Hon hade alltid varit sådär. Mamma hade alltid vakat som en örn över allt jag gjort. Hon grävde upp allt om det var något man gick och tänkte på. Manipulativ, det var vad hon var.

Under hela vår ”kvällsmiddag” satt hon med lysande ögon och frågade ut mig om Wille. Hon undrade hur gammal han var, om han gick i samma klass som mig, vad hans föräldrar hette, var han bodde, om jag hade varit där, om han var trevlig, varför jag spenderade tid med honom, om jag hade känt honom länge och om jag var kär.

”I honom? Nej. Vad tror du? Får man inte umgås med någon längre?” svarade jag på den sista frågan.

”Nej då, men jag bara undrar liksom... han är ju den första du har haft hit”.

”Kanske för att det inte är så kul att ta hit folk när ni flyger som några örnar runt mina kompisar hela tiden.”.
Dessutom hade jag aldrig känt någon kille så pass bra att jag kunde ta hem honom.

”Det gör vi då heller inte”

”Gör ni visst. Ni skrämmer iväg varenda stackare.”

”Vi vill ju bara väl. Det vet du. Vi kan inte släppa in vilka som helst hit. Du vet att jag är rädd om vårt hem.

”Vad tror du att jag ska göra? Släppa in några vandalister? Eller kanske vargar?”

”Nejdå, jag vet att du inte skulle göra det, men ibland måste man bara hålla ett extra öga. Det är inte bara ditt hem. Det är vårt hem”.

”Bla bla... jag vet”, suckade jag, lade min tallrik i diskhon och gick upp till mitt rum.

Jag satte mig tungt på skrivbordsstolen och snurrade sakta runt ett varv på den.

Kände jag Wille? Det slog mig plötsligt. Han var verkligen den första killen som jag bjudit hem. Jag visste ju inte mycket om Wille. Nästan inget. Jag visste att han hade skilda föräldrar, ett halvsyskon, att han inte hade någon kontakt med sin riktiga pappa, att han var rädd för hundar och att han gillade att jävlas med folk och hitta på hyss? Var det allt? Okej. Jag visste ju var han bodde också, och dessutom hade jag varit där. Sarah visste nästan inget om Wille och var störtkär i honom. Lite skadeglädje fick man väl ändå ha, eller hur?

Jag varken såg eller hörde att Jim öppnade min dörr.

”Vad sitter du och flinar så löjligt åt?” frågade han och skrattade.

Jag ryckte till och tittade nästan förskräckt på honom.

”Eh...inget! Och vad gör du i mitt rum utan att knacka först?” hasplade jag argt ur mig.

”Oj, förlåt då. Jag trodde inte du var här. Jag tänkte bara lämna tillbaka din minnessticka till datorn. Lånade den”, sa han och lämnade minnsesstickan på mitt skrivbord.

”Jasså. Här lånar man utan att fråga lov. Idiot”, muttrade jag.

”Jamen förlåt så mycket då”, sa Jim och himlade med ögonen.

”Ut ur mitt rum”, morrade jag.

”Vilka humörsvängningar alltså...”, mumlade Jim.

Han flinade och gick lungt ut ur mitt rum. Jag flög upp från min stol och smällde igen dörren efter honom.

”Idiot”, ropade jag efter honom genom den stängda dörren.

Jag satte mig igen på skrivbordsstolen och satte på datorn. Medan jag väntade på att datorn skulle ladda klart kopplade jag löst den från skrivbordet och tog med mig den till sängen. Jag kastade mig på mage på sängen med fötterna mot huvudändan och placerade datorn i fotändan.

Tänk att Wille hade varit här. Här i mitt rum. På ett sätt så kändes det konstigt, men på ett annat sätt så var det bara så självklart. Han hade ju bjudit hem mig, så varför skulle inte han få komma hit då?

Datorn hade laddat klart och jag loggade in på msn.

Det kändes som om man blev överfallen av Sarah.

 

Sarah: Tja! Vad gör du?

Nadine: Inget speciellt...själv då?

Sarah: Ne, inget speciellt. Tråkar. Ser på tv. Förresten! Lovisa berättade att Andreas frågade om vi ville komma och festa hos Niklas på fredag.

Nadine: Vet Niklas om det då? Att Andras har bjudit oss?

Sarah: Jag tror det. Det lät som att det var Andreas och Niklas som planerade festen. Och förresten tror jag inte att Niklas har något emot att vi kommer. Vi går ju ändå i samma klass. :P

Nadine: Okej :)

 

Jag undrade genast om Wille skulle dit. Förmodligen skulle han.

Sarah: Tror du att Wille kommer?

Nadine: Antagligen. Han hänger ju alltid med de typerna i skolan. Varför frågar du? Orolig att han inte ska dyka upp? :P

Sarah: Tror du att Wille har något på G med någon?

Nadine: Haha! Du har nog minsann fått Wille på hjärnan. Tor inte att han har någon på G. Eller förresten. Jag minns en tjej som hängde efter honom förra festen.

Sarah: Haaa Haaa. Har du ingen själv att stalka efter?

Nadine: Öhh, nej. Killarna här i stan är bara så... Du vet. Speciellt killarna i skolan. Jag menar. De är så... Svårt att förklara. De finns bara där liksom.

Sarah: Fattar var du menar. Håller med, men vissa av dem är trots allt lite bättre. Wille är helt ok.

Nadine: Vem tror du kommer på festen? Hela klassen?

Sarah: I alla fall du, jag, Lovisa, Anna, Emma och Maria. Det kan hända att Jenny och Sofia från ettan också kommer pluss några fler. Men på jag har ingen aning om vilka killar som kommer att vara där.

Nadine: Åh... allvarligt Emma och de två ettorna?!

Sarah: Emma kommer, men jag är osäker när det gäller ettorna. Jag stör mig inte så mycket på Emma längre. Hon kan vara lite jobbig ibland, men tycker att hon har blivit bättre.

Nadine: Hmm.. Men allvarligt? Ettorna? Kan de inte liksom hålla sig till sina jämnåriga?

Sarah: Jag tycker att Jenny är helt okej, men Sofia kan vara lite störande. Det sägs typ att hon har varit med 50 % av killarna i ettan.

Nadine: Hmm.. har hör det. Jag hörde att hon över sommaren var jättemycket med Niklas och Tobbe.

Sarah: Biaaatch x)

Nadine: Hehe...

Sarah: Så. Har du fått reda på något om Wille nu då?

Nadine: Han har en lillebror. Visste du det?

Sarah: Nej det visste jag inte. Är inte hans föräldrar skilda?

Nadine: Jo, de är skilda, så hans lillebror är egentligen bara en halvbror.

Sarah: Jahaa, vad heter han då?

Nadine: Viktor. Skitsöt unge.

Sarah: Har du träffat honom?!

Nadine: Eh.. jo. Jag var hos Wille och räknade matte.

Sarah: Fy fan vad jag är avis på dig! Skitunge! x)

Nadine: Vadå? Det var inget speciellt. Han är väl precis som alla andra killar.

Sarah: Not! Han är faktiskt väldigt snygg egentligen.

 

Jag kunde väl inte hålla med? Stackars Sarah skulle väl tro att jag också var kär i Wille då, vilket jag inte var...

 

Nadine: Han är skitdålig på matte och L A T!

Sarah: Jag kan väl komma och hjälpa er med matte någon gång.

Nadine: Öh. Som om det skulle fungera. Det skulle väl sluta med något annat. x)

Sarah: Haha! Du? Alltså allvarligt nu. Jag tror Wille undviker mig.

Nadine: Tror jag knappast.

Sarah: Jamen sant. Han svarar inte på mina sms.

Nadine: Han kanske bara tycker att du är för ”rätt på” om du förstår vad jag menar.

Sarah: Vadå? Är jag rätt på?

Nadine: Nej... men han kanske är en kille som vill ta det luuungt, om du fattar :P

Sarah: Du kanske har rätt... Kan inte du få tag i hans msn? Jag tror inte han vill sända den till mig om jag frågar efter den.

Nadine: Kan jag väl :)

Sarah: Du är bäääst! Tack! <3

Jag tog upp min telefon ur fickan och knappade in ett meddelande som jag skulle sända till Wille. Jag undrade sedan om jag skulle säga att det egentligen var Sarah som ville ha hans sms, men då skulle han förstås undra varför inte hon frågade honom själv. Så jag skrev kort till honom: ”Din msn?”

Jag satte telefonen åt sidan i väntan på svar. Men efter en kvarts väntande gav jag upp.

Sarah: Så han har inte svarat ännu?

Nadine: Nepp, han kanske har telefonen på ljudlös eller något.... vem vet?

Sarah: Du? Alltså allvarligt. Du tror inte att Wille har något på G med en annan tjej?

Nadine: Nej, det skulle jag inte tro. Vem skulle det vara i så fall?

Sarah: Det förstås. Det finns ju inte så många okända tjejer här... om han inte har någon i Stockholm då.

Nadine: Du tänker för mycket. Försök inte för mycket, han borde nog fatta ändå att du gillar honom.

Sarah: Vi får väl hoppas på det.