser man på, Wille har varit en gentleman och inte låtit Nadine göra hela jobbet. Duktigt hörni!”

”Jag kan bara jag vill!” påpekade Wille.

”Och när han orkar.” inflikade jag. Lektionen fortsatte i vanlig takt. Martin pratade på om sitt, medan Wille nästan somnade i stolen bredvid. Jag fick slå till honom flera gånger så han vaknade till.

”Ja ni ungar, ni har jobbat bra idag, så därför tror jag att ni inte får några uppgifter tills nästa måndag! MEN, ni ska kolla igenom anteckningarna. Tack för idag!” Wille och jag nästan sprang ut genom dörren.

”De där lektionerna är rena sömnpillret.” konstaterade Wille.

”Det syntes på dig. Du var sekunder från att börja snarka.” svarade jag.

”Tack för blåmärkena by the way.” sade han.

”Inga problem!”

”Åhh, måste hämta Viktor. Glömde ju helt bort det.” fortsatte Wille.

”Hur kunde du glömma bort det, Viktor som är så söt!” utbrast jag.

”Viktors söthet har ingenting att göra med om jag kommer ihåg sådana saker. Kom med och hämta honom då, om du tycker att han är så gullig.”

"Ookej, jag har ju inget annat för mig idag.”

Sagt och gjort. Vi satte kurs mot hans motorcykel och han räckte instinktivt mig en hjälm, sedan satte han en hjälm på sitt eget huvud.

”Jag tänkte att du kanske inte har en egen. Du får låna den, vi sitter ju ändå fast med matten och det går snabbare att komma hem med motorcykeln.” Killar, alltid lika praktiska. Måste erkänna att det var ganska smart av honom att ta med en extra hjälm. Men det tänker jag inte säga åt honom. Han kanske låter det stiga honom åt huvudet.

Han parkerade motorcykeln utanför huset och vi började promenera mot dagiset.

”Så, alltså. Hur länge har du dansat?” frågade han.

”Jag har dansat sedan jag var liten. Började med balettlektioner, sedan blev jag mer och mer intresserad av street dance. Så, kanske 10 år eller liknande.” svarade jag.

”Det syns på dig. Att du dansar alltså. Eller, du e liksom atletisk. Typ.” mumlade han fram.

”Tack. Eller något.” En pinsam tystnad uppstod. Som tur hade vi hunnit komma fram till dagiset innan någon av oss kläckte ur sig en annan pinsam replik.

”Wille, Willeee!” Viktor sprang glatt fram till oss. Det var en fin dag, så tydligen hade dagistanterna bestämt att barnen skulle vara utomhus.

”Wille, vi fick goooooodis idag!” utbrast Viktor.

”Wow Viktor, det var ju kul! Ska vi hämta din väska?” Han tog sin bror i handen och lät Viktor leda honom till bänken där de hade fått sätta sina väskor. Wille var väldigt ansvarsfull när det gällde Viktor. Det var häftigt att se en sådan sida hos honom också.

”Nadine är ocksåå häär! Hej Nadine!” Viktor hade just upptäckt att jag också var med och sprang glatt fram till mig. Han slog armarna om mitt ena ben, vilket jag uppfattade som en kram. Sedan drog han sig snabbt tillbaka och började generat klia sig i huvudet.

”Hejsan Viktor! Har du haft det bra på dagiset idag?”

”Jaaaaa vi fick goooodis!” upprepade han.

”Okej Viktor, då går vi. Ska du vinka hejdå åt Margit, det var ändå hon som bjöd på godis.” sade Wille. Viktor vinkade glatt åt dagistanten.

”Tack Marjgit för gooodiset!”

Det var än en gång fullt sjå att hålla koll på Viktor på hemvägen. Igen hade han hittat en sten som han glatt visade upp för mig och Wille. Han blev rädd för en pinne som såg ut som en mask och tänkte nästan ramla ner i ett dike. Det var ett under att vi kom hem i säkert tillstånd.

”Snart får jag mitt körkort! Då slipper vi sådana här promenader.” utbrast Wille stolt!

”Jag vet.” svarade jag roat.

”Hur då?”. Han vände sig förvånat mot mig.

”Du berättade det på festen.”

”Jaha. Det var ju. Pinsamt.” Han rodnade och jag tyckte nästan synd om honom. Observera, bara nästan.

Jag undrade om jag skulle be honom skjutsa hem mig. Vi hade ju hämtat Viktor, matat honom och lekt färdigt. Hans mamma hade kommit hem och övertagit skötandet av Viktor, så egentligen hade jag inte så mycket mer att göra där.

”Du, kommer du med till Mackan en sväng? Jag måste ha batterier.” frågade Wille. Jag var lite tveksam till att umgås med Wille så här utan att ha matten som ursäkt. Sarah skulle inte bli så glad om hon upptäckte det. Det var lätt att prata med Wille, han hade bra humor, så det var inte så ansträngande att umgås med honom. Men ändå. Det var fel. Fel fel fel!

”Ah, visst.” hörde jag ändå mig själv säga. Fasen Nadine!

När vi väl hade kommit till Mackan såg jag att Rickard än en gång var i kassan.

”Nämen titta! Rickard-ponken står i kassan! Kanske vi ska lura honom än en gång!” Wille grinade och tittade med stora ögon på mig.

”Nej. Nej, och åter nej! Du kan INTE tvinga mig att flörta med honom igen Wille, du FÅR inte! Jag TÄNKER inte!” Tanken på att tvingas komma på med dåliga raggningsrepliker för att sedan lämna stackars Rickard vid disken än en gång var inte lockande.

”Det är lugnt, vi får ta det en annan gång bara!” flinade Wille. Jag antar att han inte tänker ge upp nu när han har hittat en bra avledningsmanöver.

”Jag väntar utanför.” sade jag.

”Som du vill.” svarade han och slank in genom dörren. Jag gömde mig bakom en buske, vände ryggen mot fönstret och hoppades av all min makt att Rickard inte skulle se mig genom fönstret.

”BUUUUUUUUUUUUUUUUH!” Jag kände hur två händer tog tag i min midja och när min hjärna uppfattade faran skrek jag till det högsta jag kunde. Sedan kände jag trycket runt midjan släppa och ett gapskratt hördes bakom mig. Jag vände mig om och såg Wille kippa efter andan.

”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!” Wille låtsades härma mig, viftade på armarna och sprang runt på ett väldigt löjligt sätt. Jag vet inte om han skulle härma flickor eller vad han tänkte, men det såg i alla fall inte klokt ut.

”Du din! Tänk så trodde någon att du… typ.. våldtog mig eller något!” Jag rasade mot Wille, men kämpade med all kraft emot skrattattacken som var på väg. Han såg så löjlig ut där han sprang på och viftade.

”Nämen, kom igen! Det var sååå klockrent! Du skulle ha sett din min!”

”Typiskt pojkar att göra någonting sådant. Skrämma vettet ur en stackars flicka.”

”Jag har en idé.” sade Wille plötsligt och ignorerade mitt utbrott. Han såg finurligt på mig och visade upp vad han hade handlat. En penna och ett litet häfte.

”Du tänkte väl inte räkna matte nu eller?” frågade jag honom.

”Nejdu. Vi ska skriva några meddelanden. Sedan ska vi leta upp några postlådor!”

”Vi? Vadå vi?” Jag tittade på honom med en fundersam min.

”Det är inte roligt att göra det själv. Dessutom så är två hjärnor bättre än en!” sade han och blinkade åt mig.

”Du har ju ändå bara en halv hjärna, så du kommer att behöva hjälp att komma på vad du ska skriva.” Det här var definitivt inte lika brottsligt som att stjäla godis, men ändå tillräckligt badass. Det här kunde bli kul.