Applåderna blev högre och högre och jag såg hur en efter en ställde sig upp. Publiken verkade vara i extas. Jag såg mamma, pappa och Jim på första raden och även de hade ställt sig upp. De såg ut att vara stolta. Jag och resten av dansarna tog varandra hand i hand och gick ända fram till scenkanten för att buga oss. Publiken började även stampa av iver, ovanligt rytmiskt. Stampandet gick så småningom över till ett bankande.
        ”Bank, bank, bank” lät det. Bankandet blev högre och högre och samtidigt blev människorna, stolarna och strålkastarna allt suddigare.

        ”Bank, bank, bank” lät det på dörren. Jag slog snabbt upp ögonen.
        ”Jaa, kom in.” Vilken bra dröm det där var. Tänk om man skulle få chansen att faktiskt stå på en scen och uppleva stående ovationer. Längre kom jag inte i mina funderingar förrän jag såg mamma stå mitt i rummet.
        ”Nadine, upp med dig!” sade hon.
        ”Vadårå?” mumlade jag sömnigt.
        ”Du börjar skolan om fem minuter, upp med dig nu!” Fem minuter. Nej, det kan inte stämma, jag hade satt alarmet på 07.30. Jag kollade på klockan. 08.26 var den. Alarmet hade ringt, men jag hade tydligen bara stängt av det. Något minne av det hade jag inte, men jag hade väl fortfarande varit försjunken i drömmarnas värld. Snabbt hoppade jag ur sängen och tittade runt mig. Mina ögon hittade ett par jeansbyxor och en vanlig t-skjorta, som jag drog på mig. Nästa station: farstun.
        ”Mamma, kan du skjutsa mig?” ropade jag medan jag drog på mig skorna. Jag hade inte tid att äta någonting och att borsta tänderna fanns inte i min ordbok den här morgonen. Jag sprang till köket och tog ett tuggummi i stället. Jag sprang stressigt på en stund innan jag hade hittat alla saker som jag behövde.
        ”Javisst!”. fick jag som svar. Tur att mina föräldrar inte är så elaka så de skulle låta mig GÅ till skolan en sådan här morgon.

        Trots att jag hade fått skjuts av mamma hade jag kommit 10 minuter för sent. Min hjärna hade aldrig varit så här fungerande på morgonen som den var nu. Hiss eller trappor? Jag hade ganska bra kondition, men hissen lät ändå mer lockande. Jag gick mot hissen och såg att dörren höll på att stängas. Snabbt sprang jag fram och lade foten emellan. Gissa vem som stod i hissen och också hade kommit för sent om inte Wille. Inte hade han gjort några uppgifter heller, men det var inte så förvånande.

        Sarah hade äntligen fått ett svar av Wille. Hela söndagen hade hon knapprat på telefonen och varit lika besviken varje gång hon inte hade fått ett svar. Jag blev glad för att hon var så glad. Jag hoppas bara att det inte går fel mellan henne och Wille.
        "Kolla!" sade hon glatt. "Jag skrev försenad igen och han svarade "tydligen!"
        "Han har säkert någon tvångstanke att komma försent alla morgnar." svarade jag och försökte vara lite lustig. Sarah skrattade, så det verkade ha lyckats i alla fall.
        "Varför kom du försent då?" frågade Sarah.
        "Försovde mig. Satte av alarmet, vände mig om och somnade om. Drömde en härlig dröm som jag inte ville vakna upp ur!"
        "Jaha. Jag ska börja ringa dig varje morgon klockan 07.00 så du kommer upp ur sängen." svarade Sarah retfullt.
        "Åhhh, en mardröm att tvingas vakna klockan 7 ju, det får du INTE göra!"
        "Flickor, nu blev det lite för mycket ljud där borta." Ylva verkade inte så glad. Vi vände uppmärksamheten mot tavlan och låtsades följa med. Jag var fortfarande i drömmarnas värld och jag vet att Sarah absolut inte tänkte på det som Ylva ville att vi skulle tänka på.

        Måndagen var lika slö som alla måndagar och det kändes som om jag hade tillbringat två dagar i skolan i stället för några timmar. Sista lektionen var ändå snabbt avklarad och jag styrde mina steg mot Martins rum, inte särskilt glad över att vara tvungen att lämna i skolan och räkna matte en timme. Jag hälsade åt Martin, som satt vid sin kateder, och satte mig ganska långt fram i klassrummet.
        ”Jaha, Wille är lite försenad, men det är väl ingen stor nyhet.” sade Martin. Jag småskrattade för mig själv. I samma stund kom Wille in i rummet.
        ”Försenad? Vad menar ni?” sade han och log stort medan han gick och satte sig längst bak i klassrummet. Väldigt praktiskt tänkt av honom.
        ”William, kanske du ska komma och sätta dig här framme så att jag inte behöver springa fram och tillbaka?” En suck hördes från bakre delen av klassrummet och plötsligt hördes en duns i stolen bredvid mig. Martin började på.
        ”Okej, hör ni, minns ni vad derivatan är för någonting?” frågade Martin. Wille var ovanligt snabb att svara.
        ”Är det inte något med typ högsta punkten och sådär liksom, streck typ?”
        Det här skulle bli en lång timme.